walkingbass

Jag hamnar lite oförhappandes på Stadsparksvallen och ser de gröna spöa Vasalund och jag det är något som har hänt med Olle Nordins lagbygge det här året. Det spelas helt enkelt en rätt sevärd och konstruktiv fotboll med spelare på de flesta positioner som inte nödvändigtvis måste tjonga iväg bollen på vinst och förlust utan ser värdet i att försöka passa bollen några gånger först. Det är trevligt och jag tror att jag kommer att återkomma på fler matcher. Bara att se Olle Nordins engagemang är värt entréslanten.
   

Jag hämtar femåringen på dagis, lagom trött i skalet och småstressad, och hon ritar utomhus men hejdar sig och kommer springande med sin vapendragare vid sin sidan och säger "hej mamma" till mig. Ja, jag är ju hennes pappa och däri ligger sannolikt den komiska twisten. Fattar du? Jag är pappa och hon kallar mig mamma. Och de två flamslisorna skrattar så att de kiknar. Jag väntar bara på att de skall lägga sig ner på marken i skrattkramper. Ha, ha du sa hej mamma flikar kamraten frustande in mellan andetagen. Ja, det gjorde jag säger min egen odåga och så där håller det på. Helkul. När hon äntligen har sansat sig, går jag för att hämta hennes ryggsäck och när jag kommer ut står de bägge fröna med varsin teckning som ser ut att föreställa varsin väldigt röd apa. Då kommer frågan som jag längtat efter. Pappa (jo, plötsligt är allt som vanligt) vilken teckning är mest lik? Och min trötta skalle tänker. Lik? Lik vad då? Och vad händer om jag säger att den ena är mer lik än den andra? Finns det ett svar som är det förväntade? Men jag inser att jag vandrar på den smalaste diplomatiska spång som finns och muttrar att båda är likast. Och under den mikrosekund av eftertanke som uppstår lyckas jag få med mig det lilla dagismonstret genom grinden och in i bilen. Jag märker att hon tänker hela vägen hem. Så det knakar.

  

Jag åker till den östra sidan av Vättern för att lägga på nya sommarsulor på bilen och jag tycker att jag blir trevligt bemött och sjunker ner i en behaglig fåtölj med en kopp automatkaffe av värsta sorten, som ändå smakar rätt bra när jag tänker på att någon annan gör det jobb som brukar resultera i en ond rygg och flera fantasifulla, men egentligen inte önskvärda, invektiv. Det är då en den unge förmannen träder in i handlingen och säger med grötmyndig röst att, du grabbarna efterlyser originalmuttrarna till lättmetallfälgarna. Och jag inser förstås att jag har glömt hjulmutterasen hemma. Han upplyser mig om att det finns två sätt att göra det på. Åka hem med vinterhjulen på och skifta hjulen själv, eller låna en bil och hämta muttrarna hemma. Jag väljer självklart det senare och får låna en bil som "vi brukar hämta däck i". Det är inte så mycket lyx, säger ynglingen och ler försåtligt. Jag tackar väluppfostrat och sitter snart i firmans skåpbil. Ratten är belagd med en hinna av smuts och fett som får händerna att klibba fast medan förarsätet är oljigt strävt. En pregnant doft av svettig människokropp tycks ha fastnat i inredningen, men jag vevar ner rutorna och slår nytt hastighetsrekord HVA-JKPG tur och retur och försöker att inte tänka på de mikroorganismer som lever i bilen.
    När jag återvänder med de förjordade muttrarna och har lämnat dessa till de flinande gubbarna vid bilen går jag med raska steg mot kundtoaletten för att tvätta bort en del av smutskänslan och jag möter samme unge man som precis lämnar toaletten och han ler igen. Kanske åt att han ser på mig att jag är en smula äcklad av bilfärden. Eller möjligen åt att jag precis skall kliva in i en värld av dofter som han har skapat på alldeles egen hand.

