walkingbass

Jag är inne i en träskmark av strävhet där mina badmintonsegrar betyder nada. Idag gick allt åt fanders. Först, en svensklektion som jag gärna skulle spola tillbaka. Den började med att jag blev hänvisad från min vanliga sal tre trappor upp, till en annan sal i Globen tre trappor upp, där jag möttes av två träkvistiga hantverkare som skulle sätta upp plattor i taket. Efter en snabb förhandling skickades jag, vem annars, till expeditionen för att utröna om det fanns någon annan sal för min lektion. Svaret var nej. Snabb språngmarsch tillbaka för att i vänliga ordalag hysta ut snickarpellarna, och starta en svensklektion som på ett besynnerligt vis accelererade till ett kaos, ett lektioshaveri där eleverna, likt skeppsbrutna en natt på Östersjön, tappert försökte att klamra sig fast vid något som skulle kunna ha en mening och någon betydelse, medan min lektionsplanering sågs stranda på Åland, söndertrasad och sönderblött, allt under det att jag försökte att klara kallsup efter kallsup och trampa vatten samtidigt. Halvvägs in i lektionen var jag, helt desperat, tvungen att uppsöka en kaffeautomat för att stilla mina vibrerande nerver och det kändes som att ett lugn spred sig i klassrummet när jag lämnade lektionsvraket några minuter.
   På lunchen sprang jag ner tre trappor för att värma min lunchlåda och när jag står framför mikron inser jag att lunchlådan fortfarande är kvar tre trappor upp. Efter ännu en rask trappvandring och intagande av de mikrade resterna med en puls som är direkt skadlig för män i min ålder, passerar jag skolans blädderblock där jag läser:  Armageddon, 5 dagar kvar. Jag är tvungen att backa tillbaka för att se om jag såg rätt, eller om det verkligen har börjat blåsa snålt i pallet. Afrikadagen, 5 dagar kvar. Gode Gud.

Till slut ändrade vi dubbeluppställning så att pedagogerna, Rektorn och WB spelade mot storkapitalet i form av Direktören och Läkaren. En mycket besynnerlig match över tre set där vi komfortabelt vann det första setet utan att storspela på något sätt. I andra set blev vi helt utspelade och var rätt håglösa i vår kommunikation och undertecknad spelade riktigt uselt, medan Rektorn tappert stretade på. Men på något sätt betalade sig vår vana vid en vardag i lätt motlut. Läkaren och Direktören hade en ointaglig ledning och spelade med ett självförtroende som riktigt lyste om dem. De skulle bara vinna och ledde med 14-8 efter ett stabilt, bestämt spel med härlig känsla i handlederna och de firade taktiska triumfer och satte rätt bollar och släppte de som var för långa från vår sida och vägen var vidöppen mot en välförtjänt viktoria. Men. Vi vann med 17-16. Och jag var tvungen att ställa frågan: Hur kunde ni inte vinna?

Världens funkigaste sousaphone är krökt kring Kirk Josephs kropp. Ovanligt att höra en bleckblåsare som groovar på det sättet. Helt oemotståndligt.

Läser Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst och jag blir så provocerad att jag måste låta boken ligga ett par dagar för att för ett tag glömma frustrationen. Ohlssons vanligtvis orädda prosa med ett djärvt bildspråk och en direkt kontakt med människans smutsigaste skrymslen är, i mina ögon, grundstenarna i hans författarskap, men i Hennes mjukaste röst skildras framförallt ett psykologiskt skeende hos Karen, en kvinna som skadats i en bilolycka, som blir mjölkigt, tröttsamt och ändå just provocerande. Det är som att Ohlsson själv ställer sig i vägen mellan läsaren och den historia han vill berätta med så detaljerade beskrivningar av de mekanismer som styr Karens handlande och tänkande. Jag vet inte. Det tycks som om det fokus Ohlsson söker i de detaljerade igenkänningarna och tillbakablickarna aldrig blir tillräckligt starkt. Läsaren får på något vis lägga pusslet som blir Karen men störs oavbrutet av en pladdrande berättarröst som hela tiden stör med lösa detaljer och trådar som blir en allmänpsykologisk sörja att vada sig igenom.
    Greppet känns igen från Gregorius, som i mitt tycke är mer av en genial idé än en riktigt bra roman, men i Hennes mjukaste röst saknar jag ramen, formen och bettet.

 

För några månader sedan registrerade jag mig på Facebook men insåg rätt snart att jag nog inte vågade aktivera sociala nätverk från mitt tvivelaktiga förflutna och har sedan dess varit komplett inaktiv. Underligt nog fick jag ett mail igår som jag inte vet hur jag skall hantera.

