walkingbass

Jag har spacklat, tapetserat och målat sonens rum i flera dagar och det är vanligtvis en sysselsättning som tråkar ut mig fullständigt och som dessutom brukar få mig att bli så in i helsicke irriterad att jag brukar svära, ibland lite för högt, med fönstret öppet, så att grannarna besvärat söker sig till en annan plats i trädgården. Många tror att jag är en fridens man, men de har inte sett mig med tapetklister under skorna. Den här gången har det gått förvånansvärt bra förutom då jag i vredesmod knycklade ihop den första våden innan jag förpassade den till de saligas ängder. Förklaringen är enkel eller rättare sagt två. Ett. Jag har blivit en mer mogen människa. Två. Jag har lyssnat på Joni Mitchells CD Both Sides Now. Jag hade av okänd anledning förpassat den till skivhyllans mörkaste skrymsle och det kändes som om den sökte upp mig den här gången. Both sides now är en av Mitchells allra vackraste låtar från skivan Clouds från 1969; då framförd på ett närmast minimalistiskt sätt med akustisk gitarr och hennes säregna röst.
     CD:n Both Sides Now är något helt annat. En megaproduktion med orkester av symfoniska mått och en jazzgrupp som inte går av för hackor med Peter Erskine och Chuck Berghofer i botten och Herbie Hancock och Wayne Shorter som solister.  Jag tror  att jag år 2000 tyckte att  produktionen var för svullen men med  en  pensel  i handen blev den närmast en himelsk upplevelse. Långa svävande linjer och Mitchells undflyende, vackra röst som blöts upp i de orkestrala arrangemangen, signerade Vince Mendoza. Materialet består mest av evergreens, jazz standards, som får nytt liv och lyssningen kröns förstås av den undersköna Both Sides Now. Magi.

Och inombords ett vakuum som inte vill fyllas av repriser utan av täta matcher med bländande spel av tekniska sydeuropéer.  Så här i efterhand trodde jag nog att jag skulle sakna England mer, men å andra sidan var väl de absolut bästa spelarna i Premier League på plats.
    TV4 har fått på pälsen tillräckligt för ett årtionde eller så, men det hindrar inte mig från att konstatera att det här måste vara det mest sönderpratade mästerskapet någonsin. Hur går det att fylla så mycket sändningstid med så mycket snack av så många som är så dåliga på just den detaljen? Igår toppade man laget genom att placera Jens Fjellström jämte hyfsade Perlskog, och Kåmark, som har egenskapen att inte oavbrutet prata när han är bisittare, räddade studion i Kungsan. Magnus Hedman satt sannolikt med övertejpad mun i ett kontrollrum på Gärdet. Medan fyran snackade sönder en av de trevligaste turneringarna på länge visade SVT finalen från 1958 med nytt matchreferat av Härenstam och Strömberg. Det måste vara en av de mer befängda idéerna i modern tid. Jag kan eventuellt förstå att någon kom på idén på en panikslagen redaktion, men det hade räckt med att en person hade räckt upp handen på redaktionsmötet och ställt frågan "Varför?", så hade idén spolats ut i Värtahamnen omgående.

Det vore alltför lätt att säga "vad var det jag sa" om finalen. Men jag gläds åt de estetiska dimensioner som finns i vad som visade sig vara Europas bästa fotboll. Egentligen är det logiskt. Det bästa sättet att försvara sig måste vara att behålla bollen inom laget och gärna så högt upp på planen som möjligt. Tyskarna bet verkligen i gräset och jag är förvånad över att de inte i större utsträckning gick på kraft. Men kanske var det som jag skrev innan matchen, att de blev uttråkade av Castillas säkra spel och dessutom det faktum att Spanien faktiskt spelade sönder alla lagdelar av det tyska laget med sin ryckigt svängiga fotboll.

...för att mitt tips med Spanien som slutsegrare kommer att slå in. Fabregas, Iniesta och Xavi på tå kommer att gnugga sönder det tyska lagmaskineriet med sina oväntade stickare och tempoväxlingar över hela planen.  En Castillas i högform, EM:s kvickaste målvakt, kommer att tråka ut de tyska anfallarna som trots det massiva publikstödet tappar modet i spelargången. Tror jag.

