walkingbass

Jag trodde inte att jag gillade Sture, men jag hade fel. Efter att ömsom guppat av skratt på stranden och suttit hemma och tyckt mig befinna mig i den bisarraste av världar kan jag bara kapitulera. Den store Blondino liknar inget annat jag har läst och det känns som om någon har kört en skördetröska genom mitt huvud. Till en början är jag smärtsamt provocerad över hur huvudpersonen Fitzenstrahl skildras i en underligt mixad berättarröst, helt osorterad, mellan jag-form och någon typ av utomstående berättare. Men efterhand viker jag mig. Det är beat, jazz, surrealism och så hejdlöst roligt att jag bryter ihop förbehållslöst. När Fitzenstrahl indirekt utger sig för att vara från Svenska Akademin och därigenom tillskansar sig livets nödtorft i form av mat, logi och kvinnor är det så barockt skruvat att jag ställer mig på en av köksstolarna och skriker av lycka.
    Romanen låter sig knappast beskrivas, men den skildrar den utlevande, kompromisslösa konstnärens vedermödor och innehåller ett urval scener som inte går att värja sig mot. Avsnittet där demonregissören F låter en mässingsorkester, statister, krypa mil efter mil tills instrumenten är nedskavda till sitt halva ursprung, är bara ett exempel på episoder som liksom tar vägen förbi hjärna och hjärta och hamnar direkt på näthinnan. Magi.
    Ett annat kännetecken som tar en stund att vänja sig vid är det intensiva flödet. Det finns en bångstyrig och sjudande energi i texten som om den aldrig vore bearbetad utan skriven i en enda lång ström av bisarra idéer. Det finns passager som känns rent yxiga, men i helheten blir det snarast en effekt.
    Sture Dahlström, från Huskvarna, en ny, gammal hjälte.

Var det inte det jag sade, att Ers Nåd skulle se sig för vad Ers Nåd tog sig till? Det var ju bara väderkvarnar - vem som helst kunde se det som inte har sådana i huvudet.

Orden är Sancho Panchas och när man låter ögonen följa raderna i just det här kapitlet så snuddar man som läsare vid en av de mest berömda passagerna i den västerländska litteraturen. Don Quijote som slås till marken vid den fruktlösa striden mot väderkvarnarna efter att ha uppmanat dessa att inte fly. Det är förstås oundvikligt att fundera på varför, varför just bilden med den korkade riddaren som slåss mot väderkvarnarnas vingar har fastnat i vårt gemensamma medvetande. Det finns säkert tusen skäl. Möjligen känner vi empati med den imbecilla typ som övertygad om sitt hjältemod ger sig hän i en kamp som inte kan vinnas. Kanske vi alltför väl känner igen oss i kampen mot regler och den överbyggnad av förhållningssätt som vi har att tampas med i våra dagliga värv. Eller är väderkvarnarna helt enkelt samhällets kvävande varmvåta omfamning som vi trotsigt  försöker att befria oss ifrån i våra mest rebelliska stunder?
    Jag vet inte. Jag är helt enkelt förtjust i den riddare, som låter sitt huvud förvridas och sinne uppfyllas av sin läsning, och som tvärsäkert bestämmer sig för att det egna perspektivet är det rätta. Alla andra måste ha fel.

Min vana trogen har jag följt en och annan etapp i Tour de France och jag är ledsen att behöva säga det, men jag bir allt mer likgiltig. Det var lovande när Thomas Lövkvist bar ungdomströjan och visst är det imponerande att se bergsspecialisterna upphäva de fysiska lagarna när de knatar på i trettio knyck i de brantaste backarna, men när tullen stoppade bröderna Schlecks pappas bil för att leta efter dopingpreparat så tappade jag lusten. Igen.
     Eurosport envisas, trots allt, med att leverera en produkt som slår det mesta i bildproduktion, grafik och närvarokänsla, inte minst tack vare de utmärkta svenska kommentatorerna Roberto Vacchi och Anders Adamsson, men cykelsporten dras med flera förbannelser som naturligtvis påverkar tv-tittarna. En är förstås att de riktigt stora stjärnorna, personligheterna är avstängda och en annan är att det är svårt att engagera sig i en sport som är full av Bjarne Riis-typer. Fuskare, som ändå hänger kvar i cykellagens ledarstaber. Det är naturligtvis svårt att engagera sig i en sport där ledaren eller rent av segraren mycket väl kan bli fälld för att ha pumpat blodet fullt av kemi.


