walkingbass

Jag är rädd att jag har spelat sönder mitt vänstra öra och det suger. Jag vet inte riktigt hur det gick till; ett cymbalslag, en rundgång, fem söndagar av för hög inearmonitor i Gränna på egen begäran, eller ett barnskrik? Jag är rejält lomhörd, och nej det är ingen vaxpropp, men ändå ljudkänslig på något märkligt sätt och som grädde på moset hör jag ett fyrstruket ess hela tiden. Jag vill inte påstå att jag tänker på det hela tiden, men igår när jag låg i beckmörkret och försökte slumra in tröttnade jag rejält och drog mig till minnes en kollega från förr som berättade att han var tvungen att ha radion på rätt hög volym för att inte distraheras av det dissonanta tinnitusackordet han hade i skallen. När jag hörde hans insomningsvanor bet jag mig i läppen för att inte börja skratta, sån är jag, nu tror jag att jag vet bättre.
    För det mesta är jag rätt noga med öronproppar när jag spelar, men det är samtidigt förrädiskt. När man plockar ur propparna efter ett rep känns lurarna spröda som mormors kaffekoppar och det är ofelbart, det är då en trumpetare skall se om han verkligen kan nå den där höga tonen han missade på repet och så står man där med tårar i ögonen och en ton inristad i trumhinnan.
    Jag har varit med om något liknande ett par gånger tidigare, men då har det sakta, sakta gått över, eller snarare fadat ut. Den första gången var efter en dansspelning på Stora Hotellet när jag ute på parkeringen märkte att jag fortfarande hörde cymbalslagen i huvudet, en halvtimme efter sista tonen. Den andra var efter Totos märkliga gratiskonsert på Västra Torget på 1900-talet. Som sagt det gick över. Jag vet inte om jag hade orkat leva med Lukather som ständig gäst i pallet.
    När jag sitter i uterummet med min fjärde kaffekopp och lyssnar på Avishai Cohen drar jag snabbt slutsatsen att ett borduness i huvudet nästan alltid låter fel. Fasen.
  

Handlingen är märklig. En kurort i centrum, där infertila kvinnor behandlas framgångsrikt. Konstigt nog bär flera barn efter den lyckade behandlingen Doktor Skretas drag. En otrogen jazztrumpetare, Klima, som övertalas att erkänna sitt faderskap till en sjuksköterska som förföljs av den troliga fadern. En man, Jakob, som bär med sig ett piller för att kunna ta sitt eget liv om det skulle behövas. Trumpetarens fru, som alltmer upptäcker att svartsjukan är det som ger hennes äktenskap bränsle. Och Bertlef. Vars fru Olga genomgår en lyckad behandling och föder ett barn som har samma födelsemärke som Skreta. Och Skreta igen, som ber Bertlef att adoptera honom. Blir då Skreta bror med sin egen son?
    Kunderas anslag är fjäderlätt och mitt i den omsorgsfulla väven av figurer som snuddar vid varandra och sätter varann i rörelse finns det ett slags kärleksfullt förhållningssätt till människan som är bedårande. Det är den mänskliga skröpligheten och självgodheten som sätts under lupp och mitt i kaoset finns en knivskarp skildring av de inre mekanismer som styr oss i den absurdaste av världar. Det är komiskt med en anstrykning av den svarta oljefärg som går att finna hos Kafka.
    Av någon anledning tänker jag på Seinfeld när jag läser Avskedsvalsen. Seinfelds karaktärer snurrar ju kring det meningslösa, ingentinget i en evig karusell. Kundera har en attityd som ibland påminner det. Skillnaden är förstås att Kundera vänder sin blick inåt och navigerar rätt in i den labyrint av känslor och drifter som styr vår existens och det samspel vi har med andra människor. Det är som om han, med ett leende, lyfter upp det skruvade sociala sammanhanget i romanen och förklarar för läsaren att det är så här vi fungerar i vår bräcklighet och eländiga självcentrering. Du behöver inte gilla det, men likväl.
   

Allt under det att Direktören och Rektorn försökte finslipa sina ursäkter för gårdagens frånfälle tog undertecknad, en överviktig tjugofemöresadjunkt, sig an Läkaren i en öde badmintonhall. Inledningsvis, ett kryckigt spel med små marginaler och taffligt spel och trots att jag ledde med 5-1 vann pillertrillaren med 15-7. Ynkligt. Jag spelade dock alltmer upp mig och vann det andra setet komfortabelt, inte minst tack vare några förvånande serveess där Läkaren stod på hälarna. I min totala enfald trodde jag att ett tredje set väntade, där blodsmaken, svordomarna, kampen och svetten skulle impregnera banan med ammoniakdoft, men nej. Trolleri. Med väl avvägda servar, fina clear och några smashar som påbjuder en ommålning av banans linjer, detroniserade jag medicinkillen med 15-1. Det tål att upprepas. 15-1. Lägg därtill den nackspärr som Läkaren torde ha ådragit sig då han blivit passerad i sina rusningar mot nät. Men det är å andra sidan inget som inte en Ipren kan bota. Jag förstår inte. Jag känner mig så stark. Rörlig. Effektiv. Timingen är underbar och mitt spel tycks mogna som ett årgångsvin i en sval vinkällare.
    Efter matchen försökte jag muntra upp den modstulne kamraten med orden "Du ville i alla fall väldigt mycket." I övrigt, jag känner mig som matadoren i Disneys Ferdinand. Kan ingen bara besegra mig? Det här är inte bra för mig.

