walkingbass

Här är en färsk inspelning fråm fransk tv, och som sagt Iggy får nog jobba på sin franska en gnutta, men jag tycker tilltalet och kontrasten är en sällsam blandning av ostädad källare och en riktigt vacker höstdepression. Snofsigt.

  

Jag kan inte låta bli att lyssna på Iggy Pops konceptskiva Préliminaires, rätt nyfiken och svagt skeptisk till att han ger sig i kast med två sånger som för de flesta inte är något annat än utnötta jazzstandards, Les Feuilles Mortes mer känd som Autumn leaves och Jobims vackra How Insensitive. Det är kongenialt. Framför allt hans sätt att som en crooner glida igenom How Insensitive, en avspänd punksinatra i ett riktigt snyggt arrangemang.  Les Feuilles Mortes känns lite mer poserande med det urusla franska uttalet i introt, men det är charmigt på Cohens vis med en talröst som får högtalarkonerna att fladdra. Överlag fungerar hans sträva röst i en förpackning av elektonik och akustiska instrument. Och lyssna för all del på King Of The Dogs nedan, ett frustande neworleanssound som tycks som klippt och skuret för en sårig röst. Jag är förtjust.

 

IB2 bjöd sina lärare på en storslagen avslutningskväll och det slog mig, ja snarare träffade mig som en stridsvagn, vilken kraft och kreativitet som finns i den klass som snart dansar ut i ett välförtjänt studentrus. Retorik och musik av en kvalitet och känsla  som inte riktigt låter sig fångas i ord varvat med en kemilärare befriad från de spärrar som en miljö av periodiska system, frätande syror och dragskåp normalt kräver. Dukningen som var ett konstverk i sig, maten och den helt fiberbefriade men delikata efterrättsbuffén får mig att tro på sommaren. Den värme, och det obrutna goda humör som mötte oss lärare, är ett minne att plocka fram när vardagens gråkallaste färgskala tapetserar skolkorridorerna i höst. Tre år av ett, i många fall, enträget studerande och försakande är nu till ända och runt läroverksknuten väntar för de flesta elever något helt annat. När jag lämnar festen med den där känslan av lycka och besynnerligt vemod påminner mig eleven A om min gamla paroll: "Bosse, IB är inte värre än en pinne i ögat."     

Jag har sedan tidigare skrinnlagt mina planer på att bli fotbollsproffs, visserligen behöver världsfotbollen en tänkande mittfältare men jag orkar inte engagera mig i alla potentiella kriser; se på Zlatan, det verkar ju vara urjobbigt att bli osams med fansen och tvingad att vinna skytteligan. Ett tag tänkte jag mig en karriär som cyklist i Tour de France, men jag har så svårt för EPO och att hålla på och byta blod och så. Sannolikt är jag annars en riktig bergsget lämpad för de tuffaste etapperna. Förra sommaren byggde jag en vinglig altan och såg mig själv konstruera de mest häpnadsväckande byggnader med väderbiten hy och en snickarpenna bakom örat.
    Och. Igår skrev jag en dikt på bloggen och såg framför mig hur jag i fortsättningen kommer att bli nedringd av landets kulturredaktioner som villigt står i telefonkö för att höra mig förklara mina egenartade abstraktioner. Men, jag tror att jag får jobba vidare mot nya mål efter responsen från min omgivning. En kollega såg på mig med bekymrad min och frågade om jag hade krockat. Jag försökte att förklara att sådant som står i en dikt inte behöver vara en fullständigt dokumentär skildring av min vardag. Han tittade förvånat på mig. Senare, på eftermiddagen blir jag uppringd av en god vän som tror att jag är inlagd på intensiven eftersom jag har varit med om en trafikolycka. Ny förklaring, men det hörs att han inte tror mig. Kan jag inte få behålla mina illusioner en dag i taget?