 

Det här kan mycket väl vara det absolut underligaste som finns på tuben. En blandning som nästan inte går att konstruera ens om uppsåtet skulle vara att göra något riktigt udda. En av mina favoritbasister Charlie Haden, som brukar spela med en precis närvaro och ett stort, mulligt kontrasound. Och visst är det Hiram Bullock, som avled för något knappt år sedan, på gitarr. Bullock som har spelat många gånger på jazzfestivalen i Stockholm i sina tajta brallor, här elegant i kostym. David Sanborn på sopransax, Toots Thielemans på munspel och Nick Cave - som sjunger Hendrix.
    Jag kan inte hjälpa det, men när jag ser videon tycker jag att alla ser besvärade och obekväma ut. Toots, som ju är en gudabenådad solist, verkar inte alls känna sig hemma med de rena klangerna i Hey Joe och Haden spelar gnälligt och gnetigt. Sanborn joddlar på i vanlig ordning men det blir absolut ingen helhetskänsla i arret. Alla tycks spela för sig själva. Cave har ju tidigare visat att han med ett rätt charmigt eftertryck kan göra tolkningar av andra artister men det här blir i min värld fullständigt fyrkantigt och förfärligt fel. Rätta mig gärna.

M har köpt en våg, och det finns ingen baktanke med det försäkrar hon, även om min favoriteufemism 'klädsamt fylllig' inte känns så rätt längre och plötsligt befinner jag mig på en långpromenad som naturligtvis inte har något med min bedrövliga fysiska status att göra. Jag behövde lite luft. Och på vägen ständigt dessa hästar som kastar hotfulla blickar mot mig och idag korsades också min väg av två skogsduvor som spankulerade över min vägbana. Det kändes märkligt. Borde de inte flyga? Skall jag se det som ett tecken?
     Nåväl, efter att ha lyssnat på Spanarnas förnumstigheter, som i sanningens namn inte alltid är lika briljanta, så hamnar jag i Lantz i P4, podversionen, och jag häpnar över det flow och den språkliga nyansrikedom som präglar hennes program. Det växlar från det rent provocerande talspråkliga till meningar som får mig att le av oförställd lycka. Det är rappt, initierat, brljant med ett rätt vasst innehåll som vågar ta riktning åt ett håll som inte alltid är förutsägbart. Och hela idén med inslaget Fotbollskväll är så storslagen och ändå enkel att det borde prisbelönas. Anders G Carlsson bidrar till att Lantz hjärna hela tiden tycks koka av associationer och det går aldrig att vara riktigt säker på vart samtalet skall ta vägen. Och plötsligt ringer de upp Claes Hellgren och frågar den där frågan som alla handbollsåskådare har undrat över: Hur skall domaren kunna se om anfallarens fot är i golvet i målgården innnan han skjuter? Och Hellgren får plats med sina rätt nördiga kunskaper på ett sätt som aldrig skulle ske i Sportspegeln. Det märks att han njuter av att få plats att uttrycka sig och han avslöjar saker om handbollen som jag aldrig har hört honom säga under åratal som kommentator i TV. Ibland räcker det med en fråga.
    Få personer har fått stå ut med så mycket dynga som Lantz; jag tänker förstås på hennes mottagande i P1, där landets samlade surdegar tycks ha haft synpunkter på hennes utrymme i etern. I själva verket är hon så mycket bättre än vad vi förtjänar. Dagen innan hade jag läst Benkes och Cronemans krönikor i DN och för första gången tyckt att de kändes saggiga i sin rätt självupptagna analys av tingens tillstånd. Jag vet inte riktigt vad frågan är men Annika Lantz är definitivt svaret.

Jag ser en undermålig film med M, där den kvinnliga polisen lever med en kriminell dubbelgångare med förflutet i den franska främlingslegionen, och jag frågar henne hur hon vet att jag inte har ett förflutet i ett elitförband och rånar banker på fritiden. Hon påpekar snabbt att jag hade ett klistermärke med Lille Skutt på min namnbricka under min mycket korta militära karriär. Och?