    

Kyrkoherden tycker att det är på plats att bränna de böcker som så förvridit DQ:s sinne, men gör efter eget tycke ett selektivt urval av böcker som borde räddas från lågorna.
    När jag någon gång på nittonhundratalet läste till lärare i Stockholm minns jag att en studiekamrat, modigare än jag, frågade den lärde föreläsaren om det inte var fruktbart att diskutera vilken relevans litteraturen vi läste i vår litteraturkurs har idag. Jag minns än hur  ironiserande och nedlåtande vår guide i litteraturens snåriga värld var. Han fick det att låta som en rätt farlig sysselsättning att flytta en författares tankar från sin tid och sätta dessa i den kontext vi befinner oss i. Han hade förstås rätt, eftersom Cervantes troligen inte hade någon aning om att nyfikna studenter skulle bläddra i hans verk över trehundra år senare. Men. För mig är det ett utomordentligt trist perspektiv på litteraturen och konsten. För mig tycks det verkligen relevant och spännande att fråga sig vad det är som får oss att med intresse läsa dessa dammiga alster. Det är förstås den hisnande känsla av att vi på inte allt för långt håll tycks vara besläktade med  Don Quijote. Vi delar hans längtan efter att låta något annat än auktoriteter och plikter styra vår tillvaro och vi blir förstås vettskrämda vid tanken på att någon skulle rensa våra bokhyllor på olämplig läsning och kanske sortera bort de skivor som inte faller  till föga. Tänk om det skulle gå ännu längre. Ja, att man skulle börja avlyssna våra samtal. Men, nej.

Jag är förbluffad. Samma samling musiker som fick det att leva, spraka och sprätta tillsammans med Come Shine, var fullständigt livlös när det gällde soul. Soul? Deras version av Midnight Hour kan inte beskrivas som något annat än stendöd. Det svängde inte ett gram. Blåsarna såg livrädda ut och kompet tittade stint ner i noterna för att inte räkna fel. Soul? Jag är säker på att det finns en handfull coverband i våra lilla landsortsstad som skulle få tv-apparaterna att gunga mer. Allvarligt talat.

På Antikvariat August på Drottningatan, precis jämte Strindbergsmuséet, har böckerna en förmåga att trilla ut från hyllorna för att göra mig sällskap hem. Efter att ha lyssnat på Eldkvarn och läst Pluras kopplingar till Donky Shot och Den svarte Riddaren så står jag med Natur och Kulturs praktupplaga Don Quijote av La Mancha i två fina band, översättning Ingrid Bergquist, från 1954. Det är nog 20 år sedan jag läste Cervantes skildring av hur adelsmannen Quijada, uppslukad, förtrollad av riddarromanerna bestämmer sig för att som Don Quijote bege sig ut på äventyr på sin skrangliga häst Rocinante.
    Don Quijote som metafor kan inte ha undgått någon. Jag inbillar mig kanske, men företrädesvis män, medelålders, är förtjusta i att se sig själva som Riddaren ute på det självpåtagna äventyret mot omvärldens outtröttliga vädekvarnar. Många av oss lever så. Litteraturen, konsten, musiken blir ett levande väsen som kommenterar och gör vår märkliga tillvaro en gnutta mer begriplig, eller åtminstone något som återspeglar vårt tröstlösa men spännande irrande. En annan värld, vacker, vedervärdig och spännande, att likt Quijada hjälplöst förlora sig i.
    Det är med en viss vördnad som jag bläddrar upp författarens företal men tilltalet "SYSSLOLÖSA LÄSARE!" rubbar omedelbart min fattning och jag ler. Jag är sysslolös, med en kaffekopp på bordet i trädgården, och Cervantes tilltalar mig, som om han genom århundrandena har anat vilka trötta typer som kommer att ta sig an hans äventyr. En knuff i sidan, men också en smula provocerande, som om läsning inte är något att ta på allvar. Ironi. I det första kapitlet skildras hur Quijadas tillvaro förvrids genom hans passion för riddarromanerna och hur han säljer tunnland för tunnland för att ha råd att köpa fler böcker. Det är också litteraturen som får honom att fatta det livsavgörande beslutet att ge sig i väg. "I full rustning och till häst skulle han ge sig ut och söka äventyr." Kanske är det så vi vill se oss. Till häst, med ett bräckligt pappvisir som skydd för omvärlden. Sårbara och en smula korkade.
     Cervantes tilltal är stilbildande för alla som skriver med sin ironiska, komiska distans gentemot sin hjälte men också mot sina läsare. Du blir tilltalad och måste förhålla dig till det, som om han vill fråga: Är du med?