Jag svävar i en olycklig föreställning om
att mitt hörn av verkligheten redan är inmålat
av någon annan

Och när jag kisande försöker att se vem som står där
med fotspetsen vid den klibbiga färgen
hör jag hans slippriga sång

Och det är ju ett också ett mycket konstigt sätt
att kommunicera på hinner jag tänka
när bilisten träffar mig snett från sidan

Vi kan väl bara rå om varandra



 

Frun borta. Hämtar pizza med femåringen och hon får som vanligt en klubba av de trevliga pizzabagarna och i bilen frågar hon mig om de som gör pizzan kommer från ett annat land. Och jag svarar att jag tror att det nog är så och när hon frågar vilket land så räknar jag upp ett par tänkbara länder. Hon tystnar en stund och bilen fylls av hennes tankeverksamhet innan hon frågar: Kan det vara Habo?


 

Kollegan B har skrivit Under strecket med anledningen av Morrisseys femtioårsdag och det är en text som är välfunnen, rapp och initierad. Utan att vara någon stor beundrare av födelsedagsbarnet kapitulerar jag inför den metodiskt genomförda genomgången av hans konstnärskap. Det är helt enkelt briljant. Men. Jag vänder mig mot jämförelsen mellan The Smiths och The Beatles. I mina öron har alltid Morrisseys konstnärskap i allt väsentligt handlat om texterna, myten och utanförskapet, inte om de musikaliska innovationerna, musikanteriet och nyfikenheten. Musiken fungerar som en effektiv, ofta distanserad, pose, men det blir inte skäl nog för mina trötta trumhinnor. Men jag vill inget hellre än att bli upplyst om motsatsen. Tror jag.

Danielssons samarbete med polske pianisten Leszek Mozdzer fortsätter på Tarantella som är en naturlig fortsättning på Pasodoble, men den här gången i sällskap med Mathias Eick trumpet, John Parricelli gitarr och slagverkaren Eric Harland. Det är innerligt och vackert men jag tycker att det finns en ännu mer dramatisk känsla i samspelet och kompositionerna än tidigare. Mozdzers pianospel växlar mellan ett kreativt aldrig sinande melodiskt flow och de klangfärger som inte bottnar i jazzen utan en personlig relation till den improviserade musiken. Det finns en smärtsam skönhet i hans spel. Danielsson å sin sida sjunger fram sina solon med en öppenhet mot den mer lyriska afroamerikanska traditionen blandad med det västerländska klassiska klangidealet.   
    För mig är det här musik som öppnar dörrar som nyss inte gick att ana. Det är inte provocerande innovativt, men med en nyfiken attityd som är förlösande och inåtvänd i samma sekund. Och B, Tarantellan nedan är förstås det ultimata soundtracket till Ett dockhem.

En av de absolut mest läsvärda musikskribenterna, Lennart Persson, har avlidit. Hans hemsida verkar fortfarande gå att nå här.  Några artiklar finns i Sydsvenskan. Dystert.

Ett par dagar av strosande i huvudstaden med min väsentligt bättre hälft. Ja, det vill säga, om sanningen skall fram så strosar vi nästan aldrig tillsammans. Hon vet att jag att får ett svårt tryck över bröstet om jag vistas för länge i klädaffärer eller inredningsbutiker, så därför brukar vi tillfälligt separera. Jag smyger runt i dammiga skivantikvariat eller gör som Glas, flanerar lagom planlöst. Och hon? Jag tror att hon njuter av min frånvaro. Då.
    Vid min senaste promenad hamnade jag på Nybergs, ett anrikt konditori i hörnet Kungstensgatan-Upplandsgatan och jag befann mig snart bakom en ung man som just betalade sina tilltänkta bröllopstårtor. Tvåtusenfemhundra kronor, och det kändes omedelbart lite futtigt att beställa en kaffe och dammsugare precis efter det, men jag lät mig inte hindras.
    Strax på en metallstol på trottoaren förnimmer jag så sorglöst smaken av en dammsugare som når hela vägen hem. Nästan. Den så viktiga smaken av arrak kan bara anas bakom den mörka chokladfyllningen, men å andra sidan är kompositionen i övrigt en lycklig förening av fin marsipan och chokladarom. I den bleka vårsolens glans är det gott nog.

Jag diskuterade för några veckor sedan med medmusikanten och före detta kollegan P (Vem skall jag dryfta dessa frågor med i fortsättingen?) om det finns någon diet där vaniljdrömmar ingår som en tänkbar beståndsdel, men vi enades snart om att det nog rätt säkert inte finns någon diet där drömmarna, bokstavligt eller metaforiskt, ryms. Men jag vill ändå slänga ut frågan i cyberrymden: Brieost och fikonmarmelad?






