walkingbass

Jag lovade mig själv att inte vända på dygnet det här lovet, men jag förstod att allt var för sent när jag försiktigt tassade upp en morgon, först av alla, och smög igång kaffebryggaren och sörplade i mig mina C-vitaminer så tyst jag bara kunde för att inte väcka de andra verkliga sjusovarna i familjen. Min inbyggda klocka sa mig att den lilla visaren stod på nio ungefär och jag stelnade därför till när jag såg att klockan på mikron var 11.08. Allt var Robert de Niros fel. Midnight Run, till 02.35, en film som inte förändrar världen, men jag tycker att det är trevligt när Robban är sarkastisk och slår folk i plytet samtidigt som han flyr och jagar i samma moment. Det är elegant, snofsigt och det är alltid uppfriskande med den typer av biljakter där bilarna rullar i en bilskrotsbalett och staplas i drivor av svartvit plåt medan Bob glider förbi med sitt sneda leende i en nystulen kärra med sin livrädda fånge på passagerarplats.    
    Men jag drömmer konstiga drömmar efteråt där jag hysteriskt flyr från alla onda påstridiga människor som jagar mig med de mest besynnerliga uppdrag. Och jag kan inte förstå varför de inte bara kan låta mig sova i lugn och ro. Det är inte konstigt att man är morgontrött.

23/12 och den årligen återkommande julgranshuggningen i de mörka skogarna utanför Habo och det är trivsamt och nära till skratt. Efteråt inser jag att det nästan är som en klassträff tjugotre år senare, och vi sitter snart runt elden, män, för det kan vi väl ändå kalla oss nu, som tagit olika riktningar mellan skärmarna i den eviga orienteringsfriluftsdagen som livet är. Och det är alltid lika besynnerligt, uppsluppet att vara i skogen dagen innan jul och skryta inför videokameran om den fantastiska skapelse som ens gran är och vi ler lite generat innan vi sjunker ner framför elden och grillar korv som aldrig smakar bättre. Det är som om världen för en kort timme faktiskt står still. Vi småhugger på varandras ordval och flamsar, ytligt och innerligt, och försiktigt smakar jag på den varma chokladen, försiktigt spetsad med vodka. Jag tror att jag lever.

Årets sista dubbel i Racketcentrum med de välbärgade, Direktören och Läkaren på ena sidan och pedagogproletärerna, Rektorn och Tjugofemöresadjunkten (undertecknad) på andra sidan. Jag måste berömma våra motspelare. De var propert klädda och utstrålade självförtroende och frågan är om de har spelat bättre. Smasharna satt som projektiler längs sidlinjerna, de långa clearslagen svepte över våra huvuden likt kungsörnar och servarna smekte nätkanten likt småfisk för att rädda sig över till kanten av serverutan och dropbollarna sänkte sig likt fallfrukt precis över nät för att nesligt landa i golvet. De var taggade över det väloljade samarbetet och synkroniseringen dem emellan var en estetiskt visuell upplevelse som under stundom gav oss tårar i ögonen av välbehag. De dömde också helt osjälviskt och i alla lägen helt korrekt ut våra bollar med den känsla av rättvisa och fair play som så ofta saknas i motionsidrotten. Jag tror, rätta mig gärna här Rektorn, att jag kan göra mig till tolk för mitt lag och applådera den solida och övertygade insats som Läkaren och Direktören stod för. Ni är beundransvärda.

(Hur matchen gick? Vi vann med 2-1.)

Spelade igår på årets sista julkonsert och femåringen var där och lyssnade och såg rätt intresserad ut av vad som hände på scenen. Ett femhövdat band gjorde sitt bästa för att hitta rätt i nottrasslet, B på trummor, P på gitarr medan den unge R och ärrade H alternerade på piano och orgel/elpiano/synt. Jag famlade efter grundtonerna.
    I bilen på väg hem kommer så frågan i bilen från femåringen:

-Pappa, varför bytte R och H plats hela tiden?

Japp. Och jag hajade till häromdagen när de två gymnasterna utanför skolan plötsligt såg mänskliga ut. Och äppelkäckt busiga.

