walkingbass

I min mobiltelefon har jag en bild på när barnen badar och Syros bergsknallar reser sig bortom det klarblåa vattnet och lugnet störs bara av  en vespa då och då. Under pinjeträden fläktar det svagt och förstrött bläddrar jag i en pocketbok som inte står att känna igen eftersom böcker inte riktigt trivs i ryggsäckar. Och när dagarna sakta har förflutit i är det dags för uppbrottet bland dieselångor och signalhorn.
    Jag bläddrade igenom några dikter av Tranströmer och ögonen fastnade vid hans dikt Syros som fångar en helt annan känsla när han skildrar hur de överblivna handelsfartygen ligger i väntan som mörka tavlor på vattnet. Magiskt. Häpnadsväckande hur han med de finaste förskjutningar av ordens betydelse öppnar upp det yttre mot det inre.

Men när vi första gången kom till Syros, det var om natten,
vi såg stäv vid stäv vid stäv i månskenet och tänkte:
vilken mäktig flotta, lysande förbindelser!

Kan inte låta bli att lägga in Jonathan Fagerlunds video där en av mina begåvade strängkliare agerar med sedvanligt skön attityd och säkerhet.

Har precis införskaffat ett hårt case till min kontrabas som och valde efter moget övervägande en vit färg, istället för svart eftersom jag tyckte att associationen till en likkista låg alltför nära. När jag stolt presenterade inköpet för min fru var hennes omedelbara kommentar: Vill du bli begravd i den där?
    Den som känner min fru, vet att det i hennes röst inte fanns spår av sarkasm. Frågan var framställd av ren omtanke och vi var strax inbegripna i en diskussion om hur mitt kontrabasfodral skulle fungera som likkista. Det finns handtag som skulle göra att några kralliga killar lätt skulle kunna hiva upp etuiet på axlarna, jag skulle lätt få plats och det skulle vara den vackraste kista jag har sett, men när vi befann oss mitt i en diskussion om förruttnelse som skulle ha fått Baudelaire att le inåtvänt så hejdade jag mig plötsligt och stelnade till av fasa. Vi talade om döden. Hoppsan.

Det är svårt att inte bli förälskad i det kärva soundet i en barytonsax och när Gullin dessutom kryddar den amerikanska jazztraditionen med en nordisk sentimentalitet i tonspråket så...jag vet inte vad. Det är så vansinnigt snyggt. Låten är Gullins kanske mest kända: Dannys Dream och hela den svenska musikadeln flyter förbi i ett trevligt bildspel. Jag är hemma.

Försökte övertyga kollegan B om att Foo Fighters är ett hyfsat band, men jag insåg snart att det hela var lönlöst. Någon slags minsta gemensamma nämnare fann vi dock i personalköket när vi konstaterade att Whitesnake måste vara det dammigaste som finns, en slags hårdrockens Lasse Stefanz.
    Vid 43 års ålder har en elev lärt mig att FF:s My Hero handlar om Kurt Cobain, men när jag snokar runt i de tunnaste trådarna av nätet finner jag en rätt infekterad debatt om vad låten egentligen handlar om. Hursomhelst, i mina tröttkörda öronsnäckor låter det som en av de bästa treackordlåtar som skrivits.

Jo, det var det här vi repade idag och jag vet inte om jag kan analysera vad som tilltalar mig men jag försöker. Det balanserade, melodiösa, kompetenta och ändå groovigt innerliga musicerandet. När jag ser den här videon fylls jag av ett mintgrönt skimmer. Jag älskar också utan förbehåll det naiva förhållningsättet till musik som är så charmerande hos McDonald och de andra. Ja, det som verkar gå ut på att det inte behöver vara en nackdel att i någon utsträckning behärska ett instrument för att just musicera. Jag tycker att det är klämmigt, som min farfar skulle ha sagt.

