walkingbass

Om förra veckan var medioker så har den här veckan präglats av idrottsliga framgångar, på det mer personliga planet. Måndag, en rättmätig seger i badmintondubbel över Kapitalet, 2-1. Rektorn och undertecknad flöt fram på golvet och manövrerade ut de gåsleverstinna. Tisdag, innebandy, 2-1 i matcher även om inte spelet var mycket att skryta om. Torsdag, en motionsidrottens framgångssaga. H och jag hade sedan tidigare blivit utmanad av de unga och vältränade P och J i pingisdubbel, och jag måste erkänna att jag var inställd på en riktig kraftmätning, eftersom vi var rätt jämspelta sist vi möttes under leksamma former i Fucking Åmål. Men, nej. Ålder, erfarenhet, känsliga handleder, stabila tävlingsnerver och ett stort hjärta fällde avgörandet. I första matchen skrapade P och J fram en setboll, men vem bryr sig? 4-0 till oss. Andra set, 4-0 till oss och detroniseringen är ett faktum. (Inom parentes, det är ju där jag skriver nu, så bytte vi sedan lag, på nytt en seger med 4-0. Därefter singelspel där jag vann samtliga matcher. Totalt: 15-0 i set.) Men allt det där är ju oviktigt och inget som jag bryr mig om. Det viktigaste är att få röra på sig lite. 

Störtlöjligt. Jag ser på Babel där konsten och litteraturens uppgift att provocera diskuteras och jag har sällan blivit mindre engagerad i ett samtal. Det är helt enkelt fånigt. Jag har svårt att ens lyfta en millimeter på ögonbrynet över Konstfacks elever som spelar sjuka och bombar tunnelbanevagnar. Om jag jobbade inom psykvården och fick ta hand om nämnda simulant eller som sanerare fick skura sprayfärg en morgon kanske jag möjligen hade tröttnat en smula. Men nej. Det är så sökt att det blir vattentunt.
    Vid några tilfällen har jag ju förstås blivit rejält provocerad (läs vettskrämd) av yttringar inom, framför allt, ungdomskulturen. Och det säger väl det mesta om hur räddhågsen jag är. När jag som sjuttonåring, ensam på sommarjobb i Stockholm, stötte på punkare för första gången i Gallerian, med tuppkammar och säkerhetsnålar, blev jag så rädd att jag var tvungen att öka takten och sträva ut mot den friska luften. Min rädsla för punkare avtog med åren. Särskilt när jag jobbade som lärare i en av Stockholms förorter. Lidingö. Da hood (för att citera Dorsin). Jag hade flera punkare i mina klasser som gjorde revolt mot det genomborgerliga sammanhang de befann sig i. Och jag gillade deras attityd och inställning till livet och sig själva. En av mina snälla och lite blyga punkare färgade alltid sin tuppkam grön och en morgonlektion kom han till svensklektionen med ansiktsfärg som Hulken i sitt mest uppretade tillstånd. Kamraterna skrattade och han log på snedden när han berättade att han hade använt karamellfärg som uppenbarligen inte tålde regnet.
    Vid ett tillfälle tror jag möjligen att jag själv har provocerat min omgivning. Lumpen. Efter tre månader av total meningslöshet och ångest klev ut på morgonuppställningen i mina raggsockor och sa till mitt befäl, jag ser fortfarande mustaschen vippa av ilska, att jag åker nog hem idag. Jag har inte tid med det här.
    Imorgon färgar jag håret grönt.


   