Utanför dagis en kväll i veckan. Luciatåg utomhus. Hög fuktighet och kyla med stående publik som ängsligt fipplar efter videokameror för att föreviga telningarnas falsksång och plötsligt tågar de in, ut, menar jag, från dagisbyggnaden från två dörrar och framför den improviserade scenen sitter en fröken och spelar ackord på gitarr så högt som möjligt, men det är ett synkroniseringsprojekt som är dödens lammunge eftersom de olika leden har hitat egna tempon och tonarter och fröknarna försöker att sjunga in barnen rätt men de slåss tappert för sin rätt att fritt tolka luciasången i polyrytmins ädla namn och det är fullständigt sagolikt. Bakom mig står en senil farmor som undrar när resten av barnen skall komma och medan hennes make, lite för högt, förklarar att det nog är alla barnen, tittar hon desperat efter kaffet och säger att det är väldigt mörkt. Det är kallt och regnet hänger i luften och det är omöjligt att höra verserna för precis intill leker barnens äldre syskon våldsamma lekar i sandlådan och när fröknarna tycker att det är lagom med en vers av Blinka lilla stjärna kör ett kollektiv på tio fyraåringar över dem och drar en vers till. Det finns inget som skulle kunna stoppa dem.

På vägen hem lyser femåringen upp vägen med sitt batteriljus i den röda lyktan. Hon ser stolt ut.

Jag har under ett intensivt kreerande av nya invektiv befriat pumphuset i tvättmaskinen från en bygel från den modell av behåar som min nittonåriga dotter använder. Som tack för hjälpen har jag fått ett vätskande sår på höger hands knogar. Vid en första anblick ser det ut som om jag varit i slagsmål, men när blicken flyttas från min sargade näve till mitt lama nylle förstår åskådaren att det vore omöjligt, tanken är befängd.
    Däremot är det helt korrekt att påstå att min relation till vitvaror det senaste halvåret har blivit mer ansträngd. De bråkar med mig. Vill mig illa och slutar att fungera som om det vore ett rimligt alternativ för en tvättmaskon att inte fungera. Jag försökte, i lätt affekt, förklara för electroluxaset att skälet till hela dess existens är att tvätta, år in och år ut. Jag försökte att berätta för vår tvättmaskin att den saknar något värde överhuvudtaget om den inte tvättar. Men det hjälpte föga. Displayen fortsatte att blinka E20 medan mina elbasfingrar försökte lirka fram resten av trasslet i pumpen.
    Det finns ingen tvättmaskinsgud.

Inte Joseph Heller
Och jag menar inte
någon annan Heller heller
Jag menade inte
att den som hittar en tusenlapp
som är
hel ler heller
Det var en fåfäng
jakt på ett slags
avslut
Eller?

Jag skrev i en uppsats:
Utveckla, med efterföljande utropstecken
Och jag tänkte medan rödfärgen torkade
Att det nog är rätt mycket begärt
att tänka sig att unga människor som enligt DN
är i den tröttaste åldetsgruppen av alla
orkar se det ordet tre dagar innan jullovet
med en bibehållen fattning
Men tippex är ju inte särskilt snyggt
Heller.

Finns inte mycket att hämta på tuben, men låten nedan kan väl illustrera hans groove och timing. Jag letar och hittar CD:n 11pm i hyllan och frågan är om det har gjorts en svängigare modern soulplatta i Svedala, Blacknuss får ursäkta. På orginalspåret spelar forserumssonen Ove Andersson fullkomligt briljant bas. Extas.

Undrade var Mendonca tagit vägen och hittar hans namn på Phrased Differently och det var länge sen jag vistades på en så trivsam ort i cyberspace.

Om du tycker att livet känns motigt skulle jag uppmana dig att sjunga sångraderna nedan. Du kommer att betrakta din omvärld i ett förklarat skimmer.

O vad livet är härligt sjunger vi i en sång
Blir det nånsin besvärligt stämmer vi upp en sång
se små solstrålar lockas fram av vår lilla sång
det ljusnar, det lättar om vi på en gång
sjunger vår lilla sång

Allt var bättre förr.

I mitt finkulturella CV går det helt tydligt att läsa: WB har fått ett arrangemang för stråkkvintett och sång uppfört på P2, närmare bestämt den 10/11 kl 14.30, 2005. Melodin heter Visa från Lappland och jag har plågat mina stackars IB-elever med detta alster på tvivelaktiga pedagogiska grunder. Allt för att mitt bleka ego skall få lite solarieljus på sig. Jag är i grunden en enkel människa som törstar efter bekräftelse.