 

När de släntrar upp på scenen och Marcus Baylor knackar in den första låten hinner jag tänka på deras minst sagt lågmälda utstrålning. Tre medelålders män, jeans, promenadvänliga skor och bekväma bomullströjor i diskreta färger. De har inte direkt gjort sig till. Russell Ferrante klaviatur, Bob Mintzer saxofon samt EWI, och Jimmy Haslip elbas. Och Marcus Baylor, en trumslagare, väsentligt yngre som bidrar med bländande teknik och ett modernt trumspel, lekfullt men ändå kontrollerat ner till varje sextiofjärdedel, med en nyansrikedom och slagteknik som katalysator för hela gruppen.
    Trots det. De första låtarna är stela och det tycks som om musikerna inte når utanför sitt eget tonspråk, som om de sakta behöver väckas ur ett väl avkopplat mode. Det står still; välspelat men utan energi, och jag drar mig till minnes förra gången jag var på Fasching, då Haslip, i sällskap med Holdsworth, såg ut som han hade varit vaken i tre dygn och mest längtade bort från scenen. Men det här är något annat. Samspelet tätnar och Haslip ömsom leker, ömsom brottar fram det elastiskt tänjbara sväng som är hans signum. Tonen är kristallklar och med slutna ögon låter han musikalisk energi flöda ur den felvända basen. Haslips spel är så nära ett klassiskt ideal det går att komma. Tonen, tonspråket, kontrollen, dynamiken och hans renhet i spelet lever i en fulländad harmoni den här kvällen. Jag har aldrig hört honom spela bättre. Och det är ett fint betyg för en musiker som snurrat på skivtallriken sedan 70-talet. Vid ett tillfälle säger vännen D att det var det bästa bassolo han har hört i hela sitt liv och jag kan inte svara, bara nicka, för det går inte att sägas annorlunda.
    Mintzer ger ett tillbakadraget men gediget intryck. Hans spel har aldrig varit vräkigt, utan snarare noggrant och inlevelsefullt med en särskild känsla för ett tonspråk som snuddar vid bop men ändå är lyriskt och jag tycker att det passar Yellowjackets fint. Han tar inte rollen som Solisten utan som musikern i ett större sammanhang och färglägger i den mängd han tycker att sammanhangt kräver. Ferrante är lika trygg i sitt spel, men tillåter sig att hänryckas en smula mer och i de mer renodlade jazzlåtarna kliver han fram och tar utrymme för att sedan backa tillbaka till sitt mer organiska spel. Dyrt.
    Det finns förstås lastbilsflak av nostalgiska skäl att uppskatta Yellowjackets för egen del och jag kan inte bortse från att det är en smula overkligt att sitta tre meter från Haslip, höra hans grymtanden när han spelar solo och se den kupade handställningen när han spelar sin kongeniala walking. Men ändå. Det är något totalt uppfriskande att se fyra män framföra originalmusik grundad på hantverket och lyssnandet. Samspelet. Det är inte artisteri som handlar om att bygga en myt kring sig själv. Det är musik som bygger på det djupa kunnandet, och det som skapas i nuet men ändå bottnar i en tradition av jazz, konstmusik och ett kryddmått rock. Och då funkar det fint med jeans och sneakers.

Det verkar som att det är läge att be brorsan om ett lån.

Jag ringer rörmokaren som beklagar sin belägenhet
Jag spelar motown i en tonart  du inte kan ana
Jag dödar en telefon
med berått mood
Jag hänger tvätt utan att hänge mig riktigt åt
de blöta plaggen som slafsar sig obehagligt
kring min handled
Men man vänjer sig
aldrig

Kaffe
På egen hand
till ljudet av en snarkande femåring
och dova bastoner från tjugoåringens rum
Jag blir aldrig äldre än så här

Jag blir hejdad i trappuppgången i musikhuset av en röst som säger hallå bassman, och jag hejdar mig i steget och tittar in i ett ansikte som är bekant men ändå inte, men snart klarnar allt och vi kramar om varandra. Vi kan inte ha setts sedan 1984 och kanske var det just där vi sågs, i trapphuset. Han, frilansade musiker på genomresa och jag, felfasad lärare och efteråt svindlar allt en smula. Han påminner mig om vårt gamla band och det slår mig att det enda som finns kvar av min gymnasietid nog ryms på ena sidan av ett kasettband. C 60.