Mustafa Mohammed är en av de mest hängivna och tillsynes uppriktiga friidrottarna som finns. Det verkar som om han vet precis vad han skall göra och han gör det och det får bära eller brista. Efteråt, inga bortförklaringar, jag försökte men det räckte inte idag. Jag tror att man måste vara en ädel människa om man skall stå ut med SVT:s frågor när syran bränner i benen och jag vet inte om jag hörde rätt men jag tyckte att han i besvikelsens tristaste stund inte bara berömde fransmannen som spräckte Kenyas trippel utan också sa det som förmodligen inte går att begripa fullt ut för en lätt överviktig fyrtiotreåring. Det är bara att komma igen och träna ännu hårdare. Och. Sluta att kalla honom för Musse.

Säsongen har startat. Och med den duggar återbuden lika tätt som de svenska OS-flopparna. Läkaren hade idag redan fått sin dos av fysisk aktivitet genom att måla ett staket och lämnade återbud efter som denna kraftansträngning hade fått honom att gå på rött för länge. Jag tror att en mindre krävande motionsidrott vore att rekommendera i framtiden. Boule? Krocket? Plockepinn? Rektorn lät meddela att familjen var viktigare. Och jag kan förstå honom. Badminton är ju inte direkt en förutsättning för livet.
   Matchen? Direktören hade ägnat sommaren åt att uppfinna nya slag mellan tsatsikislevarna och var på det hela taget lurig, även om jag manövrerade ut honom i tre raka. Trots att mina korta servar konsekvent var för korta. Under en period i andra set ville jag kräkas men man kan inte få allt.

Hittar ett av sommarens inköp, en samlingsplatta med STAX-artister och trots att det för min del är Motown alla dagar i veckan så glöder det i hörselgångarna. Motowns slicka kompmaskineri är förvisso soulplanens eleganter men staxgossarna har å sin sida en punkigare attityd i sitt spel och det svänger svårt med yxiga trumfill och kantiga blåsinsatser. Rufus Thomas med sin Walking The Dog är ett sånt exempel på hur det fnuttiga, nästan brittiskt larviga framförandet ändå får huset att luta av gunget. När Carla Thomas trycker sig ur högtalarna med ett slags antimotownsound med knirkande orglar och frammixade körer så känns plötsligt Gladys, Supremes och de andra detroitbrudarna som kusinerna från landet (förlåt, jag är snart tillbaka).
    Apropå The Memphis Horns så har de väl alltid höljts i något som liknar ett mytiskt skimmer och attityden i spelet är ju strålande, samtidigt som kixarna står som spön i backen. Kan inte låta bli att dra mig till minnes en film om hur Sting spelar in Mercury falling och av okänd anledning har hyrt in The Memphis Horns som för första gången i sitt populärmusikaliska liv verkar komma i kontakt med en udda taktart och ställer sig helt frågande tlll meningen med att räkna till något annat än fyra, möjligen tre i en poplåt. En gissning är att det klipptes och klistrades en del för att få ihop ett blåsspår.
     En av mina riktiga hjältar, Donald "Duck" Dunn, som kanske är mest känd för sin roll som piprökande bass player i kultfilmen The Blues Brothers, hörs på många plattor från STAX och är förstås helt briljant som harmonisk groovemaskin. Förutom gediget och ganska klurigt basspel har han myntat det legendariska uttrycket "There´s absolutely no money above the 5th fet".

Läser Mikael Niemis Näsblod under högmässan, hans första utgivna diktsamling från 1988 och blir förstås förtjust över den där dråpligheten som är släkt med Sture Dahlström men som ändå bygger på någon slags tjurig mytisk klangbotten som käns rätt sträv och kvistig i sin språkdräkt. Niemi har den modiga egenskapen att skruva sitt språk och sina alster ett varv extra så att man sätter sig upprätt i fåtöljen och backar med blicken och undrar hur han i all världen kunde hamna här när han började där. Ungefär som i Martin Kellermans Rocky där dialogen på något skickas iväg till vägs ände. Men där seriehunden är storstadsslött distanserad och likgiltig är Niemi kött och blod och närvaro.