  

Det är något lugubert med veckan innan jul eftersom sinnebilden av jul, ja den mer idylliska, på det mer verkliga planet utan vidare konkurreras ut av en vecka där allt skall avslutas, avrundas, förfärdigas och bokföras på kontot över avklarade prestationer. Att arbeta den sista veckan innan jul är därför inget annat än ett mentalt risktagande där missförstånden står som spön i backen och alla, lärare och elever, inte ens rullar fram på en punktering, nej vi skaver fram på fälgen över en vägbana där väghållningens omsorgsfulla sandning erbjuder mesta möjiga friktion och det gnisslar och knirkar när den sista gnuttan av kreativitet skall pressas fram i de mest mjölksyrefyllda tramptagen på året. Att jag aldrig lär mig, tänker jag när jag doppar näsan i de sista uppsatserna och tröstar mig med en balja java.    
    Det är något östergrenskt åttiotalistiskt med ordet luguber och det fastnade som tapetklister när jag för någon dag sedan läste inledning tlll hans Gentlemen från 1980 och jag längtade så intensivt till de svullna stockholmsskildringarnas förlorade överlastade land att jag till och med hade överseende med hans användande av imposant. Och när jag slår upp ordet på nätet menar Wiktionary att Östergrens roman har medfört en comeback för luguber. Kan det verkligen vara sant? Det känns nästan som ett obsolet uttryck.

Den lägger sig som ett våtvarmt klibbigt omslag i hjärttrakten och i flera dagar har jag gått omkring och osaligt undrat hur jag egentligen skall behandla en av de mer besynnerliga filmupplevelser jag varit med om. Det hela börjar chockartat med dialoger och scener som för tankarna till en av Bengt Ohlssons noveller och jag känner igen mannen med fyrverkeriet i ögat och ser i eftertexterna att det är Villmar Björkman från Nässjö som jag kom i kontakt med när han satsade allt i en produktion av Guys and Dolls som nog var rätt dömd att misslyckas från sida ett.
     Hela filmen andas ett slags komiskt obehag, om det finns, och det är smärtsamt att se, och omöjligt att värja sig mot känslan när fem av varandra helt oberoende historier obönhörligen knuffar sina huvudpersoner mot en point of no return och ett ögonblickdär allt plötsligt bara är för sent. Någon av karaktärerna handlar rätt och med civilkurage, men det tycks inte hjälpa; vi är ofrivilliga deltagare i ett spel som inte går att påverka och vår tillvaro är absurd och grym. Vi lever våra liv som moraliska solitärer och för att citera slöjdläraren som just spöat upp en elev och försöker få en kollega som sett det hela att be om ursäkt för sin reaktion: Lycka till!
    

Kunde inte motstå frestelsen och när Aretha Franklins Live at Fillmore West äntligen poppar ner i lådan är jag rätt tacksam för min dåliga karaktär. Det går naturligtvis inte att jämföra Arethas rättframma, countrystökiga blodfulla soul med Raphael Saadiqs slicka motownalster men det känns ändå befogat att fråga sig vad som hände på vägen? Dagens R&B och soul är ju i så påfallande många fall så prydligt tillrättalagd och tillbakablickande att det tycks som om svänget har fastnat i gamla vinylspår.
    Arethas band leds av King Curtis och matchar Arethas kärnkraftsoutput perfekt; jag har svårt att tänka mig en sångerska som på ett bättre sätt verkligen tar itu med soundet hos ett tolvmannaband (jag tror att jag räknade rätt) och tre körbrudar. Det är samma band som i tubklippet med Curtis längre ner på sidan, med undantaget, såvitt jag förstår, att Billy Preston spelar hammond med Aretha. Preston spelar, smetar ut sina orgelmackor mellan det distade elpianot och gitarren och jag frågar mig om jag har hört någon inspelning där han spelar bätte och är lika framträdande. Och. Jag säger det igen: Purdie och Jemmott, vilket komp. Nervöst, svettigt och emellanåt så baktungt att att deras nackhår snuddar vid scengolvet. Elektricitet och elasticitet i en sällsynt sällsam förening. Att Ray Charles råkar närvara och blir inbjuden att delta är förstås en bonus, men det här är Aretha Franklins show. En skiva som jag inte förstår att jag har kunnat leva utan.



