En epok går i graven?
Det kan tyckas oviktigt och som något som inte kommer att spela någon som helst roll ens i mitt tveksamma eftermäle, men under dagar med endast ett litet stänk av gråhet kan jag hamna i ett mentalt tillstånd där jag är beredd att offra min arm för en kopp kaffe och en dammsugare. Vid riktigt krisartade tillstånd kan jag släppa vad jag har för händer för att känna den sträva marsipanen blanda sig med vilket sunkigt automatkaffe som helst. Men efter det vaniljhjärta jag åt på Bernards idag känns det som om jag håller på att lämna grönsakslandet för knaprigheten och den förföriska vaniljkrämen. Kan man kalla det utveckling?
How long has this been going on?
Jag bläddrade förstrött i en av skivbackarna på en av secondhandbutikerna och stod plötsligt med Sarah Vaughans underbara How long has this been going on från 1976 i händerna. Sara Vaughan är förvisso frontfigur men omger sig med Oscar Peterson, Ray Brown, Joe Pass, och Louie Bellson på den här LP:n. När jag placerar den på tallriken ser jag att den praktiskt taget är ospelad och det känns underligt att någon har köpt skivan utan att lyssna på den.
Det känns fånigt att nämna vilket dreamteam som spelar på skivan; resultatet kan förstås bara bli briljant. Men, det intressanta är att höra Vaughans auktoritet och hur hennes förmåga att frasera placerar hennes röst mitt i musiken. Hon surfar inte ovanpå det flöde som finns utan brottas, tänjer och vrider för att skapa mer utrymme och mer friktion och färg. Det är kvalitet. Det här är mainstream, men det glöder, svänger och glimmar och, jo, Ray Browns basspel kan få den mest hårdhudade att vekna en smula. Drivande och både grovkornigt och lätt i samma pulserande walkington. Walking bass åt folket.
Snuvad
Jag var på hockey igår och såg HV effektivt desarmera kaffelirarna från Värmland och det är ju förstås något att glädjas över, men omständigheterna för min egen del hade kunnat vara lyckligare. Min gode vän Direktören kunde inte locka en enda av sina buffétrötta affärsbekanta till Rosenlundshallen och han vände sig därför, gentilt nog, till pedagogproletariatet i form av undertecknad som tacksamt fångade denna smula från kapitalets bord.
Det hela var mycket trevligt och upplyftande. I första perioden. Intensiv och tät hockey med mycket adrenalin i en match som gällde - ingenting. Efter åtta minuter i period två förändrades scenariot plötsligt när jag fick kramp i mitt högra ben. Smärtan höll på att ta kål på mig och jag reste mig, svårt plågad, för att smyga ut. Mina bänkgrannar betraktade mig som paria men reste sig motvilligt för att släppa ut mig och skymde därmed sikten för hela raden ovanför och jag kan inte minnas att så många vuxna människor någonsin har svurit åt mig på en och samma gång och invektiven, inte särskilt kreativa, for som missiler mot en skeppsbruten ute på smärtans blåsvarta ocean. Jag försökte på väg ut i betonghangaren att förklara för en av publikvärdarna att jag hade kramp i benet och jag tror aldrig jag har mötts av mindre engagemang och empati.
Krampen släppte snart men ersattes istället av en totalt absurd känsla. Jag var på hockey men såg ändå matchen på en TV-monitor. Ensam, bortsett från sällskapet av en och annan överförfriskad supporter och publikvärdar som tycktes ifrågasätta min mentala status. Varför gå på hockey när du ändå står och tittar på en TV? Det kafkaeska har aldrig varit mer närvarande i mitt liv.
Bland nät och fjädrar
Dubbel för första gången på länge och allt var som vanligt. Efter tre set körde undertecknad ett set i singel mot Direktören som utvecklades till en riktig hatmatch där vi dängde bollen från basline till baslinje och adrenalinet började konkurrera så smått med svimningskänslan. Direktören vann välförtjänt med 17-15 och såg mer belåten ut än vanligt när han berättade om sina kommande resor runt jorden. Själv var jag i Norrahammar igår.
Public Service
Log hela dagen åt den imitation av Leif GW som Göran Gabrielsson levererade igår i Public Service. Han kommenterade där förslaget om att polisen i större utsträckning skall hämta skolkare i hemmet och köra dessa olycksbarn till skolan med att polisen nog inte skulle hitta hem till skolkarna.
"Det vore bättre om skolkarna samlades i skolan, så får polisen istället köra hem dom."
"Det vore bättre om skolkarna samlades i skolan, så får polisen istället köra hem dom."