Kollegan H bad mig för några veckor sedan att ta hand om hans fyrhjulsdrivna monster, en svart stadsjeep, medan han njuter av de varma vindarna i Berlin. Han verkade lite spänd när han frågade om jag kunde förflytta bilen, hans skötebarn, från skolgården till min garageuppfart, så att den inte skall behöva stå ensam och utsatt om nätterna. Eftersom jag är vänlig och serviceinriktad till naturen kunde jag bara tjänstvilligt ställa upp. Med ett varmt leende dessutom.
    Allteftersom dagen för utlandsresan har närmat sig har H sett alltmer ansträngd ut och kulmen nåddes när han i förtrolighet upplyste mig om att det finns två (2!) blanketter för skaderapport i handskfacket. Jag insåg då att H i sin kalkyl har räknat med att jag sannolikt kommer att krocka: a) på vägen från skolgården till mitt hus, samt b) på vägen från mitt hus till skolgården. Och då kan det ju vara på sin plats att ha ett par skaderapporter. Mitt förtroendekapital är rätt kraftigt devalverat.
    Av det skälet tänker jag inte berätta för honom att jag kände mig nödd och tvungen att testa fyrhjulsdriften i lite svårare terräng. Och att bilen klarar vilka backar som helst, men har en tendens att fastna i träskmarker. Det tycks också som om listerna lämnar en del i övrigt att önska. När bilen är till hälften under vatten läcker den som ett såll. Men om det får han inget veta.
   
    

På vägen från lärarhorden bestämmer jag mig för att passera Landhs Konditori för att höja min raskt fallande blodsockernivå. Kaffe och dammsugare. Jag frågar den unga damen bakom disken om dammsugaren är hemgjord och hon tittar förvånat på mig innan hon bekräftar att så är fallet. Snart sitter jag vid uteserveringen vid vattnet och läppjar på kaffet och avsmakar den lilla gröna godsaken. Dess yttre är till belåtenhet, men jag tycker att själva innanmätet är lite väl löst i konistensen och jag smackar och letar efter den ljuva arrakssmaken, en ton av alkohol som gifter sig så förnämligt med marsipanen, den mörka chokladen och kaffet. Men. Den finns inte där. Den lilla kondisbiten är välgjord, jag anar till och med en smula kärlek, men tam. En dammsugare måste ha ett drag av vuxensmak som retar gommen. Något som lyfter den från havrekakans torftighet men ändå inte faller över i napoleonbakelsens svulstighet. Ja, hellre det sistnämnda då. En dammsugare måste ha attityd.

Jag ansluter till länsstudiedagen för gymnasielärarna, på min lediga dag, för att lyssna på utbilningsminister Björklund och jag har hört allt förut. Han är en strukturerad retoriker och det märks att han har sagt det förut. Och jag tror faktiskt att de första 70 minuterna av föredraget är identiskt med det han sa för ett år sedan. Han svarar lite halvt svepande på de frågor som dyker upp och jag smiter raskt vid en lång förklaring till hur sextonhundra lärare skall utspisas i tre matlag i tre olika lokaler vid tre olika tidpunkter.

  

Jag försöker med hjälp av självömkan, en av mina främsta grenar, få femåringen att hämta en filt till eftermiddagens tupplur. Hon svarar kallsinnigt att hon inte tänker bistå mig med denna enkla handräckning.

- Det käns inte som om någon bryr sig om mig, försöker jag med märkbart bedrövad röst.
- Du bryr dig om dig.
- Jag håller på att frysa ihjäl.
- Du bara skojar.

Det känns som att det kan vara läge att se sig om efter en plats på ett trevligt äldreboende så småningom.
 

Jag promenerar länge med solen i ansiktet och Dvoraks åttonde symfoni i lurarna. Den går att ladda ner gratis och ja, lagligt, här, i en mycket potent inspelning med The Royal Concertgebouw Orchestra under ledning av Giuiini, och dessutom finns nio andra symfonier fritt tillgängliga. Dagens bonus. Och på något vis passar musiken med den stickande gödseldoften i luften. Det är lantligt, pastoralt och flöjtteman som målar upp de stilla landskapsmålningarna och jag blir nästan inte alls rädd när jag möter en häst med ryttare, men går ändå över till andra sidan vägen, för jag vill ju inte störa ekipaget i onödan. Det är folkloristiskt, musiken alltså, men inte på det där lantlolliga sättet, utan mer ståtligt och rakryggat med rena klanger och nästan övertydligt kontrasterande teman, musikaliska aniteser, som ställs sida vid sida innan de förenas i den över allt rådande tematiska bearbetningen. Och jag tycker att vitsipporna och hästskiten gör sig fint till Dvorak.
    Jag gissar att inspelningen är från en radiosändning, det är live, och det är helt otroligt hur mycket hostningar, harklingar och snytningar som ackumuleras mellan de olika satserna. Det skräller i lurarna och jag gissar att en läkare skulle bli direkt orolig för minst en av de skrälligaste hostattackerna. Det måste vara varje ljudteknikers mardröm att rigga ljudet och finkalibrera inställningarna för att upptäcka att just de där riktigt basiga lungsjuka gutturala lätena från killen som borde vara på ett sanatorium fortplantar sig bättre än något annat instrument i sändningen.
    Efter Dvorak stegar jag mig vidare i ipoden och hinner med Epilogue med Patrick Wolff, Epistrophy med Thelonius Monk,  Everybody's Got Something to Hide Except for me and my Monkey - Beatles innan jag landar i Steely Dans The Fez via Jon Clearys Fanning the Flames. I morgon? G.