Det vore direkt opassande att utgjuta söndagsbluesens blåaste toner på Mors dag och dessutom har dagen förlupit på ett oväntat trevligt sätt. Jag gick visserligen upp 3.35 i morse i tro att jag hade försovit mig till ett rep med åttiotalsförtecken. Men sen har jag egentligen inte hunnit lägga märke till min egen ångest eftersom mitt fokus har varit att hylla kvinnorna i mitt liv. Fru. Svärmor. Mor. Jag förstår inte hur de står ut. Kvinnorna. Med oss män alltså. Från min dimmiga horisont står det allt klarare; den svenska kvinnan bär upp all form av social samvaro och gör det dessutom med ett leende, medan småputtrigt truliga män i deras omgivning diskuterar brandvarnare, bilreparationer, målarfärg och annat från livets nattsida. Det finns förstås män som utgör undantag, men de är få och mycket illa sedda av värmepumpsklubben. Dystert. Svenska män, låt oss från i morgon byta våra själsliga svarta tubsockor mot något gladare och mer sprakande.

Jag lyssnade en stund på Konflikt i P1 där man spelade ett exempel på Hizbollahits och jag stannade fullständigt upp i disken när jag insåg att det lät som...Nordman.

Manegen är krattad. Slanten är singlad. Matsilvret är putsat. Mitt modeinlägg kan inte beskrivas som något annat än en formidabel succé och jag känner mig nödd och tvungen att fortsätta granska modets oförutsägbara nycker och oregelbundna pendelrörelser.
     Idag ämnar jag beröra ett plagg som nästan inte kan kallas för plagg och som när det är rätt valt diskret smälter in i rådande klädkod. En olycklig matchning kan å andra sidan leda till ett stilbrott som får den mest förhärdade slashas att rygga tillbaka. Jag talar om tubsockan. Tubsockan är förrädisk men samtidigt praktisk då den förtjänstfullt värmer fötter med ringa eller ingen blodcirkulation. En svart tubsocka kan i 9 fall av 10 fungera till vilka kläder som helst. En svart tubsocka av kraftigare typ kan hjälpligt dölja hålen i en svart conversesko och kan om man inte granskas under lupp nästan fungera till smoking. Jag säger nästan. Tubsockor är ofta försedda med reklamtexter av typen Intersport, Team Sportia eller Adidas. Dessa sportiga signaler passar mycket illa till lackskor och smokingbrallor. En god vän brukar då och då använda dylika strumpor när han spelar i smoking och det ser riktigt fånigt ut när han sittande blottar dels sina bleka smalben, dels den sorgliga logotypen för en sportaffärskedja. Kombinationen smoking för några tusen och strumpa för 9.90 är med andra ord mycket olycklig, om den upptäcks. Som basist befinner jag mig som bekant på en plats på scenen bortom den area som publiken kan upptäcka. Trots det skulle jag svårligen kunna tänka mig att uppträda i svarta tubsockar med reklamtext. Det skulle skada min självkänsla.
    Den vita tubsockan är ett mycket besvärligt kapitel. Jag tror mig kunna säga, med all den kunskap om mode som jag besitter, att den vita tubsockan nästan alltid är fel. Den fungerar fint i innebandymatchen och på badmintonplanen, men i övrigt är bärandet av den vita tubsockan inget annat än en reminiscens från 80-talet. Jag är ledsen att behöva säga det, men det är också min uppgift att då och då leverera obehagliga sanningar. Den vita tubsockan kombinerad med smoking är förstås inget annat än en katastrof. Rätta mig om jag har fel ni som eventuellt var med, men jag vill bestämt minnas att en av orkestermedlemmarna vid en flottare tillställning dök upp i vita tubsockor till sin illa ihopplockade smoking. Som jag minns det sprang hovmästaren ner till sitt klädskåp och hämtade ett par nytvättade svarta kostymstrumpor till den lätt rodnande musikanten. Jag kan ha fel.
     Strumpor av alla sorter är naturligtvis en förbannelse i alla familjer. Hur många udda strumpor ligger inte i travar i tvättstugorna i Svea Rike och hur många strumpor placeras inte i felaktiga garderober eftersom det nästan är omöjligt att avgöra hur stor en strumpa är när den är tvättad. Jag har själv otaliga mornar svurit varit mycket irriterad, när jag med våldsamma kraftasträngningar har försökt att tvinga på en av min sons svarta tubsockar på mina stackars morgontrötta fötter. De förtjänar en bättre behandling.

