walkingbass

Moodyssons första storfilm känns rätt tillrättalagd och odramatisk när jag sjunker ner i biomörkret och kanske plågas jag av Skavlans försök att fånga tematiken kring barnen när jag flyttas från New York till Thailand till Filippinerna. Men det här är moodyssonland trots allt och efteråt borrar sig fler och fler frågeställningar ner i medvetandet och jag inser att civilisationskritiken i rastret av de fina karaktärsskildringarna är nödvändigt obehaglig. Det är ett vasst nålstick genom stolsryggen, dolt av storfilmens estetik och val. Jag är tilltalad.

Vi fnissar när vi hör orden bokslutsbryt och överförbrukande och förvånas över att nöjdelevindex får vila idag, men i grunden är det förstås sorgligt att våra liv styrs av abstraktioner som är så färglösa och så långt ifrån den vardag av meningsutbyten, sökande, tristess och lust att vi verkligen får anstränga oss för att förstå vad orden egentligen har för mening och berättigande.    
    Jag har de senaste dagarna hört mina elever, utan att ens darra på rösten, förklara och resonera kring vad språket har för betydelse för en text, och deras slutsatser kretsar ofta kring hur författarnas språkliga val förstärker budskapet, personskildringen eller textens känsla. Överföringen är förstås enkel och relevant att göra. Våra liv, det gäller sannolikt inte bara i skolans underbara värld, präglas, i en utsträckning som inte går att överskatta, av de uttryck som beskriver vår vardag. Och det går att vara likgiltig eller bli arg, eller kanske tråna efter Tunströms barfötter och dagsljuskyssande eller Torgny Lindgrens mullrande norrlandsidiom, men våra liv förminskas utan att vi märker det genom beskrivningar i en uttryckens fattigdom och färglöshet. Orden blir såpbubblor som långsamt far ovanför våra huvuden, omöjliga att fånga och för transparenta för att kunna undersökas. Men känslan blir att vi är en del av ett slags övergripande ogripbart projekt där vi inte förväntas förstå, men likväl skall delta och vi har i vårt blinda famlande inte ens Kafkas korridorer att följa. Vi är värda så mycket mer. 
    

Mina ord har tagit slut. Och jag funderar varför det helt enkelt inte går att köpa nya någonstans. Eller varför det inte går att låna ord av någon annan ett tag. En dag eller så. Innan jag inser att allt egentligen bara är ett enda stort köpslående och ett lånande. Jag skulle vilja låna Niemis kolorerade bilder och Hellers svullna amerikanska meningsbyggnad och blanda upp det med Sture Dahlströms attackprosa. Men det vet i fasen om det skulle bli så bra. Det kanske skulle bli som Lundell på steroider i ett enda överlastat färsigt flöde utan konturer, med inskjutna bisatser som aldrig vill leda mot meningens slut. Man måste ju ha något att säga också.

Det januariväder som vi har välsignats med framstår ju inte som någon större lyckobringare när dotter 1 skickar sms där hon förklarar hur strålande hon har haft det och hur solen har visat sin fina nuna i Australien. Högst poetiskt, sant och snillrikt har jag lust att skrika där jag står och tittar ut över matsalens mossbelupna tak innan den första strängkliaren har tagit plats.
    Av någon anledning, har jag den sista veckan plågat flera elever med Rage against the machine och Killing in the name och jag börjar alltmer sugas in i det där fett nedstämda uttrycket och jag bedåras av det sagolika basspelet avTim Commerford. Om jag någon gång träffar honom tror jag att jag just skall säga så till honom. Herr Commerford, ert basspel är bedårande. Vi talar samma språk. Känner ni till Fröding?

