walkingbass

Mitt bloggande har avtagit, fadat ut, vissnat, sinat; ja, du förstår. Nu gör jag ett nytt försök och flyttar mitt skrivande på  hit. Häng med om du vill. Och om du tröttnat för länge sedan, tack för att du tog dig tid.

Jag har inte direkt missbrukat mitt utrymme i cyberspace de sista veckorna, och det beror inte på grissprutan. I själva verket var jag den som klarade det följande dygnet bäst, allt medan familjen frossbröt i ett febrigt efterspel. Nej, jag har tappat styrfarten av helt andra skäl. Deep Purples besök i Kinnarps Arena blev ingen höjdare precism vilket möjligen uppvägdes av Esperanza Spaldings framträdande i den norska nobelkonserten, men jag vet inte. Jag har grottat ner mig i uppsatser, läsande och basspelande och levt i min egen lilla bubbla.

Men, jag hade laddat i en vecka för uppföljningen till Plötsligt i Vinslöv. Har du inte sett nämnda dokumentärrulle måste du se den. Den finns på svtplay ett tag till och den är en timme oförställd charm och humor. Jag tror att det underlättar om man som tittare har eller har haft någon kontakt med den svenska landsbygden för att uppskatta det ofördärvade persongalleri som flimrar förbi. Den första gången jag såg filmen satt jag ömsom käpprak i soffan oförmögen att förstå vad jag bevittnade och ömsom vred jag mig i krampaktiga skrattanfall. Det är en sån frejdig timing i klippen och samtidigt växer en rätt ömsint skildring fram av de människor som har tillåtit sig själva att bli en gnutta mer vildvuxna än vad som är vanligt i landet lagom.

Nåväl, i uppföljaren, Plötsligt igen, skruvar jag mer obekvämt på mig när Holgers stök har förvandlats till ren misär och det mesta som skildras belyser hur en kultfilm har förändrat invånarnas insynsskyddade tillvaro till ett något lite påklistrat mediamedvetet beteende. Inte lika förbluffande förstås, men sevärd om ursprungsfilmen finns i färskt minne.

 

Minigolfens solklara samband med flintastek.

Vi rullade ner för att ta grissprutan och fick direkt kliva in i ett klassrum i skolan, jag, M och två av barnen. Sextonåringen följde dessutom med som stöd. Jag tyckte att allt avlöpte ganska bra. Jag svimmade inte. Till exempel. 

Efteråt har alla i familjen synpunkter på mitt beteende. M inleder med att fråga om jag noterat att det låg en avsvimmad person utanför klassrummet. Nej, det hade jag inte. M påstår att hon hade berättat det för mig, flera gånger, men det är bara svart i bildrutan. Jag var uppenbarligen mycket fokuserad. M undrar också hur jag kunde lämna femåringen ensam när hon skulle ta sprutan. Och när jag tänker efter minns jag faktiskt att M rusade fram för att hålla femåringen i handen och jag förklarar mitt ointresse med att jag nyss hade fått en spruta. M invänder att hon också hade fått en spruta vid nämnda tillfälle och vidhåller att jag borde ha stannat kvar. Men du har ju fött barn, försöker jag, det måste ju vara mycket värre. Jag är en känslig människa, försöker jag, men innerst inne känner jag mig som George Costanza, när han flyr eldsvådan.

Väl hemma tycker jag att jag börjar få ont i armen och uppmärksammar min oförstående omgivning på den tilltagande värken. Så säger flera i familjen att de också har ont i armen. Härmapor, tänkte jag säga (ok, jag kanske sa det) innan jag började göra ett vakschema så att de andra kan uppmärksamma mitt hälsotillstånd under natten.

Femåringen frågar från sin säng, nyläst av storebror, om jag kan släcka i hennes rum. Så sker och jag säger god natt.

- Måste du släcka båda lamporna, säger hon med en röst som om jag är helt befriad från sans och vett.
- Ja, hur skall jag veta att du bara menar en lampa.
- Det blir ju mörkt annars.