Det är oundvikligt att åtminstone en liten sträcka vandra längs minnenas allé på sommaren och jag tror inte att känslan av att möta sin barndoms geografi med vuxna ögon kan beskrivas som något annat än bitterljuv. Under några år av min barndom bodde jag i Vällingby i ett universum med oändliga grönytor och lekplatser alltid inbjudande till fotboll och lek. När jag för sex, sju år sedan åkte ut till Abiskovägen för ett återbesök av rent sentimentala skäl, häpnade jag över hur litet allt var. Gräsytorna, höghusen, lekplatserna, trappuppgångarna. När jag gick mot simhallen som byggdes när vi bodde där i början på sjuttiotalet var den, trettio år senare, inte så konstigt, inte särskilt ny längre. Cykelparkeringen var sig lik med hundratals cyklar i en röra vid tunnelbanan.
    När jag klev av 47:an vid Skansen med fyraåringen i ena handen började jag en kortare tur i min barndoms somrar där ett besök på Skansen var en höjdpunkt, något utöver det vanliga, en utflykt från väster till öster. Fyraåringen verkade faktiskt tycka att det var trivsamt bland de nordiska djuren, på den lilla tågturen och den verkligt korta bilbanan och hon spatserade riktigt förnöjt i det omväxlande vädret. Det var först när vi gick igenom Lill-Skansen som jag insåg att tiderna förändras. Hon var uppenbart blasé inför papegojor, kattungar och hönor, men när jag pekade mot en liten hage och sa att här brukar det finnas kaniner hajade hon till och frågade med lite större ögon var, var kanonerna fanns.
     Vi satt ner vid Bollnästorget och förfriskade oss tillsammans med familjer från hela Sverige. En pappa med fru och tvååring försökte med gäll ståupphalländska att fördela hamburgare till sin familj men det var uppenbart att sonen inte var nöjd med att ha fått fel hamburgare och pappan skrek att ta min då din gnällunge och tänk att du aldrig är nöjd, med lite för hög och just gäll röst. Det hade slagit mig innan. Att Skansen är fylld av fäder som är på gränsen. Som inte vill något hellre än att semestern skall bli bra och när det börjar regna lite, eller maten blir för dyr, eller dålig kniper de sina tår krampaktigt i äventyrssandalerna och gör allt för att dölja att de längtar hem, där en folköl och ett tryck mot Tour de France bara är en armlängd bort och när blodsockret har sjunkit efter en för tidig frukost i husvagnen på förortscampingen brister det. Men det måste göras. A man got to do Skansen with his family. Annars ingen sommar.