J1 ringer hem från down under och berättar att det är morgon och 24 grader varmt och jag berättar att det är kväll, mörkt och kallt här men jag tror att jag börjar landa en gnutta i att barnen, ja just barnen, de där som har vaknat alldeles för tidigt på helgmornarna, blivit sjuka vid helt olämpliga tidpunkter och suttit och pratat, gnabbat och tetat vid matbordet, utan att sakna någon alldeles för mycket nu reser till platser där jag är på ett minst sagt behörigt avstånd och utom allt inflytande och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det finns ett svart hål någonstans mitt i bröstkorgen. Samtidigt. Är man ju förtjust och lycklig över att det verkar finnas en avsaknad av rädsla, ett driv och en instinkt att göra något när chansen gives som jag själv helt har saknat. Jag har gömt mig bakom en gitarr eller elbas och trott att det är där livet tar sig sitt charmigaste och mest levande uttryck. Men jag vet inte längre. Ge mig ett skäl till att börja spela bas. Det skulle möjlgen vara Verdine White.

 

På väg till badmintonmatchen passerar jag en kille i tjugosvepet som ligger dubbelvikt i motorrummet på en vit 240 och minnena flashar förbi som polaroidbilder medan jag glider förbi i min japanska familjebil från tjugohundratalet. Jag minns min hatkärlek till de volvohäckar jag har ägt genom åren och minns episoder som skulle kunna vara tagna från vilket avsnitt av Macken som helst.

1. Min bil kokar i Söderledstunneln klockan 08.00. Jag är tjugotvå år och så stressad över de uppkommna köerna att jag inte förstår att jag överlevde trycket.
2. Min bil stannar strax utanför Söderledstunneln en sen kväll. I bilen sitter ung dam med fysiskt handikapp som jag bokstavligen knuffar upp för den brantaste slänt någon kan tänka sig. Stockholm har aldrig känts mer ogästvänligt än då.
3. Generatorn på volvoaset dör. Byte sker på den skummaste verkstad jag skådat. Bilen parkeras på Folkungagatan, en ung polack kommer ut och byter generatorn. Han kan inte ett ord svenska. Fyrahundra spänn överlämnas till svensk verkstadsägare. Kvitto? Störtlöjligt. Inne i verkstaden försöker en annan olycklig volvoägare att betala sin nya generator genom byteshandel. Hela bilen är full av vakumförpackad rökt lax och han dealar in i det sista innan han lämnar en trave firrar på disken och rullar ut.
4. Ute på parkeringsplats i Skarpnäck. En eftermiddag beger jag mig gående mot parkeringsplatsen. Bilen står parkerad på sin vanliga plats. Men. Någon har snott fyra hjul och bilen ser bedrövad och kränkt ut där den står uppallad på fyra mjölkbackar av blå plast.
5. Bilen dör utanför Norrtälje. I bilen, jag och min fru och vår nu nittonåriga dotter, då var hon fem månader. I ett ingenstans dör bilskrället och med Guds försyn och en godhjärtad kvinnas startkablar lyckas vi ta oss till en mack i Norrtälje och en kille lovar att fixa bilen nästa dag. Vi tar bussen hem och är hemma okristligt sent och jag tar bussen tillbaka till Norrtälje följande dag. Killen på macken har inte kunnat fixa bilen och det slutar med att jag lyckas övertala honom att bogsera mig hem. Norrtälje-Stockholm i åttio knyck med sträckt bogserlina och jag är för trött för att vara rädd och utanför Täby blir vi förstås stoppade av polisen som påpekar det olämpliga i att bogsera en bil femtio knyck för fort och därtill på nittiväg och när den snälla polisen frågar hur långt vi har kört så här är jag för trött för att ljuga och svarar från Norrtälje, men han uppfattar nog som hastigast att jag inte är någon vaneförbrytare och han låter mig löpa med rådet att ta småvägar nästa gång. 
6. Annan Volvo. På väg mot en spelning. Laddningslampan lyser och jag förutsätter att det är generatorn som håller på att lägga av. Jag rullar in bilen på en skrot, köper en ny generator, monterar den själv på en parkeringsplats, bilen fungerar och jag kommer fram till avtalad tid. Inget, jag säger inget har boostat mitt självförtroende mer än när jag lyckades med det. Jag förstår inte hur det gick till, men jag gjorde det. Tack Volvo.