Robins
Kan inte låta bli att undra över idén med att ta in två gäster per program och låta dem i all hast formulera något kvickt som vi eventuellt inte kände till om personerna ifråga, alltid på ett mer personligt plan, och sen vips är programmet slut. Ikväll Ingvar Oldsberg och allvarligt talat, hur många gånger har det inte skojats om hans flintskallighet och brist på sånglig förmåga eller att han är äldre än de flesta andra i TV-rutan? Behöver någon informeras om det ytterligare en gång? På finfin sändningstid? Det kändes instängt och taffligt. Dessutom; en programledare som i en skriven monolog använder det mest vedervärdiga av alla uttryck borde få ett kännbart löneavdrag. Även fast. Hallå? Jag är inte särskilt petig med mitt eget språk, vare sig i tal eller skrift att döma av de milda tillrättavisanden jag får av omtänksamma läsare, men den formuleringen får mig att må fysiskt illa. Det låter ju inte klokt. Det är omöjligt. Det går inte.
9A
Tittade i exakt tre minuter på dokumentären (?) i SVT men fick för ögonen flimrande reminiscenser från min egen tid som musiklärare på mellanstadiet på 1990-talet och fick dessutom samma känsla som den stackars elitmussemajjen i TV måste haft när han såg elevernas koncentration flaxa iväg ut i korridoren tillsammans med en rätt beige lektion.
hrmpf
Stor dotter sa till mig, inte utan spår av skadeglädje i den förkylda rösten:
Du vet att du har fel. Det kan du skriva i din blogg.
Jag tyckte att det kändes orättvist och jag fick henne inte att ändra uppfattning trots att jag på ett pedagogiskt sätt försökte förklara för henne att det mest arbetsamma med att vara förälder är att jag hela tiden måste tänka på min plikt att uppfostra och tillrättavisa. Torvald Helmer? En mes.
Du vet att du har fel. Det kan du skriva i din blogg.
Jag tyckte att det kändes orättvist och jag fick henne inte att ändra uppfattning trots att jag på ett pedagogiskt sätt försökte förklara för henne att det mest arbetsamma med att vara förälder är att jag hela tiden måste tänka på min plikt att uppfostra och tillrättavisa. Torvald Helmer? En mes.
Bert
Läser i Expressen om Bert Karlssons ekonomiska manövrar gentemot sina tidigare artister och även om publiciteten inte är särskilt positiv kan jag inte låta bli att fråga mig vad Bert Karlsson har gjort för att förtjäna det utrymme han får i media och den mycket tvivelaktiga
rollen som trivsam lantis. För mig kommer Bert alltid att vara förknippad med de hyperunkna idéströmningar som han gav uttryck för i Ny Demokrati i en tid där vi som bodde i Stockholm faktiskt var rädda för vad som kunde hända med de i vår närhet som inte var rågblonda. Lasermannen är en spännande berättelse idag, men de händelser som skildras var fruktansvärt obehagliga för många, många människor och hade uppenbarligen åtminstone en indirekt koppling till Ny Demokratis demagogi. Det går förstås inte att lasta Bert Karlsson och Ian Wachtmeister för alla främlingsfientliga illdåd under den här tiden, men det går inte heller att försvara vuxna människor som hade fritt spelrum i de svenska medierna med att de inte förstod bättre.
rollen som trivsam lantis. För mig kommer Bert alltid att vara förknippad med de hyperunkna idéströmningar som han gav uttryck för i Ny Demokrati i en tid där vi som bodde i Stockholm faktiskt var rädda för vad som kunde hända med de i vår närhet som inte var rågblonda. Lasermannen är en spännande berättelse idag, men de händelser som skildras var fruktansvärt obehagliga för många, många människor och hade uppenbarligen åtminstone en indirekt koppling till Ny Demokratis demagogi. Det går förstås inte att lasta Bert Karlsson och Ian Wachtmeister för alla främlingsfientliga illdåd under den här tiden, men det går inte heller att försvara vuxna människor som hade fritt spelrum i de svenska medierna med att de inte förstod bättre.