Hej Bo.
da jeg ikke kan se et billede af dig, er det lidt svært at finde ud af om det nu er dig, jeg tor det er!!! Må lige vide om din mor hedder Lise og om du har en bror der hedder jan og om jan´s kone hedder Majbrit. Hvis så var det lidt tilfældig jeg kom i tanke om dig, da jeg har været på kursus med din svigerinde for et par uger siden. Ved ikke om du kan huske mig, det er tilbage i ´87!!

Hilsen Else

Jag är orolig. Mycket orolig. Vad vet hon om mig som inte jag vet?

På omvägar, krokigare än grusvägarna utanför Aneby, blev jag ombedd att läsa en novell i på biblioteket och ställde efter viss tvekan upp. Få saker som jag har gjort har rönt en sådan uppmärksamhet innan själva tilldragelsen; föräldrar, svärföräldrar, avlägset bekanta och kollegor har, inte utan en viss förvåning, frågat om det verkligen är jag som skall läsa lördagsnovellen. Jag borde ha sett uppståndelsen som ett förebådande av olycklig art och det hela ställs på sin spets när min fru frågar om jag inte är nervös. Jag tittar på henne och frågar med ett stänk av irritation i rösten om jag borde det. Borde jag inte vara mer nervös när jag musicerar i de mest underliga sammanhang inför betydligt större skaror än de som kommer för att lyssna idag? Jag hade varit nervös, svarar hon. Utan att reflektera närmare över det, klär jag mig sobert, helt i svart, och lämnar hemmet utan att ta intryck av de krafter som viskar ett dovt don´t go there.
   På cykeln ner mot stan virvlar höstlöven runt hjulen på samma gåtfulla vis som i inledningen av amerikanska filmer där man vet att en katastrof lurar om hörnet och en kvart senare sätter jag mig på den röda stolen och ser tio damer, kulturbärare, gråhåriga pantertanter, pensionärer gott och väl, ta plats; en av damerna sätter sig precis framför mig för att hon skall kunna höra bättre. Efter en kort presentation börjar jag läsa den omsorgsfullt valda novellen och ett och annat fniss hörs när jag särskilt betonar några komiska poänger vilket vaggar in mig i en förrädisk trygghet. Det hela flyter på rätt fint tills jag efter tjugo minuter lyfter blicken och ser att damen framför mig sitter med slutna ögon utan att röra en min, utan tecken på att andas. Hon är död. Hon har kilat runt hörnet. Och vad värre är, jag har med min högläsning tråkat ut henne till döds. Klädd i svart. Ingen annan verkar ha märkt något och resten av tiden blir tretusenmeterhinderhögläsning och tungan fastnar i gommen, jag stakar mig, läser fortare och fortare med ett gällt och onaturligt tonfall och en av huvudfigurerna i novellen, Ruth Richards, får heta allt från Root Ritschärds till Fnutt-Rickard och svetten rinner utför ryggen och sidorna tar aldrig slut så jag måste verkligen forcera och när jag efter trettiosju minuter av den intensivaste högläsning som har skådats kommer till avslutningen och åhörarna grymtar till lite över slutpoängen spärrar damen upp sina stålblå och tittar på mig med fast blick innan hon säger: "Slutet gott, allting gott".
   Med en kall Kilkenny i handen hör jag senare Hanna Elmquists svävande swingversion av No More Blues på jazzklubben och andas ut och tror att allt är över. Men. Senare drar vår diskmaskin sin sista rossliga suck, sörjd och saknad av ingen, och på min kvällspromenad korsas min väg av fyra svarta katter och när jag en timme senare kommer hem är jag utelåst. I höstmörkret. Som ett barn. Jag går inte upp imorgon.

  
   