 

Jag lovar. I Studio Ett spelades en koncentrerad glimt av en arbetslös kvinnas färd genom inte mindre än tre jobbsökarkurser och vid ett och samma lektionstillfälle användes personlig coachning för att deltagarna skulle kunna skriva en kompetensinventering och approacha sina framtid på bästa sätt. Kursledaren, för det är väl inte en lärare, frågade en av de arbetssökande om han var klar med viljan. Ja. Den positiva människan som ledde kursen avslutade lektionen med att ge deltagarna en applåd. De skulle ha behövt min sång.

Eftersom mina elever inte hade hört talas om Kalles klätterträd vill jag gärna slå ett slag för den svängigaste vinjettmusik som har skrivits till ett barnprogram och dessutom låta sjuttiotalets söta andedräkt blåsa in i pörtena.

Jag sjöng i klassrummet idag. När mina IB-elever i ett försök att se bortom internals, mock, muntliga textkommentarer och examensskrivningar, började att diskutera vilken utspringsmelodi (vilket ord!) de skulle ha föreslog jag Jojje Wadenius och Barbro Lindgrens finfina Jag är det fulaste som finns och jag tror inte att den tystnad som spred sig i klassrummet kan beskrivas som något annat än andlös när jag med mitt obefintliga textminne kved fram den första versen. Någon såg ut att kippa efter andan och någon tänkte med största säkerhet att det här är det mest beklämmande och pinsammaste ögonblicket i mitt unga liv. Men det kunde inte hjälpas. Jag var tvungen.
    Jag och min kompbroder H brukar då och då, förmodligen för ofta för vår omgivning, skryta med våra sångstudier på högskolenivå. Det mest bestående minnet av dessa studier för H:s del tycks trots allt vara att han vid ett tillfälle fick lyfta en flygel för att hitta stödet, medan jag fortfarande rodnar när jag tänker på det ögonblick av ofrivillig närhet när min sånglärarinna, i övre medlåldern, placerade min blott tjugotreåriga hand strax under hennes barm med orden: så här skall det kännas när du andas. Och jag vet inte. Det känns som om den obetydliga strimma av musikalitet som finns när jag spelar bas är helt bortblåst när jag börjar sjunga, men då och då tycker jag, uppenbarligen, att inte skall det hindra mig från att vid exklusiva tillfällen brista ut i sång. Utspringsmelodin? Det verkade inte som de blivande studenterna tyckte att den passade. Konstigt.

Jag svimmar. De coolaste katterna som finns i ett och samma välsignade ögonblick. Jeremy Jemmott ser obetydligt gladare ut än undertecknad när han låter sitt groovigaste gung sprida sig och Purdie, Purdie, Purdie; vilket leende självsväng. Jag smälter. Småleende. Smäckert. Allt var bättre förr. Och King Curtis saxton som en varm svetslåga i nyllet.

Kollegan B, som förvisso verkligen är något att luta sig mot i den pedagogiska snålblåsten, hinner mellan bokläsningen och det initierade litteraturbloggandet med att angripa de subjektslösa meningarna, som hela min blogg är nedlusad av och jag måste skynda till försvar för mina meningskonstruktioner, mitt kött och blod, utan det underförstådda jag.
    I mina ögon, med min högst begränsade känsla för stilistik, menar jag att den subjektslösa meningen under stundom är charmerande eftersom den upphäver den så konventionella nexusrelationen, eller åtminstone gör den mindre tydlig, och placerar fokus på predikatet, på det som händer istället för på min blygsamma och om sanningen skall fram, rätt ointressanta person; det vill säga jag. När jag så oavbrutet skriver på det sättet vill jag skapa en mer direkt och rapporterande känsla med ett skeende i centrum där det första ordet verkligen talar om vad som händer. Och. Att en svensklärarkollega viftar med varningsflaggan tror jag är ett pris jag tänker betala för min rätt att fortsätta att skriva meningar utan subjekt. Försök att hindra mig.
   
Tänker skriva utan jag
svänger utan subjektets
tradiga vänstertyngd
spelar bättre
flyttar mera luft
virvlar upp mera damm
i syntaktiskt avstamp
slarvar runt på en motorväg
nattar barn
tittar på hockey
väntar med tonen till nästa slag
och
du -
det är
jag



    

Gitarristen P var kreatör till månadens roligaste dialog:

- Aj, jag har sån nätvärk.
- Oj, då, kan det vara ADSL?