...representerar just den författartyp som jag är så svag för. Han har språket i sin hand och drar sig inte för att ta ut svängarna och struntar blankt i om han börjar närma sig det som kan tyckas skrytsamt, opassande eller för storvulet. Jag vet att det finns fjorton litteraturförståsigpåare per dussin som tycker att Ranelid är för mycket Ranelid men jag älskar hans överlastade bilder och tro på ordet. I gårdagens sommarprgram sa han sådant som vi alla vet, men han vågar säga det och gör det. Det finns författare som drivs av en inre låga och som står upp för sin kärlek till hantverket och det är osvenskt, fumligt och kaxigt träffsäkert på en och samma svindlande gång. I går fick Ranelid fritt spelrum och det var uppfriskande att höra någon utanför den akademiska kramklubben prata om ord och fotboll och kungaparets bristande intresse för litteratur.

McDonald är en märklig figur i den amerkanska mainstreamfåran. Ibland balanserar han farligt nära michaelboltonstupet när han sjunger varje ton som om den skulle vara en del av hans sista pentawailing och ibland lyfter han de trivialaste texter med sitt blödande musikerhjärta. Jag vet inte. Hans senaste alster Soul Speak fungerar ändå rätt fint för en man i begynnande medelålder på väg i familjebilen. Jag har tidigare tyckt att det har varit rätt långsökt för vem som helst att göra covers på Motowns signaturlåtar, men jag måste motvilligt medge att Mcdonalds version av For once in my life är sagolikt bra på samma sätt som Donny Hathaways version av What´s going on, som svänger något så kopiöst att jag välter av pur lycka.
Visst, det där med att sjunga sitt hjärta ur kroppen kan vara på gränsen, men vad är alternativet?

Briljerade igår. Det gjorde däremot inte TV4 Sport som skulle sända matchen fem över tolv, lagom efter lisebergsbesöket, men istället visade en film om kampsport fram till tjugo i ett. Uselt. Hur som helst,  Spanien detroniserade de uppskrivna ryssarna med ett aggressivt  försvar och ett anfallspel som med Fabregas som dirigent inte kan beskrivas som något annat än briljant. Tyskarna kommer att få bita i gräset.

Det årliga besöket på Liseberg kan sammanfattas i obefintliga köer och därmed ett ohämmat åkande i alla riktningar och ett snurrande som måste beskrivas som ett varv för mycket. Fyraåringen insisterade på att vi skulle åka i det som jag hatar mest, Lisebergstornet, men väl uppe kunde jag konstatera att jag behöll min värdighet genom att inte lägga mig i fosterställning.
    Behållningen av dagen var trots allt Evert Taubes värld, som av entrévärden beskrevs som just en attraktion. Jag hade förväntat mig en utställning av mer traditionellt slag, men möttes av en charmig och fräsch presentation av Taube via panoramafilmer och en hejdlös animerad film som tog oss igenom alla verserna av Möte i monsunen och jag skall inte avslöja allt för den som tänker sig dit men blandningen av vördnad och respektlöshet tilltalade åtminstone mig. Fantastiskt att få läsa Taubes brev till den svenska statsministern om utbyggnaden av vattenkraften i Vindelälven och att se det mycket detaljerade kontrakt mellan Taube och Liseberg som reglerade ett uppträdande på sjuttiotalet. I kontraktet var Gröna Lund med som en tredje part och bland annat ingick en färd mellan Stockholm och Liseberg i vad som väl måste vara Gröna Lunds fina vita Bentley. Otaliga tv- och radiosekvenser och en beskrivning av Taubes gärning som poet. Först igår slog det mig att det är Taube som har definierat den svenska sommaren.