 

Jag är ensam igen. Diskmaskinen hånler, tvätthögarna gapflabbar och jag har en sticka djupt in i högra tummen. Det gör infamt ont. M försökte att få ut den med den trubbigaste nål som fanns i huset. Normalt sett är det jag som är ansvarig för enklare kirurgiska ingrepp i familjen, men eftersom det var höger tumme var jag chanslös och fick sitta med tårar i ögonen medan M med precisionen hos en vinkelslip försökte peta fram stickaset. Det gick inte.
     När jag hämtade femåringen på dagis frågade jag om hon hade saknat mig. Hon tittade på mig som om jag var från en främmande galax innan hon svarade: Måste jag det? Vår konversation strandade där.
    Och ikväll? En usel allsvensk match på TV innan jag taktiksover till nästa sagolika dag. Men först måste jag dammsuga. Igen.  

Snubblar in på jazzfestivalens hemsida. Samma festival som jag intensivt förtalar innnan och efter tredje veckan i juli, men som jag ändå regelmässigt glatt bevistar med en ljummen öl i plastmugg och ett ganska brett leende. Men hur har det tänkts i år egentligen? Meshell, alla funkdrottningars gudinna, klockan 14.30? När hon äntligen kommer till Sverige får hon ett styvmoderligt mottagande med den sämsta av tider. Jag är tveksam. Jag tror inte att jag kommer att åka i år. Heller. Och JR Walker, är det verkligen något att släpa hit? Jag fruktar museisoul av värsta sorten. Låt mig ha fel. Och, kolla klippet, vilket groove och vilket dansgolv.


 

Meshell, vi kan inte fortsätta att träffas på det här sättet. Ditt basspel får mig att gå i bitar. Det där groovet, som får jorden att hoppa till. Och varför hör du inte av dig? Vi har ju så mycket gemensamt. Jag spelar till exempel bas. Ibland. Men jag klär inte i linne och hängslen. Och dessutom kan jag inte sjunga samtidigt som jag spelar. Då blir allt fel. Om du någon gång har vägarna förbi Jönköping kan du väl bara slå en signal. Det vore roligt att talas vid.

Hej då

 

Får med hjälp av M upp ögonen för det här klippet från Hemma hos med Janne Forsell och Kjell Alinge från en svunnen tid och undrar hur de lyckades med att skapa det där tillståndet som får mig att brisera inombords samtidigt som de har ett perspektiv som är hänsynslöst skärskådande. Ordkonst.

Jag vaktar ett IB-prov och förundras över hur eleverna lyckas behålla koncentrationen när ett sambatåg parkerar sitt slöa slagverkssmatter hundra meter från Brahesalen. Det låter erbarmerligt; först tror jag att det är en trasig borrmaskin, men förstår efter några förbryllade sekunder att det är virveltrummor som spelar rytmer som är en smula frasiga i kanterna. De luttrade provproffsen rör inte en min, medan jag letar febrilt i IBO:s provmanualer efter "How to stop a bad sounding latin groove" men det känns trots allt rätt skönt att den detaljen inte finns reglerad.

Det här kan mycket väl vara den färgstarkaste text jag har läst om musik någonsin. Gestaltningen av Birgit Nilsson är en ren bonus.

Femåringen dånar in med sin kompis och frågar om de får käka kvällsmat hos oss, och visst säger jag och langar fram varm oboy och två genomkomponerade köttbullmackor, modell större, och de mumsar faktiskt i sig allt konstaterar jag förvånat innan de virvlar ut i igen i en ny besynnerlig lek. En halvtimme senare öppnas dörren med ett ryck igen och hon har praktiskt taget brallorna nere och hinner kasta sig på toan innnan det är för sent och när jag hjälper henne på med jacka och dojor igen frågar jag lagom ledande om det inte var en rätt smaskig kvällsmat. Hon tittar på på mig och tänker så att det knakar innan hon frågar vilken jag menar, hemma hos oss eller hos kompisen. Min värld rasar. Har ni ätit kvällsmat där också, frågar jag och hon säger förkrossande nonchalant: Ja, hamburgare.