Den självskrivande myten
Det sägs att det bara finns två fotografin av Robert Johnson och vid en snabb genombläddring av häftet till The Complete Recordings verkar det faktiskt stämma. Trots, eller tack vare det är Johnson en av de mest självlysande mytiska gestalterna på den plottriga populärmusikaliska himlen och otaliga är vittnesmålen från ledzeppelinare och claptonare och andra kritvita efterträdare från England och USA som deklarerar Johnsons betydelse för den moderna rockmusiken som deltabluesens främste företrädare och det är väl vackert så, även om jag gärna undviker att höra fler covers på hans material. Det slog mig nämligen när jag lyssnade på den knastriga inspelningen att den nerviga, gnälliga och genomträngande känsla som finns hos Johnson blir något helt annat när det förstoras upp med ett fyrmannaband. Det blir precis lika underligt som när ambitiösa arrangörer skall tvinga ner gudvetvilken musikstil i ett storbandsformat eller när operastjärnor säger att de gärna sjunger jazz och därefter slaktar det uttryck som vuxit fram under årtionden av samspel och nötande, minns Sylvia Lindenstrand (huh).
Johnsons mytologiska värde förstärks förstås med hans sammankoppling med crossroadsmyten, som för övrigt finns kusligt representerad i Mörkrets hjärta via Kurtz' pakt med det djävulska mörkret. Det slog mig häromdan och jag blev lite...rädd. Att läsa Mörkrets hjärta är att hålla en levande organism i sin hand som skiftar karaktär så fort man fäster blicken lite längre än vanligt på en sida. Sammalunda med Johnsons blueslåtar. Man måste vänja sina öron vid mörkret innan man kan se ett skvatt.
Bland nät och fjädrar
Det börjar bli en allt sorgligare samling brutna medelålders män som i bästa fall samlas måndag kväll. Och då talar jag om mina mot- och medspelare. I afton var Direktören utbränd av att åka tåg i första klass och tyckte att det skulle bli stressigt att hinna och Rektorn anmälde tidigt förhinder och Läkaren spelade ett och ett halvt set när han kastade in handduken och klagade på sin stela rygg. Jag hade vid det laget vunnit fem poäng på rena serveess och det kan förstås bryta ner vem som helst men jag var självklart förstående med tanke på att Läkaren inte ens i topptrim har särskilt mycket att hämta i poängväg. Dystert.
Moi? Jag är i mitt livs form.
Moi? Jag är i mitt livs form.
Måndag igen?
Måndag i februari och sportlovet är slut men låt mig erinra om att Robert Johnson sannolikt inte kände till begreppet sportlov och att han troligen hade ställt sig frågande till skidskytte som företeelse och med till sanning gränsande visshet försiktigt hade närmat sig Björn Ferry men han lyckas fånga den svenska vinterbluesen bättre än vad jag egentligen skulle önska.
Winter time's comin', it's goin' to be slow
You can make the winter, babe, that's dry long so
You better come on in my kitchen, 'cause it's goin' to be rainin' outdoor
På spaning efter den tid
Och minns Canada Cup. Vilka kraftmätningar och den mytiska skimmer som omgav de ryska björnarna som utan att röra en min tog stryk och spelade kombinationshockey i en egen division och spänningsfältet mellan öst och väst var elektriskt och varje match tycktes som ett eget litet världskrig och man började plötsligt förstå hur bra våra svenska spelare var som till vardags beträdde samma skimrande is.
På spaning efter den tid
Sportlovet är i all sin prakt konstruerat för TV-sport men det är inte enkelt när ett så upphaussat VM som det i blåshålet Östersund ockuperar tablåerna. Skidskytte torde vara en av de grymmaste sporterna som kan visas, i hård konkurrens med gång där det är omöjligt att glömma bilder av ledarinnan som blir diskad 50 meter innan ärevarvet på stadion, men skidskytte tävlar absolut i samma socken; hur många svenskar har inte hittills skjutit bort år av träning och minnet av SVT:s obligatoriska inför-VM-reportage i första liggande. Den känsla av tomhet som infinner sig i TV-fåtöljen där kaffet knappt har blivit upphällt får vem som helst att famla efter burken med psykofarmaka.
Det är sorgligt och får mig att längta efter ett helt vanligt längdåknings-VM som det var förr, med de närmast olidligt spännande stafetterna och den utdragna femmilen som tog en förmiddag där man kunde följa tendensen i ett lopp, med papper och penna och egna avprickningar. I dag avgörs femmilen genom masstart, vilket innebär att 50 skidåkare sällskapsåker fram till spurten, vilket förstås strider mot hela femmilsidén.