Jag har lyssnat på Anna Christofferssons första riktigt egna skiva och jag erkänner att jag nog trodde att hon skulle vara mer beroende av Steve Dobrogosz ledande hand. Inte alls. Det här är en riktigt stark platta med en homogen sånginsats där hennes jazziga tilltal möter en större soulsvärta och ges plats i en produktion som jag tilltalas mycket av. Det är ett rätt avskalat band och sound men arrangemangen är knivskarpa men ställer sig inte i vägen för Christoffersson. Peter Forss är en sagolikt fin basist som jag senast hörde med Le Marc i Linköping och jag får en lätt frossbrytning när han behandlar kontrabasen med samma energi som elbasen. Jag är förtjust.
Och Wurlitzer är alltför sällsynt.

Jag häpnade vid matbordet idag när vår excentriska fyraåring tyckte att det bästa sättet att ackompanjera måltiden var att byta tussar, ja såna som skyddar golvet från skrapande stolsben, på sin stol. När hon med målmedvetenheten hos en rysk forward hade satt sig på golvet och vält tripptrappstolen tog det fyra minuter innan jag med uttrycket hos en fågelholk frågade vad hon gjorde när hon envist skrapade bort tussarna med en sommarslö sax. En mycket avmätt förklaring följde och jag kände mig tvungen att fråga varför denna handling nödvändigtvis måste göras just nu, vid maten. Hennes svar kom med en självklarhet och en blick som avslöjade att hon definitivt betraktade mig som mindre vetande och enfaldig bortom anständighetens gräns. "Dom gamla är för dammiga." Självklart. Hur kunde jag inte förstå? Och så passande att byta dessa fundament i det svenska folkhemmet just nu. När hon efter att ha aktiverat hela familjen i letande efter nya stolstassar och sedermera med precisionen hos en kirurg applicerat tusstassarna på stolen utnämnde jag henne högtidligt till den krångligaste fyraåringen i hela världen. Hon såg mycket belåten ut.

Jag vågar lova att Nick Cave aldrig kommer att spela minigolf på Öland en svensk midsommardag och jag förstår egentligen inte hur det gick till men jag promenerade i alla fall ut med Dig, Lazarus, dig!!! från Klasses igår. Och jag tror inte att det går att hitta musik som är mindre jag än den Nick Cave and The Bad Seeds levererar. Det är kantigt, ryckigt och statiskt groovigt och trots att det är rätt tungt så är det ändå rätt durigt snällt i tonspråket och det är det som i grunden stör mig. Cave har en frasering som påinner om Dylans men utan det mer bluesigt, folkmusikaliska böjandet och töjandet och timingen. Å andra sidan finns en rätt rå attityd med vilken Cave slungar ut de bensindoftande textraderna. Greppet, att placera mytiska figurer i en sunkig, slamrig storstad är rätt fint tycker jag. Och textkonvolutet är det vackraste jag har sett, med en grafisk form som framhäver varje textrad. Men jag känner mig ängslig och orolig i sällskapet trots att en del av arrangemangen är kongeniala i sin rätt enkla sortering av sound. Jag tror helt enkelt inte att jag förstår riktigt.

Efter en midsommarhelg på våtkallvarmsoliga Öland åter vid mitt dammiga skrivbord. En trivsam helg som avslutades med en tvåtimmars kö innan bron med sin mäktiga kontur dök upp som en räddare. Under dessa två timmar av kö hann vår vanligtvis charmerande fyraåring med ett aldrig sinande flöde av fyraåringstjat:

Jag är hungrig. Jag är törstig. Jag är kissnödig. Jag har tråkigt. Är vi framme snart? Varför står vi still? Var är mitt godis? Jag har tappat min klubba. Det är för varmt. Det är för kallt. Får jag öppna fönstret? Jag sitter inte skönt. Kan jag få något att dricka? Var är bron? Varför kör bilarna så sakta? När är vi hemma? Jag har tråkigt. Det är för varmt. Det är för kallt. När kommer vi till bron? Är vi framme snart? Jag har tråkigt.

