walkingbass

I dagens DN står det att läsa om hur Egmont ångrar att den sedelärande historien om Kalle Anka som piratkopiator har publicerats eftersom "det har uppfattats att vi tar ställning". Jo, må så vara att ankorna kan hålla sig utanför debatten om de digitala kopiorna, men det är också märkligt att frågan har blivit så laddad. Det finns naturligtvis rätt många perspektiv på nedladdningen av musik.
    Det går naturligtvis med rätta att hävda att musikbranschen uppenbarligen inte har förstått någonting. Utan, att åtminstone inledningsvis, komma med en rimlig metod och prissättning för att som privatperson ladda ner musik, har de sett de stålar som tidigare generats via skivförsäljning försvinna i ett intet. Konstiga filformat, kopieringsskydd och låsta filer är fortfarande ett problem för den som på laglig väg vill fylla sin ipod. Och jag frågar mig i vilken annan bransch ett sådant beteende skulle accepteras av kunderna. Den här TV:n fungerar bara hemma, men inte i sommarstugan. Licensavtal, du vet. Jaha, du skulle till Stockholm med bilen, ja men den fungerar bara i Älmhult. Skulle inte tro det. Många hävdar säkert att det inte går att jämföra en fil med en bil, men när jag räknar ut vad mina skivinköp har kostat mig under åren så faller det resonemanget ganska platt.  Idag kostar en fil nio spänn att ladda ner från iTunes och det är förstås fortfarande ett tecken på att musikindustrin inte riktigt förstår läget. Som konsument handlar jag hellre av emusic som har en mer arbetad weblösning och betydligt lägre priser, omkring en femma per mp3 beroende på månadsavtal och där någonstans tror jag att en rimlig ersättning för en samling ettor och nollor ligger. Prissättningen på nyproducerade CD-skivor visar däremot att skivbranschen lever i ett annat århundrade.
    Fredrik Strage har tidigare skrivit om hur den illegala nedladdningen är ett sätt att snuva artister med bristande kvalitetskrav på kosing och så kanske det kan vara. Men i mina ögon är det intressant att se hur det som för de flesta i andra sammanhang är något förbjudet blir något helt legitimt när det gäller musik. Någon form av privat kopiering kommer alltid att förekomma, tidigare i form av kasettband, nu i ett själlöst digitalt format, men det är väl ändå något annat när hela kataloger laddas ner?  Gigabyte efter gigabyte. Jag må vara mossig, men det känns underligt. Vi behöver naturligtvis inte tycka synd om de mest välbärgade artisterna, men är det ändå inte något lite sorgligt när det blir omöjligt att tjäna sitt uppehälle på att producera och ge ut sin musik? För i förlängningen, vad händer med kvalitén på populärmusiken i alla dess former när marknaden reduceras till företagsevent, melodifestivalen, en sånginsats i Wells sommarturné och landets alla allsångsscener? Det är inget som mina öron längtar efter.

Allsången i Gränna och vi märker snart att det är något annorlunda som händer. Flickor i alla åldrar håller sig nära scenen och kön utanför börjar ovanligt tidigt att ringla utanför biljettluckorna. Efteråt får jag höra att tre tjejer har åkt från Eskilstuna för att lyssna på Johan Palm, inte bara idag, de följer alla hans spelningar under hela sommaren. Kapsylmästaren P berättar efter spelningen att han sett flickor stå och gråta framför scenen när JP sjunger. Innan hela evenemanget drar igång frågar arrangören om de inte tycker att jag (undertecknad, moi) är sötare än Johan Palm och jag kan inte minnas när jag sist kände så mycket negativ energi riktad mot mig som den som manifesteras i ett 'nej' vrålat av hundratals tjejer. Jag hämnas genom att spela fel på Antidote. När Palm sedan skall leda allsången genom att gå ut bland publiken har han ett led med uppskattningsvis femtio småflickor som följer varje steg han tar. Med kameror i högsta hugg. Och jag är rätt glad att Johan Palm är sötare.
     Jag får nöja mig med bilden på Charlotte Perrellis blogg. Det är där jag hör hemma. Chic.