Jag vill inte tala om det. Men det vore eländigt av mig att inte berätta att jag fick storstryk av Direktören ikväll. Medan han glatt berättade att han ätit köttbullar och makaroner en dag, något verkligt exotiskt i hans gyllene liv, lattjade han ut mig i två raka. Mina slag var kraftlösa och mina rörelser var tyngre än någonsin. Som ett arkivskåp rörde jag mig på banan och inget hjälpte. Jag var fången i min egen fyrtiotreåriga kropp och det var en känsla som inte var något vidare. Jag behöver något uppåttjack om jag skall kunna vara en fungerande lärare imorgon och om min pedagogiska gärning är lika stel som min insats på badmintonplanen, elever; lämna allt hopp innan ni in i klassrummet träder. Nu skall jag gråta mig till sömns.



 

Jag tror inte att musik kan koka så mycket mer än så här. Lyssna på hänget i basspelet och Me'shells utsökta ton som bryter igenom hela mixen och när groovet tänjer och kränger som mest så börjar hon sjunga. Hon är en gudinna. En dag skall jag skriva ett kärleksbrev till henne där jag skall förklara att hennes basspel kan få mig att somna med ett fånigt leende på läpparna och att det vore rätt naturligt att vår värld styrdes av kvinnor med öron känsliga för funk. Men. Om du ser mig promenera omkring med hiphopluva och träningsbrallor kan du väl så försiktigt du kan förklara att jag fortfarande är en blek fyrtiotreåring rätt fjärran från den afroamerikanska musiktraditionen. Om jag blir ledsen så låt mig hållas ett tag till.

Jag är pappa till tre tonåringar. Mitt liv är en kamp med labila tonårspsyken (nej, jag vet, jag är inte särskilt stabil mentalt heller) där det gäller att förekomma lömska personangrepp. Jag gnatar om trasiga jeans, för lite kläder, för mycket kläder, tvätthögar som räcker till månen, frukostvanor som inte finns, lämpligheten i att servera femåringen ostbågar och oboy femton minuter innan middagen, läxläsning, städning i deras rum som är så in i bomben stökiga att det inte räcker att säga att de är stökiga för att beskriva deras status. De måste klassas som krigszoner där det likt entrén till Dantes underjord bara är att låta hoppet flaxa iväg över dammtussarna innan du försiktigt sätter ner foten hinsides tröskeln. Men mina barn är snälla. De hjälper till med mycket utan att klaga alltför högljutt. Ofta.
     Igår försökte jag att släcka mina ljusblå i en kvart för att kvickna till efter första skoldagen. Huset skakade och jag trodde som Obelix att himlen höll på att falla ner över mitt huvud då min luttrade fru förklarade att de tävlade på dansmattan till PS2 en våning upp. Självklart. Det är klart att de skall få hållas.
      Idag frågade jag femåringen om hon inte kunde ställa iordning i hallen så att det skulle gå att dammsuga och hon svarade så där östermalmsresignerat att det kan jag väl och satte sig ner och sorterade upp sina storasyskons illaluktande gympapjuck i räta rader och när jag sen skulle gå in i hennes rum och tacka henne för hjälpen, för det var verkligen storstilat, placerade jag min überkänsliga fot på den minsta legobit som skapats. Smärtan var intensiv och jag förstod på femåringen att hon tyckte att det var underligt att jag sa tack för hjälpen med tårar i ögonen. Pappa är mycket känslig.