Jag såg min barndoms Studierektor passera utanför fönstret idag. Han så mycket bestämd ut och det slog mig att han alltid har sett bestämd ut, på gränsen till arg, och jag kommer på mig själv med att tycka synd om honom för det måste ju vara rätt ansträngande och tråkigt att gå omkring ett helt liv och vara uteslutande bestämd och på gränsen till arg. Han kanske ser ut så när han är glad, tänkte jag när jag sippade på mineralvattnet, men jag drog mig till minnes hans paradnummer, information i skolaulan, sent 70-tal, jo, för över trettio år sedan, och drog slutsatsen att han nog inte var så mycket gladare nu.
   Vid ett tillfälle när han tyckte att vi i aulan pratade för mycket, började han prata så lågt att ingen, absolut ingen, hörde vad han sade. Alla tyckte att situationen var underlig och började snart fråga varandra om de hörde vad han sade och ljudvolymen bland åhörarna steg ännu mer. Studierektorn stod fortfarande framme vid talarstolen och mimade nästan det budskap som var så viktigt att han hade påkallat uppmärksamheten hos trehundra ungar. Trettio år senare kan jag fortfarande ta på hans frustration och hans lagiska förhållningssätt när han hårdnackat vägrade upprepa sin information eftersom vi självklart hade hört om vi hade varit tysta. Att han var en usel talare med grava attitydproblem  förstod han knappast själv.
   Ett än starkare minne är en sommaravslutning på mellanstadiet, eller möjligen år sju, då han talade till skolans elever och ett betydande antal föräldrar. Den känsla som fanns i kroppen när man såg sommarlovet breda ut sig runt hörnet, bara skolavslutningen var över, går omöjligt att återskapa. En hel sommar, fri som fågeln, inga läxor och en otvungenhet som var euforisk och som bara var ett enda skälvande nu. Men Studierektorn såg det inte riktigt så. Han fäste blicken bortom sommaren och började tala om den höst som komma skulle. Om de besparingar som skulle göra vår skolgång riktigt andefattig och de problem som skolan drogs med och de döda ögonen talade om att det inte skulle bli särskilt roligt att pussla ihop ett schema för nästa läsår.
    Jag antar att han har gjort någon form av avtryck eftersom jag minns hans fyrkantiga, visionslösa livshållning mer än trettio år senare. Ännu har jag oerhört svårt för lagiskheten som livsfilosofi.       

Sedan några dagar tillbaka kommunicerar jag med några av mina vänner via ett excelark. Jag undrar om det alltid kommer att vara så.

Jag var häromdagen på två av varandra oberoende bensinmackar och möttes av en slags vänskaplighet som får mig att fundera på att byta bensinkort. Vid den ena macken tvättade jag bilen och möttes av ett slags kallprat som snarast verkar vara besläktat med Sjökvist i filmerna om Åsa-Nisse. Det kändes som om mackägaren ville knyta en djupare kontakt än vad situationen krävde och jag kände mig illa till mods. Mitt sociala grundläge kan närmast formuleras i en outtalad önskan om att få vara i fred.

Följande dialog utspelade sig:

-En tvätt, tack.
-Jaha, här är lappen med tvättkoden, en typiskt bra-att-ha-grej.
-Tack.
-Och här är kvittot för din egen redovisning.
-?

Den uppmärksamme läsaren noterar genast att allt bara är tomt prat som endast existerar i syfte att skapa en kontakt. Det tycks som om han ville snärja mig. Jag vill inte ha kontakt. Jag vill inte heller ha den typen av konversation och jag funderar så här i efterhand på att vända mig till Preems kundtjänst för att reklamera själva dialogen. Är jag berättigad till någon form av ersättning? Kan jag teckna någon tilläggsförsäkring mot kallprat?
   Som om inte skulle vara nog. Senare samma dag hyr jag en släpkärra på en annan mack för att lämpa trädgårdsavfall på sortergården och betalar sedan hyran och får till svar: "Kalasis". Jag förstår inte ordet, syftet eller innebörden. Tycker han att det är kalas att jag betalar en femtiolapp? Blandar han ihop sina studier i latin med svenska uttryck av slangkaraktär? Vad är meningen? Vad är det för fel på 'tack'? Jag är orolig.



  

I natt vaknade jag ånyo vid pass 02.00 övertygad om att himlen var på väg ner över mitt huvud. Tingens tillstånd var rubbade och fyraåringen grät på toalettstolen. Hennes nattliga promenad gick utmärkt att följa via de kisspölar som fanns på golvet. Dessvärre hade nöden varit som störst vid en försvarlig hög med legobitar och jag vill därför rikta en uppmaning i all välmening till de av er som är föräldrar, eller möjligen tänker er en dylik roll i framtiden: Håll ert barns toalettstråk fritt från leksaker, mattor och böcker och annat som kan utgöra förrädiska hinder nattetid. Annars står ni för eller senare och försöker att avgöra vilka legobitar som behöver fräschas upp. (Kan man kanske köra lego i tvättmaskinen?) Och det vid en tidpunkt som inte direkt inbjuder till vare sig storstädning eller desinficering.

Min fru har rest till Burträsk, till Burträsk by the sea...

Vaknade klockan 02.30 inatt och fick panik när jag hörde något som lät som ett larm och rullade märkt av gårdagens badmintonmatch ur sängen för att med stela knän snabbt evakuera huset. När jag stod klarvaken utanför sovrummet ser jag en yrvaken fyraåring som på väg till muggen lyckats sätta igång legotåget av misstag. Det gör inget, sa jag, medan hon tittade på mig med en blick som om hon ville säga att jag orkar inte med din trötta uppsyn just nu, kan jag inte bara få vara ifred. Det var inte läge att starta ett samtal.