Pat Methenys och Charlie Hadens version är också mästerlig. De fångar känslan i texten, med små, små nyanser och Methenys tonbildning och melodiska improvisation är himmelsk.

En god vän talade om för mig att enda sättet för mig att nå en bredare publik är att skriva om mode så jag tänkte, vad fasen, det är ju mitt ämne. På ålderns höst har jag upptäckt det ultimata klädesplagget. Lärarkavajen. Den bruna. Den är inte bara stilig. Den är funktionell. I innerfickorna kan plånbok och mobil trivas i det glansiga fodrets innanmäte. I ytterfickorna skramlar nyckelknippan hemtrevligt. Och. Kavajen pryder elegant den mest uttvättade tröja. Kavajen döljer också föredömligt den klädsamma fyllighet som följer med det sena kaffedrickandets krav på sötsaker. Eleverna, nåja, en elev, kommenterade direkt att jag såg uppklädd ut. Den reaktionen uteblev helt och hållet kommande dag, men glädjen över att med ett så enkelt medel ha spritt ljus och värme i klassrummet värmer fortfarande något mitt förkalkade hjärta.
    Som jag ser det finns det endast ett bekymmer med plagget ifråga. Det tycks inte finnas en temperatur som är lämplig för lärarkavajen. Den är kall på morgonen, varm mitt på dagen och svår att använda på kvällen utan en extra tröja under. Om du en kväll trots allt tar på dig en extra tröja kommer du tycka att kavajen är för varm samtidigt som den inte alls skyddar halsen varför du kan räkna med att en svår nackspärr ackompanjerar din stigande kroppstemperatur. Men det känns ändå som ett rimligt pris att betala för att lysa lite extra i vårkvällen.
    Har kavajen förändrat mitt liv? Ja. Jag har blivit en hel människa.

Morgonbestyren gick hyggligt idag, om än inte helt utan problem, trots att jag väckte vår fyraåring väl sent. Möjligen var det också därför som hon på alla punkter underkände klädvalet för dagen. Tröjan var för tajt över armbågarna och för varm, byxorna var för stora vilket hon trots allt i morgontrötthetens namn accepterade. Men. När jag skulle ta på henne strumpor i en lila kulör blev det för mycket. Hon vägrade.

-Pappa, strumporna passar inte.
-Jo, det blir jättefint, dom passar jättebra.
-Jaha, till vad då?

Jag var tvungen att vika mig för hennes slagfärdighet och uppmanade henne att hämta ett par strumpor som skulle passa just den här tisdagen. Hon kom tillbaka med ett par oranga strumpor och passade på att förklara att de andra strumporna passar bättre till klänningar. När hon senare tog på sig sandalerna sa jag att det passade utmärkt till sandalerna. Hennes svar? Jag vet. Det var därför jag valde dom.

Förra gången min fru var bortrest köpte jag en bas från USA. Den ser ut så här och är oemotståndlig:



M log milt överseende när hon kom hem och tyckte att den var fin. Hursomhelst. Nu när jag har spelat på den ett tag skulle jag göra nästan vad som helst för att få testa den i en riktig bra rörförstärkare och en högtalarlåda av typen 8x10. Det känns som att det kommer att bli en smula svårare att försvara det inköpet. Med tanke på att en sådan basrigg storleksmässigt liknar ett hyfsat stort kylskåp är det också svårt att iakkta någon större diskretion. Det kommer å andra sidan inte låta särskilt diskret när jag står i källaren med basen i knähöjd och spelar skatepunk med plektrum.