Åter i de många krångliga inloggningarnas värld och när jag efter det regelmässiga trasslet äntligen får ut några nya grupplistor tycks det som om jullovet i själva verket var en mycket avlägsen historisk händelse. Efter några beska droppar mål, kvalitet och kalendarie går det nu att räkna timmarna till årets första lektion, och det känns, ja, bra att börja igen. Det måste vara ett tecken på en monumental medelålders likgiltighet när den riktiga slut-på-lovet-ångesten inte riktigt infinner sig.
    Min yngre bror, brukade förr skadeglatt ringa på höstterminens första dag och fråga hur det känns att börja arbeta igen. Jag brukade då förklara för honom att en lärare aldrig är ledig, endast lektionsfri under några korta veckor per år. Den fnysning som då hördes i luren gjorde mig rädd. Nu orkar inte ens han ringa och trakassera mig. Likgiltigheten sprider sig som en farsot i släktleden.

(Jo, det var samme bror som frågade "Är det direktsändning?" när jag julen1983 satt uppe vid fyratiden på natten och såg Tennisprinsarna få stryk av Australien i Davis Cup. Jag svarade då något avmätt att  jag brukar sitta uppe mitt i natten och titta på repriser. De gör sig bäst då.)

 

Men när jag sitter och försöker fånga dirigentens rörelser bakom en pelare och samtidigt lyssnar efter tuban och stråkarna känner jag mig frödingskt klunsig då jag dånar in med bastoner som är fläskiga, feta och frasiga i kanterna så att det räcker. Och just som jag känner att koncentrationen håller på att köras i småbitar i den förlorade timingens egna dokumentförstörare hittar jag hem till något som känns som en etta och glider med på den framgångsvågen tills jag sköljs upp på sluttonens solvarma strand. Och där, där står huvudvärken och väntar med ett snett leende och öppna armar. Här är jag. Igen. Släck lampan.

    

För arton år sedan famlade jag mig fram som nybliven lärare i en av Stockholms vackrare förorter, Lidingö, och det känns som en tid som får allt mattare färger, som färgskalan i ett fotoalbum från sjuttiotalet, men en del av livet förblir konstigt nog alltid kött och blod. De pinsamma klavertrampen, där jag emellanåt bara fick säga att jag är ledsen att jag inte förstod bättre, de ljuvliga stunder där det faktiskt verkade som om lektionerna tog fäste och fart och snuddade vid livets kärna, de lektioner som hade så mycket friktion att jag fick lust att skrapa huvudet i en betongvägg efteråt, konflikter mellan det gamla och det nya, några ögonblick av gemenskap och samhörighet vänner emellan och de personer som utan att veta det lämnade så starka avtryck i en att det inte går att värja sig och det tycks inte heller som om det hjälper att vända blicken åt ett annat håll.
    Det är de där små momenten i ens liv som i efterhand verkar betyda något, när man ändrar riktning för ett tag och lite hjälplöst sträcker ut händerna i en dimma som döljer vägen och man bara vagt anar åt vilket väderstreck som färden bär. Och jag kommer aldrig att glömma anställningsintervjun en het sommardag när du tillsammans med studierektor N frågade vem jag var och vad jag kunde. Konkurrensen var inget vidare; jag fick jobbet och du visade mig musiksalen med Stockholms vackraste utsikt och mitt under brinnande musiklektioner kunde jag se hur finlandsfärjan passerade förbi som ett flytande hyreshus.
    Ditt hjärta och din pondus gjorde mig avundsjuk och fick mig att häpna. Jag minns hur du höjde rösten i korridoren och fick en hel skock med odrägliga mopedkillar att bara tystna för en stund och hur samma röst med värme och musikalisk fraseringskonst kunde fängsla och beröra. Du tog för dig på ett sätt som var helt otvunget och självklart. Den sista gången vi sågs, för ett år sedan, musicerade vi tillsammans. Du sjöng Taube och när du med mitt knaggliga gitarrkomp tagit dig till det sista fermatet, tänkte jag att jag var väldigt glad över att jag fick vara med om det här. En gång till.
   Du har nog fått komma till ro nu. Och jag hoppas att du likt Fritiof i Arkadien får känna doften av kaprifolium och fläder. Happy days are here again? Ann. Den textraden får vänta.