Det är smärtsamt att vandra omkring i svunna tider och mina händer darrar lite när jag placerar Michael Omartians Adam Again på vinylkarusellen. Det är uppskattningsvis tjugonio år sedan jag hörde skivan senast och jag fick det där hugget i hjärttrakten när jag stod med ett nästan ospelat exemplar i secondhanloppisens tiokronorslåda. Barndomen anfaller. Mitt minne av inspelningen är att den stod för ett nytt soundtrack i mitt tonårsfinniga liv, med Omartians syntiga arrangemang och det djärva greppet att lägga en hel svit, Telos Suite, på ena sidan och när jag följer texten på fodralet noterar jag att Lee Ritenaur (jo, det är stavat så på omslaget) och klassgitarristerna Dean Parks och Larry Carlton finns med i samma svit. Och basisterna: Lee Sklar, David Hungate, och Wilton Felder. Kalla katter som har haft sina känsliga fingertoppar med i fler skivproduktioner än vad som går att räkna. Omartian själv, för den oinvigde, har ju en karriär i amerikansk poulärmusik som har tagit svängen över den bredaste mainstreamfåran: Whitney Houston, Michael Bolton, Rod Stewart, Cristopher Cross och det tycks dessutom som om han coproducerade We Are The World under Quincy Jones beskyddande vingar. Personligen kopplar jag mest Omartian till den kongeniala syntbasslingan på Al Jarreaus Boogie Down, en låt som kanske som få andra representerade den mest musikerpräglade åttiotalsmusiken.
    Allt det här var ju förstås fjärran från min kännedom när jag lyssnade på Adam Again i slutet av sjuttiotalet och jag förväntar mig en resa in i nostalgins allra sötaste smaker, men jag skruvar på mig när jag hör den första sidan. Det är sjuttiotalsolja som inte lämnar avtryck någonstans. Välproducerat men fjärran från Vanelli, Steely Dan eller andra stilfränder och det är först när jag lyssnar på Telos Suite som jag hittar tillbaka till det uttryck som fångade mig då. Det genomarrangerade och här och var nästan symfoniskt bearbetade och jag måste, lätt rodnande, erkänna att jag fortfarande kommer ihåg textrader som I´m alive and well and I´m living in L.A. Konstigt nog kan jag också fortfarande nynna trumpetsolot i Alive and well och jag frågar mig oroligt vilket område i hjärnan som har burit på minnet av ett trumpetsolo i nästan trettio år. Vilka kunskaper har fått stå tillbaka för att min enfaldiga intellektuella konstitution sysselsätter sig med att lagra solosnuttar från vinylskivor som knappast går att hitta längre. Jag är orolig. 
    Min oro blir inte mindre när jag ser att Stormie Omartian, Michaels fru och skivans textförfattare idag säljer miljontals exemplar av sina böcker med titlar som The Power of a praying Husband. Och jag bestämmer mig snabbt och en smula sorgset för att lämna paret Omartian i minnet av ett sjuttiotal som på något sätt aldrig blev mitt eget. 







      

Storbandsjazz? Inte direkt, men det är så uppfriskande med musiker som vågar kliva bort från de bredaste allfartsvägarna och utforska den snärjigt vildvuxna terrängen. Det här är bländande.

