walkingbass

Efter att ha överskridit alla rekommenderade doser av trumpeter i trestrukna oktaven promenerar jag i höstmörkret med Lizz Wrights The Orchard i ipoden och inser efter ett par spår att sällskapet skulle kunna vara sämre. Jag tror att jag tidigare omedvetet avfärdat hennes tidigare alster av luddiga orsaker, som att det låter som att hon försöker verka intressant genom en påklistrad enkelhet som inte känns så genuin, ungefär som på Cassandra Wilsons plattor, men jag förstår i eftertankens kranka blekhet att jag haft i grunden fel. Det här är på riktigt.
     Musiken bottnar i ett bluesigt tilltal med inslag av akustisk soul och singersongwritertradition i en rätt lågmäld mix, sparsmakad instrumentering och fantastiska komparrangemang. Jag tror att jag är lyrisk. Låtarna är enkelt uppbyggda men det finns en sofistikerad faiblesse för långa linjer som håller ihop uttrycket hos bandet. Och alla ingredienser som rätt utförda kan få en ljudtrött medelåldring finns där; twangiga gitarrrer som i snillrika arrangemang kontrasterar de akustiska dito, hammondorgeln mot det akustiska pianot och trummor som är så skönt strävt mixade att man hör rodsen skrapa mot virvelskinnet. Samtidigt. När jag hör When I fall och mina lurar fylls av en mjuk låg bas, så inser jag att producenten Craig Street har förstått att människans frälsning ligger i en mullig bas som eftertänksamt spelar halvnoter; gode gud vad vackert.
     Lizz Wrights röst är så bluesig och full av sälta och färg att jag lyssnar så noga på henne att jag observerar vad texten handlar om. När Lizz Wright sjunger vill jag höra vad hon har att säga. Det är i ärlighetens namn inte ofta det händer och jag är full av beundran inför förmågan att kombinera ett så genuint hantverk med ett så känsligt kraftfullt uttryck. Det är så självklart.

Kilar in på Klasses för att leta efter en jazzplatta  men travar ut med 4 x Hansson de Wolfe United och sitter några timmar senare med min tommaste åttiotalsblick och ett leende, fånigt, som inte går att stjäla. Och jag saknar så innerligt någon som skulle ta deras plats i det svenska musiklivet, med copywritersmarta texter som förstår ordens betydelse och inte måste formulera texter som noveller för att uttrycka något.
    De Wolfes och Hanssons texter skickar å ena sidan ut scenarion som är så elegant nonchalant formulerade att de tycks sippra ut via mungipan och beslöjas av cigarettröken innan de når lyssnarens öron. Men. Emellanåt kommer de där raderna som rubbar ens fattning och faktiskt stjälper världsordningen för en stund. Mona Sahlin använde Var kommer barnen in? i ett tal och den fungerar väl som exempel på Hansson/de Wolfes ordkonst. I ett girigt åttiotal var det en text som skar som laser i den plastiga kulturvärlden.
     På LP:n Artattack finns Oberoende Vad Fursten Säger, en oväntad ordkonst som inte står att finna i den svenska populärmusikens 00-tal, där texten lånar bildspråk av Boye av Södergran innan situationen förklaras som med ett naivt formulerat credo:

Oberoende vad Fursten säger
Är du fri
Vet att du är alltid du
Men du och jag är vi



 

Jag förvånas över mig själv när jag lyssnar på Magnum Mysterium, Jan Lundgrens körprojekt där han tillsammans med Lars Danielsson musicerar med The Gustaf Sjökvist Chamber Choir. Min egen vokala förmåga kan få den mest drivna körsångare att bli lika elastisk som ett tiltat flipperspel och den basistiska känsla som jag tror att jag, åtminstone emellanåt, musicerar med är fullständigt bortblåst; som bas i en kör är jag lika mycket att luta sig mot som en vindflöjel och mitt intresse för körmusik är minst sagt begränsat.
     Ändå. Det här måste vara en av de få crossoverproduktioner med en kammarkör inblandad som är riktigt lyckad. Det är svindlade vackert med de rena körklangerna som Lundgren vandrar runt i med sitt slanka pianospel, iklädd en sirlig elegans som ändå uttrycker och beskriver med luft och väntan för att ibland färga med större bestämdhet. Danielsson får i mångt och mycket rollen som Georg Riedel med ett enkelt, funktionellt spelsätt, men har också en förmåga att med cello blanda sig med körklangen och skapa kontraster i arrangemangen med sin frasering.
     Materialet består av körverk från renässanskompositörer som arrangerats av i första hand Jan Lundgren och är en dedikation till minne av Ingmar Bergman. Varifrån kommer musiken, frågade Ingmar Bergman i ett Sommarprogram. Ett mysterium.


   

Hittar ett av sommarens inköp, en samlingsplatta med STAX-artister och trots att det för min del är Motown alla dagar i veckan så glöder det i hörselgångarna. Motowns slicka kompmaskineri är förvisso soulplanens eleganter men staxgossarna har å sin sida en punkigare attityd i sitt spel och det svänger svårt med yxiga trumfill och kantiga blåsinsatser. Rufus Thomas med sin Walking The Dog är ett sånt exempel på hur det fnuttiga, nästan brittiskt larviga framförandet ändå får huset att luta av gunget. När Carla Thomas trycker sig ur högtalarna med ett slags antimotownsound med knirkande orglar och frammixade körer så känns plötsligt Gladys, Supremes och de andra detroitbrudarna som kusinerna från landet (förlåt, jag är snart tillbaka).
    Apropå The Memphis Horns så har de väl alltid höljts i något som liknar ett mytiskt skimmer och attityden i spelet är ju strålande, samtidigt som kixarna står som spön i backen. Kan inte låta bli att dra mig till minnes en film om hur Sting spelar in Mercury falling och av okänd anledning har hyrt in The Memphis Horns som för första gången i sitt populärmusikaliska liv verkar komma i kontakt med en udda taktart och ställer sig helt frågande tlll meningen med att räkna till något annat än fyra, möjligen tre i en poplåt. En gissning är att det klipptes och klistrades en del för att få ihop ett blåsspår.
     En av mina riktiga hjältar, Donald "Duck" Dunn, som kanske är mest känd för sin roll som piprökande bass player i kultfilmen The Blues Brothers, hörs på många plattor från STAX och är förstås helt briljant som harmonisk groovemaskin. Förutom gediget och ganska klurigt basspel har han myntat det legendariska uttrycket "There´s absolutely no money above the 5th fet".