walkingbass

Femåringen frågar från sin säng, nyläst av storebror, om jag kan släcka i hennes rum. Så sker och jag säger god natt.

- Måste du släcka båda lamporna, säger hon med en röst som om jag är helt befriad från sans och vett.
- Ja, hur skall jag veta att du bara menar en lampa.
- Det blir ju mörkt annars.

Bass Player placerar Scott LaFaro i rampljuset 28 år efter hans frånfälle. Med all rätt förstås. Tillsammans med Bill Evans tog han jazzen i en innerligare och ändå intellektuell riktning. I klippet hörs en inspelning av Waltz for Debby där det finns ett nästan akademiskt, genomarrangerat tilltal men ändå en öppen och fjäderlätt approach. LaFaro är överallt men ändå inte i vägen, utan rör sig strax bakom Evans nätta handlag. Paul Motian, tassar och knuffar med mjuka handleder. 1961, det tycks omöjligt, och vad hade hänt med triojazzen om LaFaro inte förolyckats.

Två omistliga inspelningar med LaFaro/Evans är ju Waltz for Debby och Sunday at the Village Vanguard. Båda inspelade live, just på Village Vanguard i New York. Lyssna på skivorna i lurar och du hör hur publiken småsnattrar, förmodligen ovetande om att det de hör är ett av ögonblicken. Det är perfekt.

 

 

Och jo, Waltz for Debby är samma låt som Evans spelade in med Monica Z, Monicas vals, här med Eddie Gomez på bas, tekniskt, elegant, men inte med samma elektricitet som i LaFaros lir. Chuck Israels spelar på orginalversionen. Det är vackert och tilltalande av nostalgiska svartvita skäl, men Evans trio på skivorna jag nämner tidigare har ett annat organiskt uttryck.

 

 

 

 

Jag hade sammanställt ett papper med IB1:s nyckelcitat ur Madame Bovary, och jag såg naturligtvis i samma stund som jag delade ut det, att mina tjocka fingrar hade halkat på tangentbordet och genererat ett tarvligt stavfel. Ibland kan ju vi lärare bli lite väl petiga med citat. Det måste vara exakt som det står i orginaltexten och även om det står fel så...

Jag försökte ta mig ur den penibla situationen genom att avslöja felet själv och urskulda mig på ett sätt som närmar sig det plågsamma och ber sedan de arma eleverna att formulera egna iakttagelser kring citaten. När vi sedan skall resonera kring citaten, räcker fler och fler elever upp sina händer och påpekar felaktigheter. Du har glömt ett komma. Du har missat ett 'u' i Rouault. Du har glömt ett ord. Skall det verkligen vara så? Jag sjunker ihop på stolen och ber eleverna att inte berätta för B. Han är lite känslig för felplacerade, kommatecken.

Debil. Känner jag mig.

En sorglig historia. Vi har spelat dubbel ett par veckor. Jag i par med Rektorn mot Läkaren och Direktören. Vi har lite skämtsamt kallat det för kampen mellan De fattiga och De rika, och i går befästes de samhälleliga missförhållandena även på den dovt gröna badmintonbanan. Direktören och Läkaren, fullproppade med antiinflammatoriska preparat, spelade riktigt bra. Visst var det en och annan ramträff och visst skapar deras skumma ögon egna linjer, men det finns inget annat att säga än att de skåpade ut oss. 2-1. Och jag kan ta det. (Jag är nästan säker.) Men det stör mig att jag spelade så uselt. Jag schabblade, slog ut, slog i nät och sprang mest runt och var i vägen för den lätt studsande Rektorn. Det är mitt liv i ett nötskal. Men det är trots allt bara en lek.

Det är förstås att sparka in dörrar som är vidöppna i ett konstant korsdrag, men ändå, lyssna på en vital Sinatra som surfar ovanpå ett av de mest klassiska arrangemang som finns i populärmusiken. Hantverk. Konst. And don't tell your mama.