Jag badar, bokstavligt och bildligt, i min barndoms bassänger och när jag sölar mig fram några femtiometerslängder möter jag min lärarinna från lågstadiet i mötande riktning i en piffig röd badmössa och jag hälsar och frågar om hon känner igen mig och hon påstår att jag är bekant.
    Min klasslärare från 1972-74, det svindlar. Då, nedflyttad från Stockholm, Vällingby, och jag minns att jag grät min första dag i skolan och jag tror faktiskt inte att jag har känt mig mer utelämnad i mitt nu medelåldriga liv än just den första skoldagen i F-län. Det var så eländigt. Jag förstod inte vad mina klasskamrater sa på sin långsamma och dryga jönköpingsdialekt och jag längtade så det värkte i bröstkorgen efter mina riktiga kompisar från Abiskovägen och det nybyggda badhuset i Vällingby Centrum. Men det var lyckligtvis ett tillstånd som gick över. Jag trivdes med tiden allt bättre i skolan, men jag tyckte att svensklektionerna var urtrista eftersom jag redan läste bra och att sitta och ljuda i kör kändes stengrått. Jag hade för övrigt samma underliga rörelsemönster då som nu, osorterat och utan synbar kontroll, och jag minns att min mamma skrattade så att tårarna föll, efter ett kvartssamtal med min klasslärare. Hon hade sagt att hela klassrummet sattes i rörelse när jag gick fram för att vässa pennan vid katedern.
    Nu badar vi rätt ensamma i de kommunala bassängerna, men då, på sjuttiotalet vimlade det av ungar som dök, simmade och förde oväsen. Jag vill minnas att vi förde ett sånt liv att de suraste av de vuxna, med ett riktigt stenansikte i spetsen, lyckades utverka en tid där badgästerna var tvungna att vara äldre än sexton år. Det var inga pensionärer som talade om åldersdiskriminering då.
    När jag väntar på att barnen skall göra sig klara för hemfärd hör jag röster av lekande barn från andra sidan av den angränsande Attarpsdammen. Skogsdungarna, lekplatsen, villaområdet med cykelvägarna. Det låter som på sjuttiotalet.

Jag tänkte cykla ner till Stadsparksvallen för att se J-Södra, men befinner mig snart i en fotbollsmatch, barfota med barnen i trädgården, och jag är rätt inställd på att snurra upp mina tonåringar med den äldres erfarenhet och list med benäget bistånd av femåringen som har en härlig träff på bollen. Det går så där. Matchen inleds med att den fjortonårige sonen och jag möts i en tackling, axel mot axel, som visserligen får honom att ramla, men framför allt mig att skakas om ända in i benmärgen. Omtumlad. Sextonåringen är som ett häftplåster och är i vägen hela tiden och jag försöker att flytta på henne men hon är seg och envis och verkar inte ha några planer på att låta mig triumfera så där utan vidare. Kampen intensifieras. Jag har snart en puls som är hälsovådlig för män i min ålder och svetten lackar. Och tonåringarna är framför och bakom och irriterande mycket där jag tänker transportera bollen. Resultatet? En stukad tå, en ömmande hälsena, en plågad rygg och ett sargat självförtroende. Var det värt det? Tveksamt.

Spelar för andra söndagen i Gränna och det är traditionsenligt som att trycka regnknappen på ON en halvtimme innan evenemanget börjar. Det strilar och allt blir genomfuktigt och mina redan klumpiga fingrar fastnar i de klibbiga bassträngarna, men det mesta fungerar väl någorlunda anständigt. Tidigare på dagen, under repetitionerna, hälsar någon på mig och det tar trettio sekunder som är långa som en hösttermin innan poletten sakta singlar ner. M, min bundsförvant från min mycket korta men intensiva militära karriär. Vi var lika intresserade av kronans idéer om ordning och reda och hade svårt att se meningen med nyborstade skor och sängar som skulle vara så hårt bäddade att mynten studsade över de sträckta överkasten. Störtlöjligt. Vi smyckade våra namnbrickor med figurer ifrån Bamse och när de småvresiga befälen beordrade oss att plocka bort de färgglada figurerna frågade vi i vilket avseende min ängsliga Lille Skutt var ett hot mot den svenska försvarsmakten. Vi tjafsade och samtalade i vänskaplighet om det mesta. Vi hade helt olika bakgrund men fann ändå varandras våglängder i sovsalens surriga radiobrus. Jag vantrivdes så i de gröna kläderna att jag till slut sjappade, medan M genomled alla helvetiskt meningslösa manövrar i ett år och plötsligt befann vi oss på andra sidan våra högskoleutbildningar med familjer i vardande i Stockholm och vi möttes i minimala studentlägenheter innan vi tappade kontakten helt när jag lämnade huvudstaden -95. Och nu står han där och morsar och det är som om åren inte existerar och samma tugg börjar, vi fnissar och ger varandra resuméer över de sista tretton åren och byter telefonnummer och några timmar senare ler jag det bredaste leendet över ett SMS som skulle kunna vara från åttiotalet. Om mobiler hade funnits då. Värme.