Jag lyssnade en stund på riksdagsdebatten igår och tyckte att flera av talskrivarna hade lyckats rätt bra. Anders Borg, tycka vad man vill om hans politiska gärning, var tydlig och klar i sin framställning och jag måste erkänna att han var effektiv i sitt argumenterande när han, soklart förnärmad, angrep sossarna och särskilt Östros. Det hettade till på det där sättet som närmar sig personangrepp men som snarast påminner om ett par giftiga nålstick i ryggen. Östros tassade väsande runt och stack tillbaka efter bästa förmåga, men han tycktes inte ha något riktigt vasst verbalt motmedel.
     Frågan är för övrigt hur länge borgerligheten kan lägga beslag på begreppet 'utanförskap' och använda det som en murbräcka i alla debatter. Sannolikt var  utanförskapet en av de viktigaste orsakerna till den borgerliga valsegern och det är underligt att oppositionen inte kan klä av den emellanåt tunna argumentation som döljer sig bakom ordet. Att ropa att det är de gamla moderaterna som är tillbaka vid makten känns besvärande håglöst. Det borde inte vara omöjligt att hitta en slagkraftig retorik utan att förlora sig i statistiska utläggningar, men vad vet jag.
      Mikaela Waltersson, mp, var riktigt vass och hänsynslös i sitt inlägg, men fick i mina öron verbalt på pälsen av en taggad Borg. Tyvärr hann jag inte höra hennes replik då P1 släckte sändningen. Men. Mikaela Waltersson, det borde enligt lag vara förbjudet att säga "ett tänk". Jag får frossbrytningar när jag skriver det och grips av svåra olustkänslor när jag hör det i radio. I mina öron ligger en så slö språklig attityd bakom användandet av det överutnyttjade uttrycket att det gränsar till ett förakt mot åhöraren. Det är helt enkelt vedervärdigt.

Jag borde ha stannat hemma ikväll. Jag är helt enkelt för gammal för den här typen av sport. Men trots allt, jag lämnade dammsugandet för att spela en singel med Rektorn då Läkaren var bakjour, vilket väl snarast betyder att han ser på TV och fikar, företrädesvis samtidigt, och Direktören fick förhinder.
    Rektorn var på hugget ikväll. Han var som en kobra på planen och vann lätt det första setet medan jag spred bollarna i alla väderstreck. 15-5. Andra set. Vi följs åt i en tät drabbning med bollar som får mig att vilja vomera i mitt racketfodral och jag vinner till slut med 17-16. I det avgörande setet faller allt på plats och jag bollar ut en pedagogisk ledare som alltmer tappar geisten medan jag försöker förtränga blodsmaken och tröttheten för att slutligen vinna det sista setet med komfortabla 15-10.
    Rektorn var mycket besviken efteråt och hade jag bara anat hur gärna han ville vinna hade jag nog slagit ut ett par bollar till. Det känns som om jag har uppnått vad man kan begära den här terminen på badmintonplanen och jag förstår att hela cyberrymden vill veta hur det känns. Det är tomt. Det är tomt och meningslöst. Det är lätt att tro att en euforisk känsla skulle värma mig och ge mitt liv en högre mening, men nej. Det är blåsigt, kallt och mycket ensamt på toppen och jag vill inget hellre än att bli besegrad nästa gång. Någon?

 

Brun hårig sjuk sköterska?

Nöjd hets index?

Nej, tacka vet jag råttkött.

Av någon besynnerlig anledning känner jag mig mindre bluesig på söndagarna numer. 

Av någon, för mig helt okänd anledning, har jag blivit tilldelad en bluesensemble av mina kollegor musiklärarna. De har sedan dess lett i mjugg medan jag har vänt på varenda sten i mitt musikaliskt tvivelaktiga förflutna för att hitta låtar att planka, stjäla eller helt enkelt kopiera. Nu har jag snart avverkat en hel runda (en tolva?) i kursen och har, trots mina farhågor, överlevt genom att låtsas veta. Och. Ibland, jag erkänner motvilligt, kanske det rent av är bra att tvingas rota lite i populärmusikmyllans djupaste fåror.
    Jag blev extra, nästan barnsligt glad, när jag hittade Taj Mahals sköna version av Divin´ Duck Blues med den uppbyggliga textraden: "If the river was whisky, I was a divin´ duck". Det finns också något oemotståndligt charmigt över den gamle staxräven Rufus Thomas och hans naivt toffelkaxiga Walking the dog. Tre ackord, en gitarrpickup, ett break och det svänger så det svartnar.

Mannen bakom en del av Motowns låtskatt är död. Marvin Gayes I heard it through the grapewine är kanske den mest spelade av Whitfields låtar. Marvin Gayes version är fin men jag har alltid varit mer förtjust i Gladys Knight & The Pips sagolika version, möjligen beror det på att spåret innehåller en av musikhistoriens mest geniala och stilbildande basgångar, James Jamerson förstås, och det finns en okuvlig rörelse och linje i låten, inte de stora gesterna, men fullkomligt briljant. Det går verkligen att förlora sig i den här videon. En svunnen tid. Ta mig dit.