 

Jag åker buss till kneget och hamnar strax bakom Målaren, ett av stadens verkliga original med ett helt obrutet humör och ögon som är vänliga, glada och uppkäftigt provocerande på samma gång. Det är något i hans sätt att närma sig omvärlden som får mig att ruskas om en gnutta. På bussen reser sig en ung kvinna för att låta en äldre dam sitta och Målaren berömmer hennes agerande och frågar om hon vill ha hans plats i stället. Hon tackar nej, men det hindrar inte Målaren att fortsätta samtalet och han säger skrattande att han brukar hänga knäveck i ledstången i taket när det inte finns plats. Vid nästa hållplats hoppar han av med kryckorna i handen.
    På nittonhundratalet jobbade jag en period på Lijeholmsskolan som låg gudomligt vackert belägen vid Vätterns strand, i dag är det lägenheter där, och jag cyklade ofta längs Vätterstranden till jobbet på mornarna. En septembermånad var sällsamt varm; Vättern var vältempererad och låg inbjudande spegelblank och när jag i sakta mak rullade fram mot morgonlektionen var det omöjligt att inte gripas av den där känslan av fångenskap. Arbete, amorteringar. Fast i systemet. Ungefär. Jag kände mig å andra sidan inte ensam. Horder av löneslavar trampade fram sakta samtidigt som de tittade ut över sjön och tänkte på den sommar som höll på att rinna dem ur händerna.
    En morgon sagda september, halv åtta, rullar jag så på min hoj och jag skall precis svänga av från Vätterstranden när jag ser hur Målaren står och låter morgonsolen torka den brunbrända kroppen efter ett morgondopp. Och i ett för ändamålet avsett cementrör har han tänt en brasa och på ett galler som nog används mest för att grilla korv har han ställt en kaffekanna i plåt och det ryker stillsamt ur pipen. Det är storslaget men ändå nästan pastoralt stillsamt och det är en känsla av paradis. Han ler med hela ansiktet och följer karavanen av cyklar med blicken och ropar med hög och klar röst : Ha det så trevligt på jobbet idag.
    Hela dagen funderar jag på exakt när det där ögonblicket gick förlorat för min egen del. Men det finns kanske kvar.
        

Ser på semin mellan Man U och Arsenal och det är en estetik som nästan inte låter sig förklaras när Uniteds anfall med fyra pass skär, ja strimlar Arsenals lagbygge i små hanterbara bitar och londonlirarna tycks till slut acceptera att de är hjälplöst efter. Ronaldo är en verkligt distinkt killer och Rooney, den gamla divan, sliter och tjänar uppoffrande som defensiv hjälpgumma när han inte sysselsätter sig med att slå de absolut avgörande passen eller får Almundia att längta efter värmen i Spanien. Och Park som springer non stop på mittfältet och stör varje försök till uppspel och Ferdinand, halvgrinig som låser dörren fullständigt i försvaret tillsammans med Vidic som tycks vara överallt.
    Det är den bilden jag vill ha på näthinnan när jag somnar i kväll och om jag hör eller ser att den OlaGlennSladjanGlennTommy försöker att analysera min upplevelse av skönhet med sina kackliga kommentarer och tröttsamma förskoleteckningar är jag rädd att jag måste sjukskriva mig. Gode Gud. Hur mycket går det att tala om det absolut uppenbara i samband med en fotbollsmatch? Jag måste berömma Strömberg och Strömblad som initierat och med ett rörligt fotarbete lyfter fram sådant som jag själv inte alltid ser. Men sen räcker det. Jag upplever inte att all världens förståsigpåare nödvändigtvis måste skriva mig på näsan vad de tycker om en match vars karaktär så kristallklart visats i burken. Låt mig vara. För fasen. 
   