Åker ut i snögloppet, lördag kväll, i min illasittande smoking och hinner fundera några gånger på om det verkligen är livets djupaste mening att vistas utanför tegelvillan en vinterkväll som den här och plötsligt står jag med min illa sargade bas på magen och spelar gudsförgätna låtar med musiker av högsta karat i Stora Hotellets spegelsal och det är starkt, så starkt att jag trycker in öronproppen så att den snuddar trumhinnan och plötsligt mellan två låtar hör jag någon skrika, lagom spefullt, vad fin du är , och där står en klasskamrat från högstadiet. Vi tittar på varandra, han en smula rund under fötterna, och jag skriker du med, innan nästa låt knackas in. Efteråt står vi med varsin varm korv i handen och han frågar om jag känner igen honom. Hur man kan glömma ett sånt ansikte? Då 1981, Gyllene Tider och Noise och skoltrötthet och nu gifter våra vänner sig för andra gången och vi hajar till när vi hör om livsöden och trauman. Vi är mitt i skiten. Eller livet. Och det är sagolikt.
    Söndagkväll och jag promenerar med Lundells sommarprogram i lurarna och jag ser inte min omgivning. Han är knivskarp. Hans berättelse om pappan, julgeneralen, är så lundellsk i sin nakenhet och närvaro och när han glider över ämnena från sextiotalet till Skåne till den stora ynkedomen är det med ett språkligt, innerligt flow som jag värms av. Av någon anledning har jag aldrig riktigt fallit för Lundells låtar, men jag är svag för hans romaner. Det svullna berättandet som ställer sig vid sidan om den fina litteraturen och i istället för att använda sig av de smartaste referenserna visar en slags närvaro som är oemotståndlig. På samma sätt som Ranelid. De frågar inte om lov. De erövrar språket, gör det till sitt och struntar i vad som är rimligt eller rätt. Flow.

 

Jag tror inte att jag kan beskriva veckan på något annat sätt. Det började egentligen redan förra veckan, när jag åkte till Stockholm per tåg och plötsligt befann mig i en X2000-vagn till brädden fylld av människor som inte alls borde vara där när jag åker tåg. Tågkupéer gör sig bäst om de är fyllda till en tredjedel. Jag hamnar alltid jämte någon som luktar illa eller skall öppna sin snusdosa i tid och otid eller envisas med att prata för högt i telefon för att jag skall kunna sova. Tåg kan vara meditativt och fridfullt men när jag blir omgiven av så många människor som tycks ha en klarare mening med sina liv ångrar jag alltid att jag inte tog bilen. I bilen kan man åtminstone svära högt åt andra bilister. Högljudda svordomar är en mycket dålig idé i en tågkupé. I en bil går det dessutom att uppfinna nya invektiv utan att någon tar illa upp.
    Framme i Stockholm för att gå på en begravning och allt börjar med att jag halkar, faller handlöst. Dryga hundra pannor dånar i backen i Sollentuna och jag tror att jag skall dö av skam, men få såg min ofrivilliga spagat. På kyrkbacken efteråt försöker jag säga något till mannen som förlorat sin fru när han kramar om mig, men jag är för berörd för att formulera något av värde och jag känner mig uteslutande fånig.
    Det bara fortsatte i samma usla anda på måndagkvällen när jag och Rektorn, ja pedagogproletärerna, fick stryk av Kapitalet, Läkaren och Direktören, som under olustiga former vann med 2-1 i en badmintonmatch som fortfarande får mig att oroligt famla efter min Prozac. Fasen. Jag var precis lika klumpig som det går att förmoda. I bastun efter matchen hyllar jag Seals soulskiva och får mothugg av Rektorn som tycker att den är för mesig. Rektorn har den tamaste musiksmak man kan tänka sig och jag kände mig plötsligt tio år äldre.
    Dagen efter, innebandy för första gången på ett år och vi är 5. Fem. Five. Cinq. Innebandy gör sig inte bra i spel två mot tre i en timme. Min bollkänsla är borta. Tejpen på min innebandyklubba kändes som sandpapper och jag rörde mig som en valross i sirap. Och när jag till slut ställer mig lite lojt på backplats får jag ett skott på smalbenet som ger mig tårar i ögonen. Jag avskyr smärta.
    Veckan fortsätter med två rep på två kvällar och jag har spelat så lite bas de sista veckorna att jag får ont i fingrarna. Blåsorna börjar komma och på lördag kommer jag stå och försöka se oberörd ut när jag spelar låtar jag trodde att jag hade glömt för länge sedan med fingertoppar som svullnar. På ett av repen spelade jag med plektrum. Jag kommer aldrig att bli någon bra plektrumbasist. Antingen håller jag så hårt i den slippriga plastbiten att jag får kramp i hela överkroppen, eller också far den som en dödlig projektil i luften. Efter fullbordat rep halkar jag dessutom jag på väg mot bilen. Igen. Jag trodde att jag skulle dö och jag trodde att min bas skulle gå i bitar och såg det som ett tecken från ovan: Håll dig hemma. Ät praliner. TV-sport. Ägna dig åt undermåliga TV-serier. Blogga.
 