Gräsänkling i en vecka. Inte mycket att snacka om, det är bara att ta tag i de där frågorna som ingen högskoleutbildning kan förbereda en på. Att välja kläder till fyraårig dotter är ett utmärkt exempel. Min fru brukar normalt med list och pedagogisk ackuratess få den morgontrötta unga damen att godkänna dagens outfit men samma fyraåring möter ofelbart mina omsorgsfulla nystrukna val med en inbyggd skepsis och en argumentation som är omöjlig att rå på. Jag skulle vilja läsa en handbok i hur man bemöter följande huvudsats 07.05 en tisdag morgon: Jag vill ha jeans. Förnuftiga argument av typen: Jeansen är i tvätten, jeansen är smutsiga och klassikern men nu har jag strukit de här byxorna, visar sig vara verkningslösa. I de flesta fall lyckas jag med avledande manövrar att lirka på defaultbyxorna vid 07.16 och den långa färden mot arbetsdagen fortsätter.
    När samma bestämda dam hade längre hår tvingades jag (jag försöker men kan inte hitta ett mer passande ord) sätta upp hennes hår med hjälp av snoddar och spännen. Hon hade aldrig samma frisyr när hon kom hem och jag försökte ofta att med olika metoder förhöra henne om vilken fröken som hade korrigerat den frisyr som jag omsorgsfullt hade skapat, men det var helt uppenbart att hon hade ingått en pakt med dagisfröknarna och på inga villkor tänkte tjalla eller avslöja det brott mot den oskrivna frisyrsintegritetslag som faktiskt finns. Vid ett tillfälle fiskade jag lite för tydligt efter beröm en morgon när jag med särskilt känsliga händer hade lyckats att kamma och sätta upp det långa håret:

-Jag är väl ganska duktig på att sätta upp ditt hår?
-Nej, du är urdålig men J är fantastisk.

När jag sitter och sitter och avnjuter mitt morgonkaffe och bläddrar igenom DN inser jag att jag är som klippt och skuren för en högre chefsposition. Var tionde chef känner sig nämligen ångestladdad på söndagskvällen, enligt en undersökning gjord för Ledarna, allt enligt DN. 6 % känner sig dessutom panikslaga inför en ny arbetsvecka. Jag är visserligen osäker på om min söndagsblues kan jämföras med toppchefernas ångestladdning eller panikslagenhet, men, jag hyser en slags kollegial  medkänsla för en stressad yrkesgrupp. Kollegial? Jo, jag är faktiskt högsta hönset på Walking Bass, en enskild firma med en omfattande basverksamhet (förlåt) och i går hade vi personalmöte. Jag har länge observerat en rätt taskig attityd hos en av de anställda och försökte uppmuntra personen i fråga att ta tag i sitt liv. I dagsläget utövar personen, låt oss kalla honom B, ett så dystert inflytande på personalgruppen att jag överväger att kicka honom. Det är hårda ord, men en sån kille kan vara fördärvlig för vilken social gemenskap som helst. Han skyllde sitt tragiska tillstånd på söndagsbluesen, men allvarligt talat, en vuxen människa som beter sig på det sättet? Jag är orolig. Innan jag lämnade honom med den strängaste uppmaning att skärpa sig, tittade han hålögt på mig och sa: Jag gör så gott jag kan. Löjligt.

När jag ändå är inne och snurrar på obegripligheter kan jag inte motstå att klistra in den charmigaste musikvideo jag vet och dessutom; det geniala basspelet från Bakithi Kumalo gör ju att hela låten bubblar och puttrar. Det kanske trots är en av de låtar med bandlös bas som är mest känd för de 99,99% av jordens population som inte bekymrar sig det minsta om den bandlösa basens fortlevnad. Rätta mig gärna. 

Jag vet inte säkert, men jag tror att jag blev introducerad till Willy Porters musik i stadens nu nedlagda skivaffär. På något förstod jag inte förrän efter att den försvunnit att det var en rätt svårfångad form av livskvalitet när dåvarande butiksinnehavaren direkt bläddrade fram något som han visste att jag skulle fastna för. Det är ju tjusigt med webhandlarnas tips om att de som gillade det här köpte också det här, men vad fasen, det är ju inte säkert att det är det jag vill ha. Folk har ju så konstig musiksmak.
    Jag attraheras av Porters lågmälda tilltal och jag blir trevliigt varm inombords när jag hör en bandlös bas. Hur skulle egentligen den västerländska kulturen se ut utan den bandlösa basen? Utan knorren, den där insvängningen som på vägen till örat passerar genom kroppens bandlösabasresonator som fortplantar lyckliga impulser i hela bröstkorgen? Vet vi med säkerhet att människosläktet inte skulle utarmas helt utan det bandlösa knirrandet och knarrandet? Nej, där ser ni.