  

Jag har alltid haft svårt för Paul Ankas blodlösa sätt att närma sig musiken men många menar att hans storbandsplatta är stor konst. Jag vet inte. Storband är läckert, men jag tycker sällan att storband är formatet när arrangemangen hamnar för långt från originalen. Nirvana? Nej.


 

Knäppte på Letterman igår och vågade inte blinka när studion besöktes av Barack Obama och så småningom LeBron James, som gjorde en kunglig entré och jag gladdes över hur han närmade sig Lettermans frågor. Verserat, eftertänksamt och med en enkelhet som inte alltd är att förvänta av idrottens mest betalda. James förklarade att skälet till att de inte vann OS-guld fyra år tidigare berodde på att de inte till fullo förstod vad det innebar att representera sitt land och att de nu hade uppnått en större personlig mognad och därför kunde gripa sig an uppgiften med en annan attityd. Det är förstås inget uttalande som renderar ett litterärt nobelpris men jag kan inte föreställa mig att en enda svensk idrottsman skulle låta ordet 'mognad' passera de blekta framtänderna. Och. Blotta tanken på att representera något mer än sig själv skulle kunna vara ett skäl till att uttrycka sig med en något större varsamhet och respekt mot de som lyssnar.
   Och nej, Dennis Rodman gav inte lika sorterat intryck på sin tid.

United. Skippa finliret och peta in bollen i mål. Ni skulle behöva en Zlatan som genom sin blotta existens får ett par försvarare att trippa upp på läktarplats.

Tuben är full av klipp med spektakulära solon av Bona och han jämförs oavbrutet med Pastorius. Jämförelsen är förståelig men samtidigt helt onödig. Bonas timing är unik och hans uttryck liknar faktiskt inget annat, han är något så exklusivt som en stilbildare. Lyssna på hur hans basspel, elastiskt som en regeringsförklaring, rör sig runt beatet och hur hans spökslag knuffar och förskjuter groovet. Jo, han sjunger och spelar gitarr också. 

Läser i GP om hur signaturen Tyko kokar en bucklig pingisboll för att få den rund igen och visst var det så vi gjorde för trettio år sedan när vi knycklat ihop en finfin Nittaku av misstag i Bönas källare. Jag undrar om dagens trettonåringar gör så? En annan typ av kok ägnade jag mig åt fyra, fem år senare när någon berättade att elbassträngar, som är dyra som kvicksilver, blir som nya när man kokar desamma i en stor kastrull. Jag lät strängarna puttra på spisen ett tag men jag måste erkänna att jag fortfarande blir äcklad av tanken på den sörja av hudavlagringar och fett som låg som en slemmig, oljig hinna i kastrullen efteråt. En slags strängfond. 

Om jag fick lika många armbågar i nacken som Zlatan får under en dag på jobbet skulle jag bli smågrinig.

Jag överväger att bli en pedagogikens Materazzi. Skall bara tatuera mina underarmar först. Och lära mig hur man säger "det var inte jag" på italienska.

Och nej Henrik Strömblad, man kan inte säga "han har många championsleaguematcher under bältet". Det låter helt enkelt inte klokt.

Taktiska formationsförändringar? Dra tillbaks trupperna? Alvarligt talat? Dags för lite förnyelse i metaforerna?

Det smärtar mig att säga det, men jag gör det ändå, antalet bisittare är sällan direkt kopplat till substansen i det som sägs.

 

Jag tror att vi ynkliga människor blir en gnutta bättre om vi då och då får höra ett storband som förmår att klinga majestätiskt med tuba, valthorn och bastrumpet och under stundom glest och sprött i en så minimalistisk instrumentering att man får ögna igenom varje sektion för att se vilka som spelar och vilka som väntar på nästa insats. Och, för guds skull, jag tror att vi klentrogna och tröga blir upplyfta när vi får se en trumpetare försiktigt smyga fram mot solistplatsen som om han ville be om ursäkt för att han upptar vår tid innan han sätter munstycket mot läpparna och frälser oss med den spräckligaste blues innan han retirerar för att lämna plats för nästa solist. Och när vi måndagsbleka kommunala tjänstemän tror att vi har fått höra en sammanfattning av det bästa sprider sig ett ensemblespel som vilar på Moris fasta bas och Kotters knepiga piano och plötsligt smyger Pinton fram en basflöjt och en mörk klang sprider sig i hela kroppen innan trumpeterna letar sig upp i en trestämmig oktav och fräser som svetslågor i nackarna på trombonisterna som serverar en fet ackordklang att sträcka ut sig på. Och där står vi. Med en kall Hof och tycker att det är en smula underligt att det här händer i Jönköping. En måndagkväll.    