Jag skrattar högt.

Vid en summering av årets orter för musicerande vill jag också lägga till Landvetter, Mullsjö, Skärstad, Stockholm, Huskvarna, Åseda, Norrahammar, Växjö, Nässjö, Jönköping, Tranås, Gränna, Habo, Älvsjö, Marieholm, Bjurbäck, Linköping, Lennestadt (Tyskland), Halmstad, Ydre, Nydala, Tenhult, Köpingsvik, Villshärad, Vara, Liared, Sävsjö, Öggestorp, Karlshamn, Sandseryd, Nyköping, Borås, Varberg, Falun, Ronneby, Avesta, Sala, Fotö och Mölndal. Året avslutas med en julkonsert i Bankeryd där barn jag lekt. Det är inte konstigt att man är trött på kvällarna.Och. Vad är det för fel på att vara hemma och läsa en bok?

Världens näst bästa plats att leva på. Sa pastorn i missionskyrkan innan vi exekverade vår julkonsert i Läkarmissionens regi och efteråt intog vår tekaka med ost i källarvåningen. Och det enda som återstod av en helg med konserter med på Fotö, i Mölndal och just Åmål var resan hem och vi passerade Mellerud och det var omöjligt att inte tänka på Sam Bengtsson, just från Mellerud, och hur jag som femtonåring torterade mina föräldrar med att lära mig hans basgångar utantill. Ronander, Ingmar Johansson, Rickfors, det gick alltid att känna igen hans ton och timing och trots att jag aldrig träffat honom vågar jag påstå att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte fastnat för hans eleganta, minimalistiskt obändiga sväng.
    En av helgens absoluta klimax var annars när åldermännen B och H så enkelt läxade upp ungtupparna J och P i pingisdubbel. Ålder, erfarenhet,estetik och ett telepatiskt samarbete där vi med ett lätt fotarbete svävade över korkmattan innan vi skoningslöst smashade ut deras larviga ballongplockar och vi tittade förvånat på varandra efteråt som om vi bägge på nytt hade upptäckt den medfödda bollbegåvning som inte alltid behövs i vårt dagliga värv. 
    När vi tidigare på söndagen intar den näringsrika lunchen på pizzerian i Åmål Centrum ser jag lite förvånat att Gustav Fröding har fåt ge namn åt en av pizzorna och jag kan inte se det på något annat sätt än att Fröding själv, mellan raderna, pekar på mig från sin himmel som om han ville säga att han förjänar bättre på svensklektionerna i fortsättningen; passion och entusiasm, och jag skakar till innan jag beställer något helt annat. Vad pizzan innehöll? Räkor och tonfisk.
   Hemma 23.30, vid köksbordet efter att ha hejat på tonåringar som ligger i drivor i sofforna, har fyraåringen blivit femåring och sover gott. Det känns tomt.

Har välsignats med en inbjudan att testa Spotify, en tjänst där man har full tillgång till streamad musik. idén är väl att man skall ha tillgång till alla världens skivor jämt, via sin dator och jag är ömsom berusad av känslan att bläddra i de digitala skivbackarna och lite skrämd för den framtidsvision där jag inte febrigt får öppna nyutgivna skivor under det att jag svär över ömsom att jag fått betala tull och moms för mina skivpaket och den förbaskade inplastningen av cd-askarna. Återkommer i ärendet.

Upptäckte att de uppsatser som jag trodde att jag skulle rätta redan var rättade. Av mig. När gjorde jag det? Jag är orolig att jag lever ett parallellt liv där jag uppfyller alla plikter utan att blinka och med ett tålmodigt inåtvänt leende. Som en uppsatsrättningens evigt flinande martyr.
    Fyraåringen är hos mormor och morfar och det känns inte aktuellt att titta på adventskalendern utan hennes frågor. Tomt, men jag kompenserar det med att upplysa sonen om olämpligheten i att fylla diskmaskinen med nudlar och är nära den obligatoriska, lätt moraliserande, utläggningen om att det kanske skulle kunna vara roligt att hjälpas åt lite, men hejdar mig innan jag går i spinn fullständigt och dricker kaffe och läser Bass Players intervju med Anthony Jackson.