Multiplicera stycket ovan med 470 och ni har en ungefärlig bild av bilfärden. Den tröst som höll mig vi gott mod var minnet av  lördagens minigolfviktoria då jag vid det sista hålet såg mina medspelare B och P drabbas av något som inte kan beskrivas som något annat än en mental kollaps. De krävde 6 respektive 5 slag för att placera bollen i hål på en ganska lätt bana. Moi? Ett. Un. Uno. One. Som vett och etikett bjuder tackade jag förstås ödmjukt för god match, men jag tyckte att det ändå var på sin plats att sjunga vår nationalsång vid  den svenska flaggan som  vajade i den  öländska  skymningen.  Ett stort ögonblick.

 

Ryssland var helt överlägsna och borde ha vunnit med ett par baljor till. Det som smärtar är att ryssarna vann på det sätt som  Sverige brukade göra på nittonhundratalet. Genom ett starkt kollektiv med en tydlig och väloljad spelidé, en riktig striker  och ett par mittfältare som skär genom det  smörmjuka  försvaret när det ges möjlighet. Egentligen går det inte att förklara bort förlusten med några individuella insatser, överlag var, är Sverige ett  lag  som inte förmår att spela konstruktiv anfallsfotboll mot kvalificerat motstånd. Möjligen inbillning, men låt mig inbilla mig ett tag; det svenska kollektivet består idag i större utsträckning av individualister som inte faller inom den traditionella svenska modellen. Det vill säga att i lagsporter blir 1+1 i svenska lag av tradition 3. Den totala summan av det svenska landslaget idag var varken mer eller mindre än summan av de olika spelarnas värden. Zlatan är förvisso ett stycke konst i sig, men när han inte får något vettigt att arbeta med kan inte ens han, frisk eller skadad, rädda den svenska midsommaren.
    Nostalgikern (moi) minns förstås -94 och jag måste erkänna att jag saknar Dahlins fullständiga hänsynslöshet i straffområdet, Ingessons älglöpningar som slet upp revor i vilket försvar som helst och Kennet Anderssons målfarlighet på  varje boll som landade på honom i straffområdet.  Thern och Schvarz  som  spelade så tufft på  träningarna att  Tommy Svensson fick avbryta av risk för skador.
    EM fortsätter och Spanien vinner. Om ni undrar.

Jag satt i det milda soljuset med en espresso och en rest av studenttårtan när jag, likt en tranströmersk epifani, drabbades  av  en sanning som kommer att på djupet förändra mitt liv. Jag är 43 år (snart) och har spelat bas sedan fjortonårsåldern, likväl, jag har aldrig ägt en rörförstärkare som knorrar så där så tårarna börjar blänka i ögonvrån. Den där korniga disten som passerar bröstbenet innan den når örat. Den där attacken som får hjärtat att knyta ihop sig innan det börjar slå av pur lycka. Den där värmen som lindar in tonerna i nyspunnen sockervadd innan de poppar ut som lyckliga kalvar på grönbete. Och. Den dynamiska, organiska tonen som vänligt men bestämt knuffar undan andra obetydliga ljud i den slutgiltiga mixen. Är det inte varje basists rättighet att få uppleva det under stundom? Är det inte en förutsättning för att jag skall kunna möta medelåldern med ett högburet huvud? Förtjänar inte jag en gnutta oförställd lycka innan min begynnande demens för alltid tar över? Jag bara undrar.

Kan inte säga något annat efter att ha inhalerat Esperanza Spaldings CD, eller vad man skall kalla den i nedladdad form, CD är ett trist ord men fil är ta mig tusan värre. Spaldings musik har några spår som för tankarna till en yvigare form av Norah Jones, men det är i grunden en alltför fattig parallell. Spaldings musik svettas och blöder och småler med sin dragning mot latin och mer hårdkokt sväng. Samtidigt som hennes obönhörligt grooviga basspel verkligen tar plats i ljudbilden finns det en varmt inbjudande attityd till solisterna, vilket också märks på deras soloinsatser; musik utan livlina och skyddsnät med en påtaglig generositet. Spalding som solist? Förbluffande, melodiöst med undersköna linjer som inte faller i det gängse bassoloträsket där fort och konstigt brukar gå före det musikaliska förnuftet. Såld. Dyrt.