Jag vann. Rektorn avskyr att förlora. Jag skall inte frossa i segern. Det här är inte bra. Jag kommer att bli ännu mer odräglig. Snälla ni. Kan inte någon besegra mig? Jag orkar inte leva med pressen. Det är inte lämpligt att mitt självförtroende boostas mer. Läkaren hade gjort illa sig i ryggen när han lyfte en pillerburk. Kommer han tillbaka dopad? Direktören? I Borås? Varför? Träningsläger? Orolig.

Länsmuséet har fått en chef som under sin period som aktiv musiker var en av de hårdast svängande basmännen i vårt land. Finns representerad på ett otal inspelningar från egen kvartett till Ewan Svensson till husbandet i Oldsbergs För närvarande. Groovy.

I kön på kaféet (jo, jag vet) mötte jag en skolkamrat från grundskolan. 1900-tal. Gyllene Tider. Disco. De utsvängda jeansen lämnade plats för vad hårdrockarna, de riktiga tuffingarna med en fnysning kallade påsjeans. Våra blickar möttes och vi sa båda förvånat hej och jag tänkte för mig själv att hon allt hade åldrats en del. Det tog mig sedan fyra dagar att inse att blicken som hon gav mig i sin förvåning i själva verket betydde "hoppsan, 25 år och 25 kilo, tiden går" och jag har lust att ringa upp henne och förklara att mitt yttre inte alls motsvarar mitt evigt unga inre men vid närmare eftertanke inser jag att det måste betecknas som en ren lögn. Jag är en sorglig sextiotalist i ett totalt fysiskt förfall. Visserligen är jag en virtuos på badmintonbanan, men en höftledsoperation ligger nog närmare än Klassikern.
    Någon kanske invänder och anför mitt musicerande som något som ändå måste betraktas som livsbejakande och kanske rent av ungdomligt. Visst, men hur cool är man där man står med svår andnöd i en vit paljettskjorta som inte ens var modern på sjuttiotalet. Eller om man mot förmodan kompar nåt rikssnyggo som vet precis hur man skall klä sig för att vara rätt på scen. Jo, men du får ju ändå umgås med andra musiker, kanske någon invänder. Visst, andra medelålders musiker som på samma sorgliga sätt slevar i sig gratismaten och under tiden, under tiden diskuterar värmepumpar, pellets, skilsmässor, bantningskurer, familjebilar och musiker som inte en procent av Sveriges befolkning kan stava till under pistolhot.
    Nåväl, när man befinner sig i det bluesigaste mode som torde kunna framkvädas, så börjar nittonåringen att förklara skillnaden mellan henne och mig. En kort sammanfattning går väl ut på att höjden av lycka för mig är att sitta på altanen med en kopp kaffe och en dagstidning medan hon strävar efter mer action liksom. Hon vill att saker skall hända medan jag nöjer mig med en lunk som möjligen medför styrfart. Typ. Jag försökte invända in i det längsta men jag tröttnade till slut och lade mig i hammocken.

Jag tycker att det är charmerande med dialekter och även om den jönköpingska grenen av småländska kan låta rätt dryg, så är jag svag för när en hel stad struntar i gällande normer och skapar nya ordformer som bara måste ses som ett långfinger åt en hel akademisk värld. Om du lyssnar noga när du rör dig i Jönköping så kommer du snart snappa upp det vulgochica idiom där man böjer ord av typen bibel, cykel och kabel till bibelen, cykelen och kabelen. Men det tycks inte följa någon bestämd lokal grammatisk ordning. Idag på ett konditori ( jag vet, jag borde inte, men vad fasen) överhörde jag ett samtal mellan några rätt kralliga hantverkare som diskuterade en icke närvarande kollegas vidlyftiga dryckesvanor med frasen:

Det är inte smaken han är ute efter utan yrslen.