          


 

Herr Glas påminner via en exposition av musikhistoriens mest geniala pianogung vid en repetition för några veckor sedan om Elton Johns briljanta liveskiva Here And There från 1976. När jag bläddrar fram skivan i vinylhögen hemma, jag måste ha köpt den långt senare, jag tror inte att jag förstod Elton Johns storhet när jag var 11, förstår jag Herr Glas resonemang till fullo. Det är omvälvande att påminnas om hur musik kan vara både enkel, effektiv, bländande och så komplext storslagen på en och samma gång. En man vid en flygel och fyra musiker och  Madison Square Garden kokar vid det första ackordet i Bennie and The Jets och de fem representerar det genuina enkla men så svårfångade hantverket där helheten blir magisk utan att delarna går förlorade. Elton John må ha spelat in musik till Disney och gjort de mest svullna produktioner; jag har sett honom skapa musik i stunden genom att till eget pianoackompanjemang i Actor´s Studio sjunga rätt ur en bok med sakprosa, jag gissar att det finns låtskrivarkollektiv som skulle offra sina datorer för den förmågan, men storheten hos Elton John är förstås förmågan att i en musikalisk miljö, vilken som helst, att ha ett så unikt uttryck att det går att känna igen hans röst redan på inandning. Dessutom. Hans uttryck är tätt kopplat till förmågan att skriva hisnande vackra melodier till en ganska traditionell popharmonik. Popkonst.
    Innerkonvolutets baksida placerar en medelåldring rätt ner i minnenas polaroidarkiv. Kan det bli vackrare?

Årets skiva? Pasodoble. Ett musicerande med känselspröt känsliga för beröring och en elektrisk synergi där basen och pianot inte bara är synkade i perfektion utan också ett samspel där man minsann talar i mun på varandra i ett samtal som inte verkar vilja ta slut. Som vanligt när Danielsson spelar handlar det om ton och ett kristallklart uttryck som är så känsligt och innerligt att det nästan inte går att andas och det är emellanåt så svindlande vackert att det svartnar. Mozdzers mer klassiska anslag är sagolikt slankt och präglas av ett tonspråk som tycks hämtat från Europa men som ändå har en jazzig svärta. Det är elegant och sirligt, virtuost men inte pråligt och solona blir ibland så kontrapunktiskt besvarade att det är svårt att avgöra vem som är solist. Och å andra sidan. En enkelhet, en fallande baslinje mot en nästan insmickrande pianomelodi som inte vill ta slut utan söker sig längs serpentinvägar och skrapar försiktigt i vägräcket innan den mjukt landar i kontrabasens avstannande rörelse. En hisnande historia kommunicerad av två självständiga berättarjag.

Annie Johanssons dammsugare var slut. Men damen bakom disken såg min desperata belägenhet och plockade fram ett vaniljhjärta. Nybakat.

När jag läser Torgny Lindgren häpnar jag alltid en smula. Det oväntade är nästan aldrig längre än en bladvändning bort och trots att hans roman Sanningens lov är genomkomponerad präglas texten av en slags ögonblicklig intuition och en finmaskig berättarteknik som fyller särlingen Theodor Marklund, rammakare, med textligt blod. Romanens händelseförlopp är relativt reducerat, men inte desto mindre - häpnadsväckande. Rammakare Theodor Marklunds oförställda, äkta kärlek till konsten och bardomsvännen Paula, på väg mot den stora berömmelsen i musikens namn, inbjuder till oavbrutna funderingar om vad konsten och musiken är, där Theodor Marklund inledningsvis representerar det äkta, den rena kärleken till konsten som idé och företeelse. Lindgrens gestaltning av berättarjaget Marklund är mästerligt. Det mest oväntade och spretiga vävs ihop till en skildring av en kuf med de underligaste uppriktiga idéer. Han deklarerar tydlig att han inte gillar "ska eller funk eller soul eller heavymetal eller new wave eller speedmetal eller hiphop eller batcave" och får läsaren att inse att han sannolikt har kommit i kontakt med dessa termer på något vis. Hur? Lindgrens text får hela tiden läsaren att ställa frågor om hur saker och ting är möjliga och emellanåt sipprar ett silvrigt svar ner genom textmassan och det oformliga låter sig fångas - en stund.
     Theodor Marklund läser Schopenauer eftersom han har ärvt sex band av just Schopenauer. Mycket av Theodors betraktande av konsten sker i ljuset av Schopenauers syn på densamma, men när Marklund redogör för den mest kända av Scohpenauers pessimistiska teorier, den om den otillfredställda människan, nöjer han sig med att konstatera att "Någon har sagt". Och när läsarens leende har stelnat kommer frågorna. Varför? En komplex gestaltning, en knuff i sidan till läsaren eller kanske något helt annat? Sinnrikt. 
 