Kollegan och vännen P tipsade om Esperanza Spaldings visit hos Letterman och jag inser att jag har läst om henne men inte fattat att hon var så glimrande. Det är friskt med musiker som bara med sin klarsyn och timing knuffar en hel tradition av slipsgubbar en centimeter åt sidan. Ett sväng som är fjäderlätt och kokande på samma gång. Hennes första CD finns för nedladning för en spottstyver på emusic.

Efter att ha rensat örongångarna från studenternas ihärdiga ramsor och efter att lite ängsligt, småneurotiskt ha kontrollerat att jag hade fört in rätt betyg stod jag vid min bokvagn och plockade in de sista romanerna i den överbelamrade bokyllan och jag kände hur jag fylldes av den där märkliga känslan. En blandning av lättnad, trötthet och vemodigt välbehag som brukar inleda varje sommarlov. Efter det efuroiska klimax av tutande, skrikande och hoppande studenter som vill ta hela världen i famn så mixas läsåret slutligen ner till en nedtonad lågmäld bossanova via de sista samtalen om fotbolls-EM med kollegorna. Och nu?

Hur skall man kunna säga något vettigt? Det är bara tomt och svart och inte ens den skimrande musik som ES lämnar efter sig kommer att fösa undan den gråkalla dimma som sänker sig över musiksverige på länge, länge. En av de mest kreativa, en av de som vågade sig utanför den ängsliga traditionen och visade för musiker över hela världen att jo, det går fint att busa och brottas med finjazzen och jo, det viktiga är kanske inte att det blir just jazz utan det går fint bara det svänger och kommer från det innersta av oss. De få gånger jag har hört EST live har jag slagits av hur musiken har blivit något fullständigt organiskt och hur de har placerat sig själva mitt i det välljudande universum de själva har byggt upp. And the rest is silence?

Basen var hel och fin och låg på rygg med ett varmt leende i den nya väskan och jag kunde spela svensk musik för tyskar i skogsnäringen på fredagkvällen. Efter en rätt lång dag landade vi med varsin kall Krombacher på det lilla hotellet i den lilla staden Lennestadt och jag försökte på engelska prata fotboll med ett par tyska femtonåriga killar som lugnt sög i sig varsin öl, jag fick intrycket av att det var deras mammor som serverade i baren, och jag förstod att de trodde på sin Ballack och jag försökte imponera med Zlatan men det gick sådär.
    På lördagen lämnade vi hotellet tidigt och rullade ut på fin tysk motorväg mot flygplatsen i Frankfurt. Det kändes märkligt att köra i hundrafemtioknyck i mittfilen och bli omkörd av en polizei som måste ha gjort ytterligare trettio pinnar. Framförallt när jag senare på dagen blev uppläxad av en göteborgsk polis i Landvetter som tyckte att jag stannat för nära en utfart när jag plockade upp mina medmusikanter och deras bagage. Han "lövade" att bötfälla mig nästa gång. Jag fick intryck av att han njöt en smula av situationen och att han väntade på att jag skulle bjäbba emot, men jag orkade inte. Min lördag avslutade med åttiotalsmusik i en trädgård i Linköping. What a fool believes...