Det mest politiskt korrekta i den populärmusikaliska sfären är väl att uppmärksamma Anthony and The Johnsons och visst, jag hörde konserten som hade spelats in i Dalhalla, men till syvende och sist sitter jag och harklar när jag hör hans pressade vibrato och underlga fraseringar. Min favorit-Anthony är utan tvekan Anthony Jackson, basgiganten, som i klippet med Michel Camilo förvandlar sin sexsträngade Fodera till ett instrument som får mig att associera till den klassiska gitarren och hu så det svänger. Michel Camilo är en gudabenådad pianist vars storbandsskiva One More Once har snurrat flitigt. Ett storband som får den mest hårdhudade kompmusiker att applådera det svårast svängande blåset man kan tänka sig. Nåväl, det klipp med låten From Within som någon älskvärd själ har lagt ut på tuben är en blandning av kontrollerad kammarjazz och en latinamerikansk fiesta.

Jag satte ihop ett språkprov för mina stackars elever och ber dem i en fråga ringa in vad som tillhör ordklassen räkneord. De får välja mellan:


Det är i dessa stunder jag tycker att jag är en av Sveriges tre roligaste personer och jag förstår inte hur mina adepter skall kunna behålla koncentrationen medan jag imploderar av kvävda skrattanfall bakom katedern. 

Förutsättningarna för badmintondrabbningar har den senaste tiden varit svaga till måttliga. Direktören har smörjt sina asiatiska leverantörer, Läkaren har snappat upp de jourer som landstinget motvilligt släpper ifrån sig och Rektorn är i USA för att undersöka den amerikanska snabbmatskulturen. Vem tror ni de senaste veckorna har stått och tittat på de vita linjerna som likt en nypåkletad foundation  kontrasterar det gröna golvet? Vem har lystrat efter ljudet av den spända racketens smack mot den bräckliga fjäderbollen? Vem har likt en tragisk figur i en shakespearepjäs suckat "det vore en nåd att stilla bedja om"?
    Ikväll möttes dock Läkaren och den pedagogiska proletären (jag) i en yster dans som helt logiskt slutade med att jag vann med 3-0. Inget konstigt. Jag var bättre i allt. Längden i mina clearslag var föredömlig. En millimeter innanför linjen på hans utomordentligt veka backhandssida. Inför sista set tog Läkaren på sig sitt pannband från sjuttiotalet vilket på inga sätt förbättrade hans tama spel. I det sista setet slog jag fem (!) serveess. För den oinvigde ter sig det kanske inte särskilt märkligt, men låt mig sätta dessa serveess i ett större perspektiv. Att slå fem (5) serveess i ett och samma set är som om Anja Pärsson skulle slå sina konkurrenter med fyra minuter. Det är som om Bobby Fischer skulle sätta sin motståndare shackmatt efter två drag. Det är som om Sverige skulle göra mål på avspark mot Brasilien i en VM-final i fotboll. Det är som om Foppa skulle finta bort hela motståndarlaget så till den milda grad att de plötsligt skulle befinna sig på parkeringen utanför ishallen. Jag hoppas ni förstår. Min största motståndare inför nästa match är mitt eget självförtroende. Hur skall jag kunna låta bli att tro på min egen kapacitet när allt jag gör på badmintonplanen blir till guld? När jag ställer mig på vågkräket efter matchen kan jag konstatera att jag har gått ner ett kilo. Jag är så lätt.