Jag promenerade över bron till Skeppsholmen för att snart stå i kön in på festivalområdet. Yellowjackets flygstrul hade aviserats via SMS från D (och det sved i mitt fusionhjärta) ändå blir jag lite förbryllad över de små A4-lappar som motvilligt medger att Jackets inte kommer. För många, var det den stora attraktionen den kvällen, den riktiga godbiten. Jag mötte snare många som reste 70 mil, hörde talas om entusiaster som färdats 200 mil, för att höra en av de få existerande fusiongrupperna och besvikelsen torde ha varit nästan outhärdlig. Det är underligt hur en festival som Stockholm Jazz annonserar efter besökare, men inte har en bättre struktur vid insläpp. Jag stod i kö i 25minuter innan jag fick köpa ett festivalpass av en stressad festivalgeneral, Bosse Persson, med hundralapparna i näven som en hästhandlare. Amatörmässigt. Priset för onsdagen var veckans högsta, 495 kr, och borde i rimlighetens namn ha reducerats när kvällen blev bestulen på sina kronjuveler.
    Musiken? Rigmor Gustafssons kvartett levererade med sin mainstreamjazz som ändå utmanar med sitt 'nu', sitt vårdade och ändå rätt spräckiga spel. Jag tycker att de hittar rätt när de både står bredbent i tradiditionen och dessutom emellanåt söker sig bortom den horisonten i fria solistiska passager och ett groovigt, jammigt tilltal med stockholmshimlen som tak för den gnistrande energi som frigörs på scenen.
Bobo Stensons trio hade den otacksamma uppgiften att ersätta Yellowjackets med sitt fria förhållningssätt och konstigt nog var det första gången som jag hörde Anders Jormin (kontrabas) live, bördig från Jönköping som han är. Tillsammans med Jon Fäldt på trummor släppte han mycket av walkingdrivet och flyttade in basspelet i pianots klanger med flageoletter och ackordspel. Dyrt. Den avslutande hyllningen till Esbjörn Svensson möttes av varma applåder från en publik som fick fusion ersatt av friare ijazz och såg att det fanns något gott där också.
    Tower of Power inledde tamt och ägnade en halvtimmer åt att gnälla på monitotljudet istället för att musicera. I stort, chamigt, men en besvikelse. Jag hade förväntat mig något svettigare, tajtare och hårdare svängande än den gubbiga funk som dånade ut över Skeppsholmen. Mycket underligt för övrigt att soundet inte i större utsträckning byggdes på bandets mest vitala delar Garibaldi, trummor, och en av de tio, femton mest inflytelserika basisterna i historien, Fransis Rocco Prescia. Rocco svängde svårt med sitt sextondelsputtrande i de vanliga kongeniala arren med trummor och barytonsax, men det släpptes inte fram mot den övermixade sången och den monitorfixerade blåssektionen, som om sanningen skall fram har blivit lite saggig. Jag tror att ToP får se över sin musikmaskin om varumärket skall överleva ytterligare ett tag.
    Mary J Blige, representerade allt det som ToP saknade den här kvällen; attityd, proffsighet, samspel, körsång utöver det vanliga och ett tungt massivt sväng som byggde på trummor, elbas och syntbas. Skeppsholmen gungade och det är underligt hur Bliges ljudtekniker fick hela soundet att spricka upp med en fet och fast bas, ett mellanregister där den trehövdade kören skar som ett mjukt neonljus i ljudbilden och över allt, MJB:s kraftfulla soulrockiga pipa som bar och, när det ändå började sväva i intonationen någon gång, landade tryggt i den kristallklara stämsången. Var det magi? Jo, men det kanske var det.

varken varken eller eller

Fortfarande lite tagen över att ha spelat med Plura i Gränna. Mannen bakom Plura på radions hemsida är undertecknad som försöker att fokusera utan att för den skull hänfalla åt alltfört mycket stelhet i spelet. Då och då i en enkel musikants liv händer det att man står där med ett fånigt leende och tänker att det här händer nog inte mer. Som P, kapsylmästaren, sa efteråt, det var rätt tungt att ha hans röst i öronen. Och vi andra nickade lite frånvarande. Det är svårt att förklara varför en rundlagd femtiosexåring kan göra avtryck, men han har den där fraseringen, den där förmågan att släppa ut orden ur munnen som gör att man uppfattar det som att det han gör är fullständigt uppriktigt och exekveras med en sån okonstlad värme att det bara är att låta sig bedåras.
     De sista dagarna har jag laddat med skraltiga vinylplattor, Scoccos lite väl producerade Kärlekens tunga, och jag har spelat Fulla för kärlekens skull, vacker och desperat, för högt för många gånger för min omgivning. Det kändes som om man ville vara i rätt mode för att knuffa tlll grundtonerna i rätt riktning.