Göterborg Baroque och June Cantores i en tämligen välfylld Sofiakyrka och mina öron kämpar med akustiken i några minuter innan min inre ljudtekniker lyckas sortera upp intrycken och instrumenteringen i den stora efterklangen. Och långt efteråt konstaterar jag att jag tror att jag bara uppfattade tonerna från teorben vid tre tillfällen. Kanske säger det en del om problematiken med att spela på tidstypiska instrument med en uttalad tonsvaghet och ett lite tamt mellanregister.
    Jag är inte tillräckligt mycket konnässör på området för att ge en fullödig recension men jag tilltalas av det chosefria, det enkla och rena uttrycket i sången. Ofta låter barockkörer för mycket skolade operaröster i mina okunniga öron och jag uppskattade därför det slanka, rena och precisa uttrycket hos June Cantores och Göteborg Baroque; musikens porlande polyfoni stördes inte av musikaliska påklistrade manér utan fick tala för sig själv.
    Kvällens höjdpunkt är förstås Bachs Magnificat som i sina korta satser svänger och kränger och pulserar fram i kvicka musikaliska polaroidbilder av en slags musikens evighet. Någon sa efteråt att det här är musik som aldrig tar slut (och gjorde utan att veta det en allusion till Tunströms Juloratoriet)  och det är en rätt träffande beskrivning av Bachs musikaliska lovsång. En fin inspelning finns på tuben. 

...men jag känner mig ovanligt medelålders i dag. Det är delvis min sons fel. Igår upplyste han mig om hur gubbigt det är att vila sig en kvart efter en krävande arbetsdag. Jag försökte förklara hela idén med en powernap men han var obeveklig. Det är gubbigt. Och idag kände jag tydligt att han håller på att bli för stark för att avfärda så där utan vidare. Dessutom, mina musikantkamrater spelar i Stockholm i kväll. Och vad gör jag? Utför mina lärarplikter utan att knota och försöker övertala mig själv att det är oerhört jobbigt att åka buss i 70 mil för att spela i en timme. Det går så där. Även om en bussresa med en salongsberusad (litotes) blåssektion inte gör någon riktigt glad så känns det lite konstigt att inte vara med.

Efter ett strandhugg på Klasses trallar jag hem med tre skivor som öppnar mina öron och för att travestera en kaxig rappare från Norrköping så har jag i helgen insett att jag föddes tio år för sent. Jag var för ung under hela sjuttiotalet. Det arbete som väntar mig kanske inte kan liknas vid ett sisyfosdito, men det tar på krafterna att trycka in den svullet läckra sjuttiotalsattityden i lurarna.
    Lördag. Det börjar med Keith Jarrets My Song vid middagstid. En LP i skick som ny och det är så daggfrisk jazz att det inte går att sluta lyssna. Jarrett är alltid sin egen, men jag frågar mig om Garbarek har låtit bättre, mustigare och mer uttrycksfull än på den här plattan. Det är betagande. Och Palle Danielsson. Var håller du hus nu? Du borde stå stadigt placerad jämte all världens jazzstjärnor med ditt sublima spel och synnerligen vackra ton. Och My Song. Vilken låt.
     Söndag. O´Jays Live in London. Phillysoul. Live. 1974. Och det låter så förgrymmat bra i sitt glittriga överdåd. Det svänger på ett insmickrande och tendentiöst vis med en fläskig brittisk blåssektion och när deras största hit Black Stabbers sprider sig i källarvåningen glömmer jag min värkande rygg och börjar tro att det finns en soulgud.
    Måndag. Steely Dan, Can´t Buy A Thrill och jag förlorar mig in i musiken och deras totalt skruvade hemsida och medan jag lyssnar på Reelin´In The Years läser jag på allmusic.com att David Palmer som verkligen är en totalt främmande fågel på skivan i fråga senare lämnade Jethro Tull och nu mer heter Dee Palmer efter en operation av okänt slag. Det låter som en historia värdig Steely Dan men efter några klick bort inser jag att den Palmer som sjunger med den gulliga rösten knappast var symfonipoppande britt med brutala flöjtinslag utan en amerikan som fick foten av Becker och Fagen. Vad hände egentligen med den David Palmer? Jo, det här.

Nittonåringen ringer hem från down under och jag tappar nästan talförmågan och några timmar senare sitter femåringen och sjunger med i en låt som hon hör i hörlurarna. En låtsasengelska som jag hoppas att hon får ha som sin egen några år till.