Medelålderns landskap
en äng av parkett och nålfilt
och en skogsglänta
med kostymer
som kräver kemtvätt

Jag var på föräldramöte igår. Som förälder. När en av lärarna började förklara betygssystemet och inledde med att det ju inte var som när vi gick i skolan på sjuttiotalet grips jag av en smygande panik och börjar fundera på om någon skulle märka om jag ålar av stolen och sakta börjar krypa ut. Jag är ju rätt liten till växten. Jag kanske skulle kunna simulera en svimningsattack och hoppas att någon ringer efter ambulans och att jag i bekvämt ryggläge blir nedburen för trapporna. Men nej, jag börjar harkla mig och tänker att om jag torrhostar lite så kan jag ge sken av att hostattacken kräver att jag lämnar betygsgenomgången för att inte störa den avgjort viktiga informationen. En annan pappa hann före. Och det kändes som att en plötslig hostepidemi skulle bli för pinsam och vad skulle jag prata med den andra pappan om utanför mellan de krystade hostningarna. Han verkar ju vara en simulant. Det öppna fönstret. Alla tittar ju framåt. Lätt. Jag väntar till någon ställer en fråga om VG och klättrar tre våningar ner på stuprännan och tar mig hem i skydd av mörkret. Skulle jag kunna skylla på en läkartid? Nej. Jag satt kvar. Lyssnade på hela genomgången. Med panik i bröstkorgen. 

Jag åkte spårvagn förbi Handelshögskolan och noterade att någon hade pillat bort H:et på väntkuren. Andelshögskolan. Göteborgskul.

Trots en svårt sargad rygg ställde jag mig på Läkarens planhalva och vi lyckades, trots ett högst mediokert spel från min sida -stel, orörlig, eländig- traditionsenligt manövrera ut Direktören och Rektorn i tre raka set. Det strävsamma paret från näringslivet och pedagogikens högre parnasser svarade för en hedersam förlust och borde i sanningens namn ha vunnit minst ett set, det andra när de hade en ledning med 12-6, men som vanligt misslyckades de med att knyta ihop, avsluta, sätta spiken i kistan, få det sista ordet - ja ni förstår själva.
   Kvällens höjdpunkt var när Rektorn exekverade ett serveess mot undertecknad. Den glädjescen som utspelades för tankarna närmast till en match i TV-pucken och jag kan bara glädjas med min motspelare. Han förtjänade sin poäng och det var en mycket vacker serve.
   Extra minnesvärt var att Direktören uttryckte att han nog menade att vi var det bättre dubbelparet. En fin gest som värmer hjärtat hos en enkel tjugofemöresadjunkt.
   Jag grät mig till sömns igår. Kombinationen pajad rygg och tinnitus gör ingen lycklig, men mest kom nog tårarna av den upphöjda estetik och det graciösa rörelsemönster som Läkaren och undertecknad under stundom bjöd på. Motionsidrott när det är som allra vackrast. Ett konstverk.

 
 
     

Har tillringat ett dygn i Göteborg och lämnar här en exakt och vetenskaplig utvärdering för framtida stadsplanering. Låt mig först klargöra följande obestridbara faktum: Trivseln, gemytet, stämningen (ja, jag är frestad att använda ordet nöjdhetsindex men avstår) och det upplevda bemötandet i en stad står i direkt korrelation till det antal meter en besökare måste promenera för att kunna slå sig ned på ett konditori med en kopp bryggkaffe och en av konditor monterad dammsugare. När det stora fikasuget sätter in, måste dessutom en Napoleonbakelse kunna gå att uppbringa inom en promenad på 20 minuter.
    Jag är ledsen att behöva säga det. Göteborg är numera inget annat än ett Latteland. Konditorierna lyser endast med sin frånvaro och där barn jag lekt finns numera bara, endast, inget annat än kaffeserveringar med finurliga namn och menyerna är likadana överallt. Latte, nyttiga smörgåsar och delicatotjafs. Redan vid den första promenaden ser jag med oro hur caféerna har namn som Java, Real Coffee och Opera Café. Ett genuint konditori skulle aldrig bemöda sig om att odla ett varumärke på det sättet. Ett riktigt svenskt konditori har alltid ett efternamn eller ett förnamn i sitt varumärke. Eller möjligen något som syftar på ett genuint bakverk. Malmborgs, Lindströms, Napoleon eller Junggrens för all del. När jag efter min ökenvandring börjar hallucinera om grön marsipan slog det mig att just Junggrens måste ligga kvar i all sin prakt på Avenyn, hittar detsamma och stegar in med ett brett leende som snart stelnar när jag ser de alltför symmetriska skapelserna. Delicato. Jämte de präktiga räkmackorna och sillsmörgåsarna ligger en trave grönsaker som är fabriksgjorda. Det slutar med att jag hukar mig för regnet under markisen med en hastigt ihopsvischad latte.
    Jag sökte en dammsugare och fann en latte. Jag är besviken.  