Hade laddat ett tag för Saadiqs The way I see it och är väl inte direkt besviken på hur det låter när skivan väl trillar ner i lådan, men jag har börjat tröttna på alla retrotreder i soulen. Det här är vintagesoul med neosoulens anslag här och var men mest en resa tillbaka till Motowns sound, här och var lite riffigare, staxigt, men ändå så tillbakablickande att det känns som att titta sångaren i ryggen. Det är naturligtvis kompetent, svängigt och i ordets rätta bemärkelse, kunnigt. Men jag går inte igång. Jag funderar på varför jag skall lyssna på Saadiq istället för Marvin Gaye eller en tidig Stevie Wonder, som medverkar på skivan, och tvekar inför svaret. Låtmaterialet. Starkt. Inte nyskapande, men starkt. Men å andra sidan, var det här det jag behövde? Nej. Jag längtar efter Meshell. Igen.

Jag är som folk är mest.
Ovanligt vanlig.
Ovänligt vänlig.
Och.
Orörligt rörlig.
Men det hjälper sällan särskilt mycket.
Och.
Jag kan inte släppa tanken
på att jag är
registrerad i
kommunens kompetensdatabas.
Varför ringer dom aldrig?






 

På outgrundliga vägar har ett klipp med LaGaylia Frasier och CVL hamnat på tuben och det kändes som en riktigt bra spelning (min nittonåring har gnällt på mig hela kvällen för att jag aldrig kan tycka att något jag gör är bra, därav det ogenerade självberömmet) och jag tror att alla i bandet gick i gång en smula på hennes sätt att placera sig själv mitt i musiken och det faktum att hon kommunicerade oavbrutet, med bandet, med publiken och alla som råkade komma inom hennes elektriska radie. Jag? Står på en plats dit ljuset inte riktigt når och tittar i noterna. Svänger det? Hyggligt. Är jag bitter? Jag? Löjligt. Vad gör jag helst, spelar med LaGaylia i Stockholm eller lyssnar på IB2:s muntliga textkommentarer? Dum fråga, jag gör vad som helst för mina elever och vad är egentligen en bal på slottet? Mister du en står dig tusen åter. 

Hittar, återser två LP med Marshall Crenshaw och jag smälter som vax när jag hör hans lätta tuggummipop sippra ut ur högtalarkonerna och frågar mig varför jag inte fortsatte att köpa hans skivor. På tuben finns några hisnande versioner av hans åttiotalsalster och det är inget annat än alla rätt.

Jag kan ha inbillat mig, men vid lördagens kvällspromenad tyckte jag mig vara omgiven av miljöer som präglades av väntan på något annat; ett slags ofärdigt tillstånd, som ju någonstans är djupt mänskligt och samtidigt strävt stökigt.

Packade min minimala väska med svart kavaj, skrynkelfri skjorta (en myt), ipod och vitamintabletter och kollade för tredje gången att jag lagt i rätt notmapp och hann som vanligt tänka att det sannolikt inte hade varit mer förberedelser för att ge sig i väg till andra sidan jordklotet; det är samma uppbrott, och det infann sig, som vanligt, samma strimma av lite stressad irritation över att lämna den odruckna kaffekoppen och en potentiellt lugn dag med morgontidningar och engelsk fotboll, innan jag landade i en Opel Vivaro på väg till Avesta och Sala för att leverera grundtoner i två julkonserter med Vocalsis.
     Lunch i Avesta, konsert i Läkarnissionens regi innan vi landar i sängarna på ett nedlagt äldreboende och jag sover som ett barn i nio timmar efter middag, kvällspromenad och telefonsamtalet hem. Lugnare tempo på söndagen, med rigg och rep i lugn och ro innan vi letar lunch i Sala och hittar ett café där det tar 45 minuter att få pyttipanna och jag blir vettskrämd när bandets ynglingar har placerat en plastorm i min kavaj och känner hur hjärtat slår dubbelslag innan jag motvilligt tycker att det var halvroligt. Konsert som fungerar bra, utan trasslande kabel till mina in-earproppar och in i bilarna, skratt och lite allvar i fyra timmar, Jessica Gedin påminner i Spanarna om ordet hurven, vi skriker invektiv till en man som kör alldeles för sakta i en merca utanför Västerås och 23.30 avstigning på Österängen och jag konstaterar i soffan framför Seinfeld att jag har musicerat och befunnit mig i ett socialt sammanhang i två dygn och tyckt att det har varit trevligt. Det kanske är musiken som möjligen kan rädda mig från att bli gammal och bitter?