Bass Player placerar Scott LaFaro i rampljuset 28 år efter hans frånfälle. Med all rätt förstås. Tillsammans med Bill Evans tog han jazzen i en innerligare och ändå intellektuell riktning. I klippet hörs en inspelning av Waltz for Debby där det finns ett nästan akademiskt, genomarrangerat tilltal men ändå en öppen och fjäderlätt approach. LaFaro är överallt men ändå inte i vägen, utan rör sig strax bakom Evans nätta handlag. Paul Motian, tassar och knuffar med mjuka handleder. 1961, det tycks omöjligt, och vad hade hänt med triojazzen om LaFaro inte förolyckats.

Två omistliga inspelningar med LaFaro/Evans är ju Waltz for Debby och Sunday at the Village Vanguard. Båda inspelade live, just på Village Vanguard i New York. Lyssna på skivorna i lurar och du hör hur publiken småsnattrar, förmodligen ovetande om att det de hör är ett av ögonblicken. Det är perfekt.

 

 

Och jo, Waltz for Debby är samma låt som Evans spelade in med Monica Z, Monicas vals, här med Eddie Gomez på bas, tekniskt, elegant, men inte med samma elektricitet som i LaFaros lir. Chuck Israels spelar på orginalversionen. Det är vackert och tilltalande av nostalgiska svartvita skäl, men Evans trio på skivorna jag nämner tidigare har ett annat organiskt uttryck.

 

 

 

 

Jag hade sammanställt ett papper med IB1:s nyckelcitat ur Madame Bovary, och jag såg naturligtvis i samma stund som jag delade ut det, att mina tjocka fingrar hade halkat på tangentbordet och genererat ett tarvligt stavfel. Ibland kan ju vi lärare bli lite väl petiga med citat. Det måste vara exakt som det står i orginaltexten och även om det står fel så...

Jag försökte ta mig ur den penibla situationen genom att avslöja felet själv och urskulda mig på ett sätt som närmar sig det plågsamma och ber sedan de arma eleverna att formulera egna iakttagelser kring citaten. När vi sedan skall resonera kring citaten, räcker fler och fler elever upp sina händer och påpekar felaktigheter. Du har glömt ett komma. Du har missat ett 'u' i Rouault. Du har glömt ett ord. Skall det verkligen vara så? Jag sjunker ihop på stolen och ber eleverna att inte berätta för B. Han är lite känslig för felplacerade, kommatecken.

Debil. Känner jag mig.

En sorglig historia. Vi har spelat dubbel ett par veckor. Jag i par med Rektorn mot Läkaren och Direktören. Vi har lite skämtsamt kallat det för kampen mellan De fattiga och De rika, och i går befästes de samhälleliga missförhållandena även på den dovt gröna badmintonbanan. Direktören och Läkaren, fullproppade med antiinflammatoriska preparat, spelade riktigt bra. Visst var det en och annan ramträff och visst skapar deras skumma ögon egna linjer, men det finns inget annat att säga än att de skåpade ut oss. 2-1. Och jag kan ta det. (Jag är nästan säker.) Men det stör mig att jag spelade så uselt. Jag schabblade, slog ut, slog i nät och sprang mest runt och var i vägen för den lätt studsande Rektorn. Det är mitt liv i ett nötskal. Men det är trots allt bara en lek.

Det är förstås att sparka in dörrar som är vidöppna i ett konstant korsdrag, men ändå, lyssna på en vital Sinatra som surfar ovanpå ett av de mest klassiska arrangemang som finns i populärmusiken. Hantverk. Konst. And don't tell your mama.

 

 

En måndag i november och jag vet inte varför, men jag grubblar på Fats Dominos stajl. Det är ju tillrättalagt och knappast provocerande med en välklädd man som kliar på tangenterna och sjunger Blue Monday. Men ändå, det finns något i musiken, ett lite nervöst hetsigt sätt att närma sig sticket och en känsla av att timingen tippar över lite. Det är inget jag skulle offra min höger arm för att få höra, men det är ändå charmerande. Då och då funderar jag också på, störtlöjligt jag vet, 20 år sedan muren och allt det där, men ändå, hur gick det egentigen till när den svenska dansbandskulturen tog till sig just den lite halvlama basgången som finns i Blueberry Hill och bestämde sig för att, ja hädanefter skall alla låtar låta på det här viset för då är det musikaliska uttrycke som allra bäst. Det är gulligt när Fats lirar på svartvita rullar från -56, men när vuxna män i sparkdräkt spelar samma riff, utan den där lilla twisten som Fats har är det stendött.