Tuben vimlar ju av videor med "shreds" och det här är en av de allra roligaste. Kanske måste man i någon mån syssla med musik för att inse komiken i det hela; det är en smula svårt att förklara varför jag vid 1.30 skrattar så att tårarna trillar när Mike Porcaro rycker loss på basen. Njut.


 

Lyssnar mer än intresserat på den israeliske mästerbasisten Cohens kompositioner och tycker mig höra en rät linje från Esbjörn Svenssons Trio i struktur och attityd. Det vore förmätet att säga någonting annat än att det är bländande i all sin lekfullhet och komplexa rytmik med ett ensemblespel som lever och ändå är så homogent att det ibland är svårt att förstå hur det går till.
     Ändå är jag lite kluven till själva idén bakom plattan. Kompositionerna är emellanåt i grunden så strama och uppstyrda att trion snarast knyts till en pianosats, eller om det skall hårddras, till en basgång eller pianots vänsterhandsrörelse. Det är vackert så som kompositioner betraktat, men det är också det som begränsar trions uttrycksmöjligheter. Låtarna i sig är så strama att improvisationerna blir lite bleka och fångade i svartvitt om än tekniskt fulländade. Det finns förstås exempel på jazzmusiker som rör sig med samma starka soloröst i den här typen av låtar, Pat Metheny till exempel, men i mina öron blir det improvisatoriska i Cohens trio aldrig så spännande som jag anar att det skulle kunna ha blivit med ett annat material. Det är sannolikt så att man får en del och förlorar en del med den här typen av alster och det är väl snarast en smaksak att avgöra vad som är att föredra. Mycket av musiken bottnar i en västerländsk klassisk tradition snarare än i ett mer jazzbluesigt uttryck och med det följer ett tonspråk som emellanåt känns för rent och prydligt.
    Jämförelsen med E.S.T är nästan ofrånkomlig och jag saknar svärtan, innerligheten, bluesen och spräcket som E.S.T. regelmässigt  levererade. Tekniken och perfektionen var i E.S.T:s musik bara en väg till det fulländade uttrycket.

Går in på Kulturhusets lördagsloppis och går ut en krona fattigare med Börge Rings LP Allting har sin tid från 1979 och färdas en dag senare med en fasansfull fart till mina tonår där Börge Ring var en av de eftertänksamma män med gitarr på magen som verkligen betydde något. Jag minns hur jag, då verkligt rotad i den svenska frikyrkomyllan, började förstå att det fanns nyanser av det mesta, till och med tron, och att de män, ja det var nästan alltid män, som höjde sina eldfängda röster över den hukande åhörarskarans huvuden kanske också skulle må bra av att inte alltid vara så erbarmerligt tvärsäkra på allting.
    Börge Ring förmådde att koppla sin gudssyn och sina sångtexter till livet och döden och bottnade, åtminstone i mina öron, på ett mer ödmjukt sätt i sin relation till det som inte går att förklara.
    Jag sitter förstummad när jag lyssnar och förvånas hur bra det låter. Det är ett inspelningshantverk som jag tror till viss del har gått förlorat med åren och instrumenten tillåts ännu låta som de gör innan åttiotalets ljudideal processar bort allt mellanregister och de små skavanker som ger liv åt en inspelning. När jag lyssnar på Franciskus solsång så domineras ljudbilden av en körsång av den typ som någon gång måste behandlas i en doktorsavhandling med titeln Frasering och ljudideal i Svenska Missionsförbundet under sjuttio- och åttiotalet. Det låter sig svårligen beskrivas men i mina öron tycks en ganska hård huvudklang vara en av byggstenarna och det tycks som om det svängigaste uttrycket var åttondelssynkopen som gärna framfördes med ett visst mått av stelhet men ändå med en slags hänförd övertygelse om att nu jädrar svänger vi till det här i kören och utförandet är så där härligt tydligt att man liksom känner åttondelarna hacka sig in i en samtdigt som den prydliga stämföringen inte direkt provocerar eftersom arrangemangen ofta var skrivna av någon som lite ängsligt tänkte på vad teoriläraren på musikhögskolan skulle säga om han mot förmodan skulle sätta örat mot dörren. Det är fullständigt charmerande men ändå lite livlöst. Om du förstår?