I en illuster ensemble på arbetsplatsen musicerade jag tillsammans de musikaliska kollegorna A och H på piano och klarinett. Glad musik av schlagerjazztyp med lätta dixieanslag och frejdig sång av H. När vi efter två övningar skall framföra våra alster vid en konferens känner jag hur den av skolan lånade kontrabasen helt tappar stämningen och inser alltför sent att stallet håller på att vika sig och plötsligt är katastrofen ett faktum; strängarna hänger likt upphittade metlinor och stallet börjar sin färd mot linoleumgolvets obonade yta och jag känner mig lika tom som Mellberg när han spelar handboll i eget straffområde. En hjältemodig insats av B som trycker ditt stallet innan ljudpinnen hinner lägga sig ned och dö räddar framförandet av de andra två låtarna. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag befinner mig fortfarande i ett själsligt chocktillstånd. För några år sedan lyckades jag springa in med kontrabasen i en dörrpost så att stallet havererade, men det var innan en spelning och det kunde med rådig hjälp av en medmusikant återföras till ett hjälpligt läge.
     Situationen är komisk men fungerar också rätt väl som en förklaring till varför musiker är mer eller mindre nojiga med sin utrustning. Att instrumentet havererar under ett framförande är det man minst av allt önskar sig och det gäller förstås lika mycket förstärkare, strängar, kablar och gudvetvad. Därför står jag där och stämmer basen en tionde gång innan jag börjar spela. Inte för stämningen utan för att försäkra mig om att allt fungerar och för att samtidigt kasta en blick bakom axeln för att se att reservinstrumentet inte är alltför långt bort.
      Imorgon spelning i Frankfurt och det blir intressant att se om min egen kontrabas har överlevt en lång lastbilsfärd på autobahn, eller om onsdagens dramatik skall ses som en förebådan om något mycket värre. Gode Gud.

Läser att min namne har kilat vidare och tycker att han är en av få musiker som med rätta kan kallas för stilbildare. Jag tycker mig höra hans signaturriff i en hel del populärmusik inte minst hos U2 och andra arenaband som dånade på under 1900-talet. Det är inte särskilt förvånande att han inte nämns bland de 100 gitarrlåtar som Rolling Stone räknar upp, men ganska trist. I mina öron är det självklart.
 

Knappast. När Rektorn och undertecknad, pedagogproletärerna, är uppbundna till händer och fötter av alla tänkbara aktiviteter, promenerar Läkaren och Direktören runt på en oändlig artonhålsrunda i solsken med snittar och champagne på armlängs avstånd. Min intention var att ge de båda kapitalisterna en näsbränna idag, men min vacklande hälsa sätter stopp för all motion. En hel värld sörjer. Just nu tröstar jag mig med kaffe och toblerone och funderar över hur det känns att ha en dotter som är på studentbal. För några dagar sedan satt vi och bläddrade igenom bebisbilder för studentskylten och jag vill nog påstå att det är en av de underligaste känslor jag har haft som förälder. Det går inte riktigt att greppa att hon börjar bli en vuxen personlighet och att hon sannolikt kommer att klara sig rätt bra utan mitt tjat i fortsättningen.

I fredags såg jag en repris av Jöbacks show/konsert på Oscarsteatern. Jag måste säga att jag är överraskad. En kille som sannolikt hade kunnat leva rätt hyfsat på sina musikalroller och en och annan svensktoppslåt, nöjer sig inte alls med det utan sätter ihop en orkester som verkligen får det att låta och som alternerar på olika instrument i en aldrig sinande ström. I sista låten tar basisten Sven Lindvall fram en tuba medan träblåsaren tar över kontrabasen och lirar med stråke. I sanningens namn är det kanske lite för snällt för att jag skulle komma på tanken att köpa en CD, men jag beundrar verkligen Jöbacks förmåga att placera sig själv mitt i musiken. Stort.

Jag brukar högljutt och självsäkert deklarera att jag aldrig är sjuk och i helgen blev jag följdriktigt drabbad av nemesis när jag i tropisk hetta välsignades med en förkylning och lätt feber som har fått min normala själsliga jämvikt att svikta. I natt sov jag 12 timmar, jo du läste rätt, som ett spädbarn ungefär och vaknade urtrött i ett alldeles för varmt sovrum och har varit grinig, kinkig och blasé hela dagen. Fram mot eftermiddagen åkte jag tillsammans med H för att exekvera Lars Gullins oktettmapp i Bjurbäcks fina kyrka.
     När jag kliver ur H:s stadsjeep möts jag av två musiker som uppenbarligen har tagit semester för att sola och träna på gym. I solbrillor, shorts och linnen som fint kontrasterar min svarta bluesiga outfit. Där står jag snörvlig, glåmig, febrigt frusen, deprimerad, vinterklädd, trött och framför allt missunnsam och längtar efter november. Dessutom, jag ser ut som en medelålders, lätt bedagad dam, i solglasögon.