Min gode vän Läkaren får med mig på en golfrunda på pay and play, min andra niohålsrunda i livet och jag rullar ur sängen, frivilligt, halv åtta lördag morgon. En strålande dag och en förvånansvärt pedagogisk instruktion av en man som dagligdags kommunicerar via frågor och otydliga recept. Det hela är riktigt lyckat, även om min medspelare har svårt att dölja sina leenden när jag bekantar mig med närmiljön för att söka efter enstaka snedträffar. Och när jag väl landar på green utnyttjar jag fler puttar än handens fingrar. Men. Jag inser snart att jag helt har missat klädkoden. Jeans, munkjacka och jympadojor verkade praktiskt när jag gjorde en okulär besiktning av min garderob. Jag tror inte att jag har känt mig mer fel sedan jag promenerade över Axamobadets gräsmatta iklädd svart kostym på väg mot en bröllopsspelning på sommarens hetaste dag. Golf är en snobbsport. Säg emot den som kan. Men klädkoden är så där förrädisk som den tycks vara på Södermalm. Du kan ha en sliten tröja och en taskig kavaj, om det är av rätt märke och du dessutom har trasiga brallor eller en keps som är så där excentriskt rätt. Eller varför inte ett par färgglada strumpor? Det är samma symtom på golfbanan. Jeans, ja men till en lammullströja som kostar fyra dagslöner. Tröja med luva, ja men till några andra brallor. Jympadojor, nä det avslöjar direkt att du inte spelar tillräckligt ofta för att investera i ett par snofsiga pjuck. Den som känner mig något, förstår direkt att jag är fullständigt förlorad i dylika sammanhang. Det går inte. Jag är bara fel. Där också. 

Jag lyssnar på en ny soulikon från Norge, Ole Børud, i Allianskyrkan och jag är imponerad. Det svänger, studsar och kokar om bandet på tio man och jag tänker några gånger på att det är rätt märkligt att det står tio unga män i kostymer som sitter lite på sniskan och spelar så att det knakar i fogarna. It´s a man's world som JB sa. Nåväl, det är fullblodsmusik av yrkesmän och tillbakablickarna till åttiotalet är många och charmiga för den som kan sin västkustmusik. Tvåstämmiga gitarrsolon a la Graydon, trestämmig slick kör, tumfunk och disciplin. Det är genomarbetat med Børuds solida röst som lätt tränger igenom ljudbilden. Ljudet är bra, men i mina öron ett snäpp för starkt för att det skall bli riktigt bra. Det blir problematiskt när kören, blåset och gitarrer strider om samma ljudområde. Kören låter bra, men ett fetare blåssound hade lyft helheten; nu blir det smattrigt och puttrigt, men inte riktigt bärande som ensembleenhet. Och det är synd, när tre musiker av den kalibern inte får det utrymme de förtjänar. Någon sa att OB vet precis vad han vill få ut av sina band, och det märks på gott ont. Jag kommer på mig själv att längta efter ett spräckigt saxsolo, som kommer sent omsider, eller ett mer improviserat sväng och röj, även om det som levereras exakt ända in på sextondelssynkopen är alldeles strålande. Å andra sidan, hur skall jag kunna klaga när Børud spelar Michael Omartians Fat City. På det sättet.

En dag i etthundraåttio som börjar med Hey Joe i ensemblepasset på morgonen och slutar med räkor, inte musikaliska. En del dagar är så där, man tar sig igenom med en rätt hög puls och känslan av att någon flåsar en i nacken, men ändå med ett rätt brett leende. Och plötsligt sitter jag i en tom kyrka och repar inför en vårkonsert med tre musiker med de största öron, ja bildligt talat, mina öron är bokstavligt talat de största. (Det måste vara en slags sjukdom jag har, att alltid förklara mina metaforer. Jag gör det oavbrutet i klassrummet och eleverna ler inte ens. Får jag låna era öron, bildligt talat. Halvkul.)  Vi spelar Pat Methenys undersköna ballad Always and Forever och jag tror att det kan vara ett av de vackraste balladteman som har skrivits. Ibland är skönheten, de rena fulländade linjerna det enda som bär. Och när Metheny spelar, gestaltar och förkroppsligar musik som är så lite manér och så mycket  hjärta, uttryck och den mest innerliga frasering, är det allt som någonsin behövs.