I Malmö, i rikets bästa boklåda Hamrelius, köpte jag Pluras Resa genom ensamheten som vida överträffade mina förväntningar. Jag har då och då varit inne och läst Svart Blogg men kanske inte riktigt fastnat för texterna på skärmen. I bokform fungerar det bra. Texterna är korta och aptitliga med mustiga historier om hur Carla och Plura växer upp och med sina första bandmedlemmar stjäl sina första instrument, sina första slutsteg, börjar en rätt knackig väg mot Eldkvarn. Plura misslyckas egentligen på livets alla områden men lyckas på något sätt alltid ta sin dröm ett steg vidare. Jag skulle tro att det är rätt många medelåldringar som får något blankt i ögat när Plura skildrar hur det är att vara kär, fattig och att vandra mellan olika kneg och bostäder för att få tillvaron att snurra runt ett varv till. Turnéliv, fyllor, matskildringar, barndomen och kärleksrelationer är några trådar kring vilka Plura väver en brokig väv av betraktelser. För den som har följt den svenska rocken under sjuttio- och åttiotal är det förstås läsvärt av rent nostalgiska skäl. För de som inte har gjort det kan det fungera som en köttig historielektion.
    I mina ögon är bokens sista del Det ljuva livet Del 2, den starkaste. Det känns som om författaren betraktar sin omgivning med en ny klarsyn och flyttar fokus mot de människor han emellanåt tycker sig ha tagit för självklara och det finns en annan tyngd i uttrycket. Pluras tilltal och språk är tilltalande på samma sätt som hos Lundell. Ärligt, opolerat men med ett flöde som för dig med hela tiden.

Jag läste i någon av DN:s TV-krönikor att sommaren  är en tid  då SVT  visar ovanligt mycket  nordiska  produktioner som man har fått i någon form av byteshandel med grannländerna. Jag såg igår, med tappad haka och öron stora som Casillas målvaktshandskar, Kringkastningsorkestrets möte med jazzgruppen Come Shine. Jag dristar mig att säga att det var ett crossovermöte i absolut världsklass. Jag blir lycklig när kompetenta, kreativa musiker tar tag i den rätt dammiga jazztraditionen på det sättet. Påfallande ofta när stråkar och andra orkestermusiker möter den afroamerikanska traditionen blir det onödigt yxigt, som om man inte tar svänget, timingen och fraseringen på allvar. Så inte i Norge. Det var det fräschaste orkestersound jag hört med distinkta stråkar och fett storbandsbrass som mötte Come Shines kammarjazziga uttryck och efter tubasolot i Nature Boy stod jag i soffan och jublade.
    Konserten präglades av ett ständigt samspel, mellan dirigent, orkester, jazzcombo och publik. Kärlek.

När tåget stannar i Nørreport befinner jag mig utomlands och innan jag har lämnat den genomskitiga stationen för  ljuset har två tiggare förödmjukat sig och jag känner mig faktiskt lite illa till mods. Men Köpenhamn vinner i längden. Jah har inga ärenden att gå utan kan ägna mig åt min favoritgren, flanerandet, och hamnar i en trivsam musikaffär där jag snart gudias genom hela bassortimentet av en försäljare som flinkt plockar fram nya basar, du måste prova den här, och vi samtalar om basar och musik och han verkar vara genuint intresserad av vad jag spelar på och vad som i Sverige och när vi skakar hand känns Skandinavien som ett trevligt grannskap.
    När jag kliver ur butiken hör jag musik från ett soligt Rosenborg Have och jag styr stegen ut i en omsorgsfullt skött park där  hundratals barn, familjer och kindergartenavdelningar lyssnar på en pedaogisk och lekfull introduktion till salsan med en gungande salsacombo som ger allt. Överallt dansas det, och där det inte dansas plockas matkorgarna fram. Köpenhamns Jazzfestival är något helt annat än Stockholms dito. När man i Stockholm klämmer ihop ett program på några dagar på ett överbefolkat Skeppsholmen låter man i Köpenhamn musiken iniltrera hela stadsbilden och överallt finns det unga band som lekfullt provocerar och låter traditionen bli ett avstamp för något nytt. En av grupperna strax utanför Huset bjöd på jazz av friare slag med bandoneon som en självklar ingrediens och krydda. En annan grupp, spelade Holdsworth på trombon och sax och det lät fantastiskt fräscht. På Skeppsholmen kränger nervösa krögare ljummen öl i petflaskor för fantasisummor. Köpenhamn? Man rullar lugnt ut mobila fatölsvagnar och tappar smidigt upp en perfekt tempererad Urquell som ackompanjemang till musiken.