Jo, det är juli och luften är fullmatad av sommar och i vanlig ordning har jag haft ett trädgårdsbryt. Ja, närmast en kollaps. Varje år i juli, svär jag, men inte särskilt högt, över de tjugo meter taggig häck som måste klippas. Det är likadant varje år. Det besjälade häckaset hämnas genom att placera en fyra centimeter lång tagg i min tumme och det gör evinnerligt ont. Och i det ögonblicket inser jag att ingen har förmågan att förstå hur ont sånt gör när man har så låg smärttröskel som jag. Men efter ett tag besinnar jag mig och förundras istället över hur någon överhuvudtaget orkar med mig som självömkande trädgårdsmästare. Jag är en smula ojämn. 

Jag spelar på EU-tillställningen Jönköping Live och befinner mig backstage. Tidigare på dagen hade vi soudcheckat och fått våra backstagepass, en gul lapp i en halsrem, och när jag promenerar med basen över axeln på väg mot bilen ut från backstageområdet stoppas jag av tre poliser i knallgula västar och en lite mer bestämd polis, jag misstänker att han skall instruera de gula poliserna i hur kvällens insläpp till området backstage skall gå till. Överpolisen ursäktar sig och visar mitt backstagepass för de tre poliserna och säger med en myndig stämma hos den som instruerar att alla som skall komma in bakom scenen skall ha ett sån här. Jag tänkte fråga honom om han menar backstage, eftersom jag älskar det ordet nästa lika mycket som soundcheck och get in, men nöjer mig i stället med att fråga vad man måste ha för pass för att vara utanför området. Han vänder bort huvudet utan ett leende. Jag tycker dock att jag skymtar ett leende hos de tre passpoliserna.
    Senare på kvällern befinner jag mig som sagt backstage, efter att ha passerat poliserna, och det är en av de mer sällsammare folksamlingarna jag har befunnit mig i. Det är förstås A och G och A och J som jag skall spela med, men det är också programledaren från TV4 som jag hejar glatt på med ett lite för starkt Hallå eftersom jag tror att det är en gammal bekant, hon verkar ju just bekant, det är ett husband och Loney, dear som turnerar med en av Sveriges mest välljudande basister David Lindvall, det är några stråkmusiker i frack och teaterchefen som precis som vanligt bullrar rätt hemtrevligt och det är schlagerartisten som är välsminkad och nästan ser overkligt perfekt ut i ansiktet och där mitt i den färgglada smeten som också innehåller ett kommunalråd och kameramän med sina evinnerliga eftersläpande kablar och en frisör med assistent rör sig producenten och är coolt ostressad men ändå med alla känselspröt utfällda i ett intensivt nu som bara han kan och när allt börjar och jag tycker att just det här är sällsamt dyker tre säpovakter upp med Littorin och ett par mycket unga medhjälpare och säpopojkarna, ja de är just pojkar, positionerar sig i en trekant bakom scenen med lite gulligt röda kinder i sina blåa kostymer med hörsnäckorna i och de är verkligen beredda på att gripa in, men ingen vill göra ett angrepp backstage, var så säker. 



    

Femåringen ligger i sin säng färdig att knoppa in. Lampan är tänd. Jag frågar om jag skall släcka den.

- Om du tror att du kan det, svarar hon näsvist.
- Du menar att jag inte skulle kunna släcka din lampa?
- Precis.