 

Hustrun bortrest några dagar och jag strävar med högburet huvud mellan kastruller, diskmaskin (det aset), tvättmaskin, ogräsrensning, städning och favoriten avloppsrensning . Man borde ju för en gångs skull få den uppskattning som man förtjänar av sina telningar, men trots att jag har försökt lära nittonåringen hur hon skall sminka sig är det enda hon kan slippa ur sig att jag börjar se sliten ut. Konstigt? Jag har skurgumsknän, påsar under ögonen, som bevisligen inte går att dölja med foundation(stavas det så?) ont i ryggen, ständig kaffeabstinens och en vikande mental stabilitet. Måste ner till tvätthögen. Efter empiriska studier kan jag meddela att det är onödigt att blanda olika färger i tvättmaskinen. Med näsan i ogäsrabatten lät jag fyraåringen ta med sig två kamrater in bara för att konstatera att de på en halvtimme hade flyttat hela hennes rum till min säng. Vi har nu inlett en förundersökning i jakt på en tygdelfin som har försvunnit i just det momentet. Jag skall köpa nya blommor för dom gamla har tatt slut...

När Strage skriver lyssnar jag och i går redovisade Strage i DN forskningsresultat som kan få betydelse för alla trumslagares självkänsla. Forskare har nämligen konstaterat att en persons IQ korrelerar till personens förmåga att hålla takten. Därmed kanske de i onda avsikter framkvädna musikerskämten om trummisar kan nyanseras en smula. Det elakaste:

-Hur ser man att en scen är byggd i en jämn nivå?
-Trummisen dreglar från båda mungiporna.

Naturligtvis är inte trummisarna de enda musiker som det skämtas om. Alla får sin släng av sleven och en del av de muntligt traderade skämten snuddar ändå vid vad man själv tänker men inte vågar säga. Trumpetarna, alla orkestrars elittrupper med fäbless för högt, snabbt och starkt, skildras till exempel med ett drag av självsäkerhet som det är svårt att inte le (igenkännande?) åt. När en trumpetare hälsar på en annan trumpetare säger han "Hej, jag är bättre än dig".

TV4 slår till med en humorgala och i tidningarnas tablåer räknas gästlistan upp: Martin Timell, Agneta Sjödin, Arne Weise, Linda Lampenius, Ernst Kirchsteiger, Adam Alsing och Richard Herrey. Det låter helkul. Om jag skulle bli ombedd att göra en lista med Sveriges mest självupptagna, distanslösa och dumdryga tv-personligheter (Och varför skulle någon be mig göra det? Gode Gud, så korkat.) så skulle minst sex av de nyss nämnda namnen finnas med. Någon som har sett eländet får väl knäppa mig på näsan i efterhand om jag har fel. 

Spelade på Högskolans vårfirande i går och ja, det är jag som på bilden försöker att hålla fast noterna i något som torde påminna om en storm under fimbulvintern. Den kavaj och kortärmade skjorta som kändes så rätt på morgonen kändes så förbannat fel i snålblåsten och innan vårfestligheterna blåste det så infernaliskt att min bas blåste omkull, rätt i backen, en flisa försvann från kroppen och det gjorde ont i hjärttrakten, min notmapp i plast flög i väg och en vänlig dam i sextioårsrycket skulle, vänligt nog, rädda den genom att sätta foten på den men halkade i stället på det såphala materialet och gick ner i en spagat som hade fått Olga Korbut att tappa hakan och när plötsligt notstället började att ta vind, likt Pelle Petterssons segelbåtar i America's Cup, och började röra sig över scengolvet fick begreppet "att följa noterna" plötsligt en ny innebörd.

Traditionsenlig valborg. Snorkallt, halvkvädna vårsånger, en vårtalare som dränks av småpratande publik, en eld som sprider sig i de högresta ekarna och ett fyrverkeri som går över publiken så att nackspärren är nära. När vi promenerat hem hinner jag se Chelseas artisteri mot slitvargarna i Liverpool och jag får alltid en rysning när jag ser Lampard och Gerrard på planen, två som i respektive lag, ensamma kan vända en match på ren tjurighet och vilja i dess renaste form. Och när Lampard sätter den vackraste distinkta straff jag kan tänka mig och pekar upp mot den mörka himlen i en hälsning till sin nyss avlidna mor så blir fotbollen med plötsligt en metafor för hela livet; en vandring med krampkänningar i hällregnet i sällskap med den berusande lyckan och den svartaste sorg.