     

Hemma från en kort tur till Malmö/Köpenhamn och läser då Nöjesguiden som frågar svenska litterater och författare om vad som borde räknas som det starkaste svenska skönlitterära debutverket genom tiderna. Och det regnar Röda Rummet och annat tills Ranelid äntligen förklarar. Dagermans Ormen. I sanningens namn skall sägas att Unni Drougge delade Ranelids åsikt, som för övrigt inte finns med i nätupplagan. Varför? Och jag håller förstås med. Ormen är en av de där läsupplevelsena  som bränner sig fast och som blir riktigt hudnära. Jag minns hur jag som ett läskpapper sög i mig Dagermans blodfulla språk där det hotfulla slingrade sig bortom varje  kommatecken och allt förtätades i ett svettigt kvalmigt Sverige där ett underförstått högtryck trycker ner de kolsvarta molnen mot hjässan.

Spelade igår på countryfestivalen i Ydre. Ett arrangemang vars omfattning jag inte hade förstått förrän igår när jag tillsamans med H, chaufför för dagen, rullade förbi ett gigantiskt campingområde och in på ett stort festivalområde med en scen av storslagna mått, där vi senare skulle medverka i ett trivsamt allsångsprogram.
    Färden dit gick bortom de vanliga allfärdsvägarna och jag klev ur bilen med en obehaglig känsla av illamående och med en svagt mintgrön färg i ansiktet. H hade, i vanlig ordning, struntat i vägbeskrivningarna, den här gången levererade av en busschaufför i Tranås som rekommenderade motorväg för fortsatt färd mot den norra infarten mot Tranås. H valde en mer kreativ lösning från en föråldrad orienteringskarta vilken på papperet visserligen verkade kortare, men som effektivt ledde oss in på den småländska färden mot mörkrets hjärta. En serpentinväg som skulle passa fint i alperna och ett möte hade sannolikt tvingat oss ut i den hotfulla grönskan. Jag försökte ändå hålla modet uppe och sa med en smula påtvingad uppsluppenhet att det här var allt en riktig kostig. H stod på sig viss om att han valt den rätta vägen, och fortsatte sin aggressiva körning mot festivalen.
    Jag ville på inga sätt göra min chaufför och vän på dåligt humör, men blev ändå förvånad när han valde samma väg på hemfärden. Han insisterade. Det måste vara den snabbaste vägen, sa han, medan jag oroligt letade efter en plastpåse att kasta upp i. Färden hem blev dock något lugnare. Jag övervägde att påminna om det där med kostig, men jag satt tyst och lät mina inälvor sjunka ner i sitt rätta läge.

22.15 var jag på jakt efter den skräniga ljudkälla som störde friden på altanen. Någon av tonåringarna som spelade Tokio Hotel eller dataspel på full streta? Nej. Fyraåringen som högljutt snarkade till en smärtsamt hög volym av Mora Träsks kvasirock.

i sena Rapport igår visades en kort intervju med Anders Flanking (c) efter ett internt möte mellan kritiker av FRA-lagen från de egna leden och några av Centerns riksdagsmän. I intervjun undslipper sig Flanking det något olyckliga, men rätt roliga uttrycket "vi har tankat av varandras åsikter". Hoppsan.

Allt var bättre förr. Spana för övrigt in hur Jimmy Haslip spelar på basen. På fel håll, men utan ha vänt på strängarna om du förstår hur jag menar. Det här lever.

Lifecycle heter deras gemensamma projekt och jag är skeptisk. Jag har aldrig riktigt falit för Sterns sound som i mina öron är för inåtvänt tråkigt och jag trötnar fort på hans soloinsatser. Haslip och de andra hade vunnit på en mer charmig gitarrist, Robben Ford eller varför inte Metheny som bryter mot Bob Mintzers ganska akademiska spel. Det är kompetent men jag saknar det mer luftigt svängiga anslaget hos Yellowjackets som har kännetecknat deras spel genom åren. Det här blir för mycket finjazz för min smak.
     Det som stör mig mest är att jag i en månad har betraktat det här som sommarens begivenhet på Stockholm Jazz. Visst svänger det och jag brukar gärna tillbringa en natt i bil för att få höra Haslip, men jag tvekar faktiskt.
      Jag hörde Mike Stern på Ronnie Scott´s i London för några år sedan och det känns som om det är där Stern hör hemma. Bland jazzkännarna som tycker att det är coolt med en distad gitarr som kontrast till pianotrion de brukar spisa.

Och nu då?

Bytte mickar på min jazzbas igår och var riktigt nöjd innan jag började ägna större delen av kvällen åt att fundera på hur basen skulle låta i en större förstärkare. Och nu då?