Lyssnade exakt fyra minuter på Carin Götblads sommarprogram igår, den tid det tar att ta sig över Björnebergvägens farthinder efter en neslig badmintonsförlust som skall kännas i huvud och ben dagen efter, och jag bromsade in när jag hör henne avannonsera musiken, Sara Isaksson, med orden "Sveriges bästa röst". Och jag vet inte varför jag förvånades, en länspolismästare måste väl inte lyssna på Scorpions, när jag i samma stund insåg att jag delar hennes förtjusning i Isakssons röst. Hon sjunger allt som oftast innerligt och utan att briljera men har istället en personlig, unik frasering och den där  mystiska förmågan, som jag tror att jag skrivit om någon tidigare, att forma orden i munnen och skicka ut stavelserna i universum för att leva sitt eget liv innan de hamnar i lyssnarens öra.
    En del, väldigt få, har den där förmågan att uttrycka något alldeles eget, något som går att urskilja bland miljoner intryck och kanske beror det på vår längtan efter just det personliga uttrycket, en människas säregna röst är så stark att våra trötta öron girigt absorberar det unika, det som plötsligt gör musiken till något livsnödvändigt.






 

Jag har varit nedkopplad. Telefonen tyst och internetuppkoplingen tvärdöd. I över två dygn. Efter att via annan dator ha löst mitt mailkontrollbehov, som jag nu förstår är närmast att betrakta som ett sjukdomstillstånd, så vande jag mig efterhand och upptäckte att det går att syssla med annat sent på nätterna än att planlöst surfa på tuben. Seinfeld. Letterman. Vinyl. Städa bokhyllorna. Sortera noter. Fundera över nästa basinköp. Känna efter hur mycket jag egentligen längtar efter en kraftfull rörtopp. (Hur mycket betyder ett grynigt mellanregister för människan?) I mitt städande hittade jag både ett hyreskvitto från Gustavsberg och ett kvitto på ett basinköp. Det sistnämnda hade jag letat efter i timmar, men i min värld är det alltid så att när jag inte letar, utan sedvanlig frustration och stigande inre tryck, så hittar jag vad jag inte letar efter just då. Det betyder att det bibliska uttrycket "den som söker skall finna" inte stämmer ett skvatt på mig. Men det kanske inte handlar om elbaskvitton?

Den sista allsången i Gränna är slut och det känns - lite underligt. Fem söndagar har varit intecknade och fungerat som ett tidsglas för sommaren, som utanför mitt fönster tycks ha tagit paus idag. Husbandet har fungerat riktigt bra och det har varit spännande att spela sig igenom ett tvärsnitt av svenska artister. Plura, Hasse Andersson, Anne-Lie Rydé, Caroline Af Ugglas och Sonja Aldén. Och Anders Mårtensson, imitatören, som gjorde en oförglömlig Zlatan. Ytterligare ett tjugotal artister från Jönköpings län och Östergötland har också medverkat och assisterats efter den absolut bästa förmåga.
    Innan vardagen åter sluter oss i sitt våtvarma omslag får jag passa på att skicka en liten hyllning till de tre medmusikanterna och instämma i Hasse Anderssons tillrop: "Vilket kapell". Gör sig bäst på bred skånska. Under en period av den här typen utvecklas en rätt speciell typ av gemenskap där man ständigt kommenterar, utvärderar, kommunicerar med höjda ögonbryn, blickar, en gitarrhals som höjs, inräkningar på väg mot ettan, och ibland i försök att hitta en gemensam väg ur en potentiell snårskog i ett försvinnande nu där en fullständig närvaro är det enda som räknas.

Efter alla mer eller mindre lyckade  popjazzproduktioner som har duggat ner de sista åren så är Herbie Hancocks River: The  Joni Letters ett album som sträcker sig en bit längre, framför allt på grund av Hancocks pianospel som är eftertänksamt, lyriskt, sökande men ändå blodfyllt tungt och fjäderlätt. Wayne Shorter, som jag älskar och emellanåt blir smärtsamt provocerad av har nog inte kommit mer till sin rätt, på senare år, än med sina insmygande ocentrerade fills på den här skivan.
   Det är ett konceptalbum som på djupet lyckas transformera Joni Mitchells text och musik till något nytt och det tycks som om Both Sides Now ackompanjerar min sommar. Hancocks version är svindlande i sitt eftertänksamma mode. Shorters solo är så sprött att det trillar ur högtalarna och spricker sakta mot golvet. Jag har hört Dave Holland någon gång på Skeppsholmen och varit skeptisk, men här utgör han en fullvärdig sparringpartner till Hancock tillsammans med Vinnie Colaiuta på trummor. Ett triojazzens dreamteam där helheten blir en större summa än delarna. Och det är i sammanhanget något rätt fantastiskt.
   Joni Mitchell, Corinne Bailey Rae, Norah Jones, Leonard Cohen och Luciano Souza gästar som vokalister, men det mest oväntade och spännande inslaget är ändå Tina Turners version av Edith and The Kingpin. Hon sjunger souligt på ett funkigt sätt  som jag aldrig har hört henne tidigare med små nasala wailingar som får hjärtat att slå lite fortare och Lionel Louekes gitarr pluckar i bakgrunden bakom Shorters  och Hancocks brottningsmatch.
    Om du har glömt hur musik skall framföras,  lyssna en timme och låt omvärlden skramla på egen hand ett tag.