På någon slags sångworkshop, fråga mig inte vad jag gjorde där, på Musikhögskolan i Stockholm, jag minns det som igår, åttiotal,  menade en klassisk sångpedagog att Stefan Borsch och Christer Sjögren verkade i samma tradition som Sinatra. Sångtanten menade på fullt allvar att Borsch och Sjögren var crooners, och vi försökte protestera med argument som att Sinatra ju är bra, men hon stod på sig. Det är förstås omöjligt att nämna två dansbandssångare på samma dag, vecka, månad, sekel som Sinatra. Sinatras konstnärsskap går helt enkelt inte att hitta på Baldakinen, men vad vet jag.

Och har det inte gått väl långt när nu SVT slår på dansbandstrumman i Dansbandskampen? Det finns naturligtvis en armada av turnébussar fulla med högst kompetenta musiker i alla Sveriges dansband, men förtjänar verkligen den musiken prime time i public service? Näpp. Det är öken.

 

Fats, da man

 

 

 

 

 

Tipset kom från J och det har räddat mitt liv idag. Mullbergaskolan. Alla rätt. Jag måste erkänna att jag vid ett par tillfällen skrattade så att tårarna sprutade.

Jag ser Toots Thielemans på SVT och det är ett musikens språk som är eteriskt, lätt, med en time som flyter, svävar över taktstreckens skuggor med ett stråk av bluesig svärta i flykten. Det befriande med Toots är att han söker sig bortom licksen och fraserna och placerar sig själv i ett musikaliskt flöde som han ibland kontrollerar och emellanåt prövar sin egen flytförmåga i. Det är förstås omöjligt att inte bedåras av en man som så utstrålar glädje och något så ovanligt som kärlek till musiken och musikerna.

Det sägs att Toots under sin tid i New York behövde låna pengar av banken för att köpa en lägenhet. När bankmannen frågar den relativt okände Toots vad han sysslar med svarar Toots att han spelar munspel. Det imponerar förstås inte särskilt mycket på någon med pekunjära intressen, varför Toots helgarderar med att berätta att han minsann visslar lite också.

Klippet nedan kan mycket väl vara det coolaste som har hänt på den rätt trista utdelningen av polarpriset. Det är inte bara musik. Det är kommunikation med två musiker som lyssnar med fullt utfällda känselspröt. Det är stor konst.

 

 

 

Jag klär på mig så mycket kläder att jag skulle kunna slå följe med Skinnarmo genom de bistraste ishavsvindarna och kämpar stelt på min cykel i motvinden men är ändå rätt nöjd när jag hjular ner mot staden i något som får betraktas som en vacker novembermorgon. Men. Punktering. I höjd med Västra torget får jag leda min cykel mot skolan och den mundering som var perfekt i vinden fungerar nu som en medhavd bastu. Jag går som i ett feberrus.

Den taffliga allusionen i inlägget innan får ses som en kommentar till det faktum att en kollega tejpat upp en bild av Björn Ranelid på min arbetsplats. Efter att ha inlett en ganska grumlig förundersökning trädde H fram och erkände att han på sin arbetsplatsförlagda tid klippt ut en bild på en brunbränd Ranelid som tittar fram med sin stålblå blick ur en lund, skur, flock, samling, hop, skock (ja du förstår) av äppelträd. Jag måste erkänna att mina misstankar gick åt ett annat håll. Det är så att jag emellanåt försvarar de där författarna, typerna som oförfärat sätter hela sin personlighet i pant i varje uttalande de gör och i varje mening de skriver. Och dessutom oförfärat vågar påstå saker om vår ängsliga samtid. Ja ni förstår, Ranelid, Lundell, Lundgren och emellanåt Guillou som ju just nu framstår som fånigare än någonsin. Jag är svag för sånt. Alltså tänkte jag att det var en slags litteraternas sammansvärjning och såg fram mot nytt bränsle i debatterna.

Men, istället var det alltså H som på ett synnerligt omoget sätt skulle hämnas att jag hade ändrat hans skrivbordsbakgrund till en bild från Min Häst.

Besynnerlig känsla. Alla är som bortblåsta. M i buss till Berlin. J1 arbetar. J2 i buss till Stockholm. J3 lajvar. J4 njuter av att ha obegränsad tillgång till storebrors dator. Och jag dricker en espresso som om vore det den sista droppen vatten.