 

 

En måndag i november och jag vet inte varför, men jag grubblar på Fats Dominos stajl. Det är ju tillrättalagt och knappast provocerande med en välklädd man som kliar på tangenterna och sjunger Blue Monday. Men ändå, det finns något i musiken, ett lite nervöst hetsigt sätt att närma sig sticket och en känsla av att timingen tippar över lite. Det är inget jag skulle offra min höger arm för att få höra, men det är ändå charmerande. Då och då funderar jag också på, störtlöjligt jag vet, 20 år sedan muren och allt det där, men ändå, hur gick det egentigen till när den svenska dansbandskulturen tog till sig just den lite halvlama basgången som finns i Blueberry Hill och bestämde sig för att, ja hädanefter skall alla låtar låta på det här viset för då är det musikaliska uttrycke som allra bäst. Det är gulligt när Fats lirar på svartvita rullar från -56, men när vuxna män i sparkdräkt spelar samma riff, utan den där lilla twisten som Fats har är det stendött.

På någon slags sångworkshop, fråga mig inte vad jag gjorde där, på Musikhögskolan i Stockholm, jag minns det som igår, åttiotal,  menade en klassisk sångpedagog att Stefan Borsch och Christer Sjögren verkade i samma tradition som Sinatra. Sångtanten menade på fullt allvar att Borsch och Sjögren var crooners, och vi försökte protestera med argument som att Sinatra ju är bra, men hon stod på sig. Det är förstås omöjligt att nämna två dansbandssångare på samma dag, vecka, månad, sekel som Sinatra. Sinatras konstnärsskap går helt enkelt inte att hitta på Baldakinen, men vad vet jag.

Och har det inte gått väl långt när nu SVT slår på dansbandstrumman i Dansbandskampen? Det finns naturligtvis en armada av turnébussar fulla med högst kompetenta musiker i alla Sveriges dansband, men förtjänar verkligen den musiken prime time i public service? Näpp. Det är öken.

 

Fats, da man

 

 

 

 

 

Tipset kom från J och det har räddat mitt liv idag. Mullbergaskolan. Alla rätt. Jag måste erkänna att jag vid ett par tillfällen skrattade så att tårarna sprutade.

Jag ser Toots Thielemans på SVT och det är ett musikens språk som är eteriskt, lätt, med en time som flyter, svävar över taktstreckens skuggor med ett stråk av bluesig svärta i flykten. Det befriande med Toots är att han söker sig bortom licksen och fraserna och placerar sig själv i ett musikaliskt flöde som han ibland kontrollerar och emellanåt prövar sin egen flytförmåga i. Det är förstås omöjligt att inte bedåras av en man som så utstrålar glädje och något så ovanligt som kärlek till musiken och musikerna.

Det sägs att Toots under sin tid i New York behövde låna pengar av banken för att köpa en lägenhet. När bankmannen frågar den relativt okände Toots vad han sysslar med svarar Toots att han spelar munspel. Det imponerar förstås inte särskilt mycket på någon med pekunjära intressen, varför Toots helgarderar med att berätta att han minsann visslar lite också.

Klippet nedan kan mycket väl vara det coolaste som har hänt på den rätt trista utdelningen av polarpriset. Det är inte bara musik. Det är kommunikation med två musiker som lyssnar med fullt utfällda känselspröt. Det är stor konst.

 

 

 

Jag klär på mig så mycket kläder att jag skulle kunna slå följe med Skinnarmo genom de bistraste ishavsvindarna och kämpar stelt på min cykel i motvinden men är ändå rätt nöjd när jag hjular ner mot staden i något som får betraktas som en vacker novembermorgon. Men. Punktering. I höjd med Västra torget får jag leda min cykel mot skolan och den mundering som var perfekt i vinden fungerar nu som en medhavd bastu. Jag går som i ett feberrus.