Jag lyssnar på en vinyl från sjuttiotalet, Gino Vanelli, och femåringen struttar ner för trappan och ställer sig jämte mig med syskonens nintendogrunka i handen. Cool musik va, frågar jag och när jag upprepar samma fråga för tredje gången lyfter hon blicken och tittar på mig med ett engagemang som påminner om en tonårings tröttaste likgiltighet innan hon fäster blicken på Super Mario igen. Och jag frågar mig var den där attityden kommer ifrån? Hur kan hon titta på mig och betrakta mig som helt förlorad utifrån min musiksmak. Jag skall precis öppna munnen och förklara för henne att det här, det är något helt annat än Johan Palm, när hon utan att bemöda sig om en hejdåfras tar sig upp för trappan med en ljudlig suck. 

Kollegan P skickar ett mail med tillhörande länk och frågar i en kamouflerat älskvärd ton om det bara är han som tycker att jag ser sex år yngre på filmen i fråga. Och svaret är: Nej P, det är inte bara du. Jag tycker att jag ser ovanligt äppelkindad, sund och sober ut. Även om jag alltid har en min när jag spelar bas som får mig att se mindre vetande ut. Jocke däremot, ser som vanligt så där cool och rätt ut. Vältränad och läcker liksom. Med kläder som framhäver hans svällande biceps. Jag tror aldrig att jag har sett rätt ut någonsin. Det är inte min grej liksom. Jag försöker att klä mig så att ingen skall lägga märke till mig överhuvudtaget. Och. Jag har börjat se ett mönster. De senaste spelningarna har jag placerats på scenens absolut mest avlägsna plats, bakom trumpodier, körbrudar och högtalarlådor. Det är så svag belysning på min scenplacering att jag måste lysa försiktigt med en ficklampa för att hitta min bas. Men sen blir det annorlunda. När jag tänder min notställsbelysnings modiga trettio watt.
     Du behöver knappast se på filmen nedan för att se mitt intetsägande anlete, men lyssna gärna på Kjell Öhmans pianosolo vid 1.50 och Klas Lindquists saxsolo strax innan är också fint. Lindquist som för övrigt är högaktuell med sin fräscht klingande Nonet.

I serien pistoler och populärmusik noteras att Phil Spector fällts för mord och sannolikt får titta på andra väggar än "The Wall of Sound" i resten av sitt liv. Jag kan inte påstå att jag direkt smälter av det svullna i hans produktioner; det blir för kitschigt på ett simmigt och blekt vis. Men Righteous Brothers You've Lost that Loving Feeling från 1965 håller fortfarande i mina öron.



 

Femåringen svor igår. "Jag får inte upp den här jävla lådan." Jag funderar fortfarande på vad straffet skall bli. Tvätta tungan med tvål? Så fort jag slutat skratta. Det är något med felplacerade svordomar som blir sagolikt roligt och jag gissar att mina år i den svenska frikyrkan spelar någon roll och när jag själv, undantagsvis, svär av någon okänd anledning, företrädesvis i bilen, så låter det så fånigt att det gör ont. Jävligt ont. Ont som fan. Du hör ju själv.

Jag åker lagom lyllo hem från påskaftonens skivmässa med tre kassar vinyl och lägger snart andaktsfullt guldkornen på skivtallriken i tur och ordning. Min ambition var att under tiden rätta uppsatser men jag insåg snart att uppsatser i allmänhet mår bättre av att ligga till sig en aning. När nålen hittar Marvin Gayes Live at The London Palladium  från sjuttiosju smälter jag stilla ner till den smuffiga basen, den lätt ostämda saxen, det rätt sunkiga trumljudet och Gayes röst som är så vek och insmickrande i mellansnacken men oljigt soulig i låtarna. Och. Jag erkänner jag är torsk. På motownsoundet, det lättviktiga, glammiga soundet där det verkar som om musikerna får det att svänga och vibrera genom att släppa in luft överallt. Det svävar och puttrar och sjuder i ett tunt böljande dimmoln.
    Marvin Gaye blev som bekant skjuten av sin far och jag kan inte låta bli att fundera på i vilken mening han egentligen kan ha utgjort ett hot för någon, eller ens provocerat någon med sin musik. Men när jag bläddrar fram ett klipp när Gaye sjunger The Star-Spangled Banner så ser vi en artist som representerar något mycket mer än sig själv. Och jag vet inte om jag inbillar mig, men det tycks som om en del skruvar lite oroligt på sig när Gaye hänger i sin frasering. Dyrt.