Vi bestämmer oss för att söka oss in i Salerno en kväll för att inta dagens middag. Vi letar oss in via kustvägen och hamnar i ett trafikinferno där minibussar finns i den nedersta kretsen, men vi lyckas hitta en parkering och vandrar mot vad som skall vara stadens restaurangstråk. Efter en rejäl promenad frågor vi en ung man om vägen och han hjälper oss med ett leende. Det är långt bort, säger han på knagglig engelska, säkert en kilometer, ni måste ta bussen. Vi tackar och bestämmer oss för att det är löjligt att ta bussen i en kilometer utan fortsätter att gå. Och gå. Och gå. Efter tjugo minuter frågar vi en äldre man om vägen och han skakar på huvudet medlidsamt. Det är långt, mycket långt, säkert två kilometer, säger han bekymrat och vi inser att vägvisare numero uno sannolikt hade problem med avståndsbedömningen. Efter ytterligare en kvarts ökenvandring stannar vi vid Pizzeria Regine, en pizzeria som funnits sedan femtotalet enligt skylten och vi sitter ute, en halv meter från vägen. Vesporna smattrar förbi, barn cyklar på trottoaren och vår unge servitör förklarar att ugnen inte är tillräckligt varm för pizza ännu. Det tar tjugo minuter att elda upp rätt temperatur i den vedeldade ugnen. Vi beställer och en stund senare anländer sex stycken gigantiska pizzor med frasig botten och klibbig ost. Vi frossar. Vi äter pizza som är formidabel. Vi äter pizza på tvären och längden, men när barnen är mätta är ändå halva pizzorna kvar. Servitören kommer in och vi får med oss resterna i en pizzakartong. När vi får in notan frågar servitören, och han ser uppriktigt ledsen ut, om vi inte tyckte om pizzorna eftersom vi lämnade så mycket. Och jag försöker förklara att det var den godaste pizza jag ätit i hela mitt liv, men barnen blev helt enkelt mätta. Han nickar klentroget och ser lite gladare ut först när jag klappar honom på axeln och tackar för en trevlig måltid.
      Lärdom: För en pizzaservitör i Salerno är pizza viktigt och det värsta som kan hända är att kunden inte är nöjd. Jag börjar förstå att mat är något annat i Italien än i Sverige.  

Vi tillbringar en eftermiddag i luften och när jag ser mig om i planet timmen innar vi landar på Fiumicino i Rom ser jag några av mina själsfränder, män i yngre medelålder, med samma tomma och inåtvända nervösa blick som går igenom alla internetbokningar och hoppas att alla vouchers och bokningsnummer skall motsvara förhoppningarna. Vi är papporna i Sunes italienska sommar och hoppas mest av allt att vi inte skall få foten gipsad eller skall tvingas stå med den sjabbiga semesterskäggstubben i en avlägsen italiensk semesterorts brevlåda.
    Men jag förvånas. Jag lyckas avvisa alla försök om att teckna extra försäkringar och avtal och vi får ut vår hyrbil, en Fiat Scudo, ett diesellok med nio platser och en väl fungerande AC och efter att ha tillbringat åtta minuter med att försöka backa ut den jättelika bilen från en parkeringsyta för en vespa styr jag med nordisk tveksamhet ut vårt fullastade skepp i den högt tempererade Romtrafikens mest intensiva svallvågot. De första minuterna sitter vi bara tysta och tittar. Män som kör i hundra knyck på sina vespor i de elegantaste kostymer och portföljen fastsurrad med stroppar. Eleganta damer i kjol och kavaj, på alla typer av tvåhjuliga fordon, i samma hastighet, som kryssar mellan filerna som om de ser bilarna som missiler som de skall undvika i ett dataspel. Efterhand börjar jag förstå den italienska trafiken. Det går inte att vara passiv. När du tar initiativet och byter fil gäller det att visa sina intentioner och hela tiden vara vaksam på vad som händer längre fram. När det uppstår köer, och det gör det ofta, varningsblinka och bromsa. Vesporna går det inte att ta hänsyn till. De är som flugsvärmar som liksom lever sitt eget liv. Vifta bort och åk vidare. Snart styr vi ut på motorvägens bredaste fåra och några timmar senare efter intensiv kartläsning i trakten kring Salerno somnar vi i sköna hotellsängar och ja, två bokningar och två rätt. Alltid något.