Den taffliga allusionen i inlägget innan får ses som en kommentar till det faktum att en kollega tejpat upp en bild av Björn Ranelid på min arbetsplats. Efter att ha inlett en ganska grumlig förundersökning trädde H fram och erkände att han på sin arbetsplatsförlagda tid klippt ut en bild på en brunbränd Ranelid som tittar fram med sin stålblå blick ur en lund, skur, flock, samling, hop, skock (ja du förstår) av äppelträd. Jag måste erkänna att mina misstankar gick åt ett annat håll. Det är så att jag emellanåt försvarar de där författarna, typerna som oförfärat sätter hela sin personlighet i pant i varje uttalande de gör och i varje mening de skriver. Och dessutom oförfärat vågar påstå saker om vår ängsliga samtid. Ja ni förstår, Ranelid, Lundell, Lundgren och emellanåt Guillou som ju just nu framstår som fånigare än någonsin. Jag är svag för sånt. Alltså tänkte jag att det var en slags litteraternas sammansvärjning och såg fram mot nytt bränsle i debatterna.

Men, istället var det alltså H som på ett synnerligt omoget sätt skulle hämnas att jag hade ändrat hans skrivbordsbakgrund till en bild från Min Häst.

Besynnerlig känsla. Alla är som bortblåsta. M i buss till Berlin. J1 arbetar. J2 i buss till Stockholm. J3 lajvar. J4 njuter av att ha obegränsad tillgång till storebrors dator. Och jag dricker en espresso som om vore det den sista droppen vatten.

Jag har spelat DHL mer än vad min omgivning önskar de sista veckorna, och det var typiskt nog ett nummer av Bass Player som fick mig att lyssna om och om igen på vad som måste vara den bästa liveskivan i historien. Hathaway är som vanligt strålande och han omges av ett band som smäller vilket uppnosigt blacknussgäng som helst på fingrarna. Det är fluffigt, sobert men ändå svullet och slamrigt med en gemensam time som snirklar runt beatet så att det tänjer och sträcker i örongången. Några låtar är mer jamorienterade, inte minst Voices Inside (Everything is everything) som innehåller nittonhundratalets coolaste och svårast svängande bassolo. Willie Weeks knuffar runt groovet men ändå, med en tematisk behandling som är minimalistiskt genial. Det är ingen idé att förställa sig: Jag går i bitar.

På tuben finns några audioklipp från DHL, men väldigt få videoklipp på Hathaway överhuvudtaget. Klippet nedan är uppenbarligen från en TV-inspelning, men visar ändå hur han förkroppsligar svänget och attityden i en musikalisk tradidition som bottnar i seklernas oförlösta djup.

Vid frukostbordet, lördag,  det samtalas om en förfluten vecka och tonårsdottern säger att någon är cool, och jag kan inte låta bli och frågar vad hon menar med cool, betyder det att någon är typ som jag. Hon bemödar sig med en avmätt blick som uttrycker väl mycket information. Dels: om du tror att det där var roligt så har du fel. Dels: om du verkligen tror att du är cool så kan jag upplysa dig om att du inte ens skulle vara cool som bifigur i Sunes sommar. Dels: om du verkligen tror att jag tänker förklara för dig vad cool är så har du fel. Dels: det är tidigt, vi snackar om det en annan gång. Men, precis som min hjärna jobbar för högtryck för att tolka den tysta information som sprids under en sekund, säger hon plötsligt nära nog. Och det är en sån timing i den repliken att jag fullständigt golvas. Jag frågar vad hon menar, jag ber henne förklara, men konversationen är över. Hon ler belåtet och jag häller upp min tredje balja kaffe för att kunna gå vidare. Nära nog? Hallå.

Här låter Nana Mouskouri som en grekisk Radka Toneff. Spröd och stark. I mitt tycke spelar Michel Legrand lite för många och för dominerande pianofills, men lyssna på sången.