Min kusin, Anders Gustafsson, skriver en smärtsamt berörande och varm text i tidningen Dagen om folkmorden i Rwanda genom ett brev till Mats, enastående och saknad bror och kusin. Jag försöker att blinka bort tårarna, naturligtvis för den hudnära skildringen av Mats hastiga insjuknande, men också för hågkomsten av de historier om en förlorad mänsklighet som nådde våra öron på sjuttiotalet. 

Jag försöker att locka tjugoåringen med en specialskriven roll till påskäggsjakten, men hon himlar med ögonen när jag för det på tal.

Jag åker till sortergården med femåringen och det är fullsmockat av bilar och när jag till slut hittar en liten lucka vid en container och kliver ur bilen känner jag den där nästan febriga känslan som bara går att finna där. Det är en märklig blandning av företrädesvis män i yngre medelåldern som skall slänga något, hantverkare som tömmer skåpbilar med bråte och äldre kvinnor som med blicken avslöjar att de är beredda att döda med händerna om någon korsar deras väg mellan den omsorgsfullt skräppackade pedantskötta Forden från 1984 och den för ändamålet avsedda containern. Jag upplyser femåringen om att det är bäst att hon håller mig i handen. Det här är nämligen så nära laglöst område vi kommer i Jönköping. Här finns de häftigt transpirerande nyblivna husägarna som aldrig kört med släp, än mindre backat med släp, som just backar sina taskigt lastade släpkärror i en snirklig sicksackdans mot källsorteringen. Idag såg jag också den andra typen av husägare, den som tycker att det i alla lägen är för krångligt att hyra en släpkärra och därför packar sin alldeles för nya och fina bil full med riviningsbrädor och jag ser hur spikarna rispar den bilklädsel som alldeles nyss var hel och fin.
    Vid minst två tillfällen har jag bevittnat krockar mellan personbilar någonstans mellan wellpapp och trä och sist jag var där slängde en prydlig farbror i sjuttiorycket upp dörren på sitt släp rätt i min framdörr. Det syns nästan inte, sade han när jag frågade vad han pysslade med. Jag tittade på honom, suckade djupt och åkte där ifrån och uppfann minst tre nya invektiv på vägen hem.
    

Tjugoåringen åmade sig som en mask på en metkrok när jag frågade henne vad hon skulle göra på påskafton. Ugglor i mossen. Till slut förstod jag att hon med rävens list försökte undkomma den årliga påskäggsjakten. En mycket rafflande tillställning där barnen hålls på spänn genom en klurig jakt efter de åtråvärda påskäggen. En slags pusseldeckare i skattjaktsform. Hon försökte sidsteppa arrangemanget med tomma agument som "jag är tjugo år och du kan faktiskt inte tvinga mig att vara med". Jag förklarade så kraftfullt jag tyckte att situationen krävde att traditioner är till för att hållas, fördjupas och förädlas. Gensvar obefintligt. Förståelse noll. Jag är förkrossad. 

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag rätt ofta funderar på om kombinationen lärare och musiker är särskilt optimal. Det är som en svensk landslagstrupp i fotboll. Det ser bra ut på pappret. Men när jag försöker synkronisera min sönderfallande tillvaro, för säkerhets skull ackompanjerad av en rejäl vårförkylning och hur vet jag att det inte är allergi förresten, så stiger blodtrycket och plötsligt, när eleverna är sysselsatta med sina skrivuppgifter, rullar hjulen: lunch i flykten, packning, resa, get in, soundcheck, rep och plötsligt tittar vi på SM-finalen med Oldsberg som sällskap och försenade som vanligt, framåt halv elva,  står vi på scenen med LaGaylia och Tommy Nilsson och det går hyggligt, nedpackning, sedvanlig korv hos arrangören och i kolmörkret på E4 inser jag att morgonens ensemblelektion börjar om sju timmar och när grejorna är inpackade hemma och jag skall knoppa in vid tvåblecket är jag för pigg för att sova.
    När jag berättar för mina elever att jag kollade på SM-finalen med Oldsberg som sällskap och att jag spelat med Tommy Nilsson och LaGaylia förstår jag att jag i samma andetag lika gärna kunde ha nämnt Gnesta-Kalle, Jokkmokksjokke och Göingeflickorna. Över fyrtio. Passé. Som min dotter brukade säga för att uttrycka sin djupaste indignation: snark.