Det är för övrigt ofelbart så att skidstafetter i VM och OS infaller på dagar då jag arbetar vilket å det svåraste har komplicerat min tillvaro eftersom jag har genomfört de mest avancerade manövrar för att kunna åka hem till den minutiöst programmerade videoinspelningen utan att ha fått resultatet avslöjat i förväg. De allra flesta gångerna har det förstås misslyckats. Jag minns särskilt hur jag per bil åkte från Lidingö till Gustavsberg med radion avstängd och sprang i min blåögdhet in på en mack för att blixthandla och genast hör jag hur två kunder diskuterar den svenska floppen i stafetten. Jag grät i bilen. En annan gång lyckades jag ta mig hem till en inspelad hockeymatch utan att ha fått höra resultatet. Obegripligt. Genom Stockholm per tunnelbana och buss med mössan neddragen och min walkman på full volym. När jag kom hem var videon inställd på fel kanal. Testbild. Jag blir fortfarande sorgsen till mods när jag minns hur jag blev snuvad på den godbiten.
Det är fullt, var god återkom senare
Jag promenerade med min ipod som enda sällskap och lyssnade på en hel platta med den utsökte pianisten Kenny Barron varefter jag övergick till McCoy Tyner innan jag steppade vidare till Michel Camilo när jag plötsligt reflexmässigt slet ur snäckorna ur mina öron. Det hade helt enkelt gått för långt, mitt huvud var till brädden fyllt med toner, skalor, rytmer och fylliga basgångar; jag lovar er, hade jag hört en sextiofjärdedelsnot till hade jag imploderat. Jag vandrade i stället in i en 800 takters lång generalpaus och kom på mig själv med att pusta ut och, jag svär, det ploppade ut toner ur öronen som med slumpmässiga plink och plong och floff slog mot marken.
Det var då det slog mig: Jag lever i en värld där det vimlar av människor som vill uttrycka sig i musik och förutsättningen för dem är att deras uttryck trycks in i mitt huvud för att göra intryck men just nu är mitt huvud så fullt av intryck av uttryck att jag snarast måste trycka ut en del intryck för att nya uttryck skall kunna göra avtryck innan jag hamnar i ett nytt musikaliskt övertryck. Jag är rädd att det är farligt. Hjälp, hjälp, hjä...
x 4
Barnen:
4-åring, med märkbart irriterad röst till sin äldre syster: "förstår du inte att jag inte hör någonting när jag är förkyld"
12-åring, med förvånad röst till sin motionerande far i elljusspåret: "vad andfådd du är"
14-åring, med lätt indignation: "den här grejen med Gud kommer att förstöra min födelsedag" (apropå en förvarning om att hennes födelsedagspresenter kommer att innehålla sådant som kan vara till nytta på ett konfaläger i vildmarken)
19-åring, med sedvanligt uppfordrande tonläge: "Skall vi övningsköra ikväll? Men jag vill inte köra i mörker."
Slicklick
Det här torde vara årets länk för alla musiknördar.
För den inte fullt lika nördige: Ett lick är en musikalisk fras som man till exempel använder när man spelar eller sjunger solo. Möjligen får du en annan bild av improviserad musik om du går igenom de drygt 200 exempel på hur samma lick används, men det är intressant att se hur en musikalisk kliché fortplantar sig från musiker till musiker och visst finns samma kedjereaktion i alla konstarter. Eller?
Urshult?
Tillåt mig att fråga: Hur lokal får nyhetsbevakningen bli? Var går gränsen? Jag brukar då och då, vid särskilt festliga tillfällen, redogöra för Radio Jönköpings nyhetssändning som avslutades med "näktergalen har hörts i Aneby". Nyhetssändningen ägde rum på 1900-talet.
I afton tittade jag på de regionala nyheterna på SVT och de sista minuterna ägnades åt ett reportage om orten Urshult, ett inslag i en slags stafett där veckans ort väljs ut genom att en inföding från smålands mörkaste skogar kastar en pil på en karta. Av någon outgrundlig anledning hamnar pilen alltid kring byarna söder om Växjö. Reportaget inleddes med att redaktionens skjutjärnsreporter berättar att hon själv är från Urshult och visar stolt en bild på sitt föräldrahem. Därefter får i veta att det finns en skola, affär, frisör och lekande barn i Urshult och dessutom har man ett fotbollslag och det är nära till naturen och det är dessutom ett perfekt ställe att bo på eftersom det är lagom stort.
Jag skulle vilja påstå att nämnda kriterier stämmer överens på 99,2 % av alla orter i hela Sverige. Om du så står på Sergels Torg så har du inte särskilt långt till naturen och jag skulle i min obeskrivliga enfald tro att de flesta svenska invånare tycker att just deras egen stad, ort eller by är precis lagom stor eftersom det är där de bor. Fotbollslag, skola, affär? Det låter inte som någon kioskvältare i mina öron.
Jag vet att de lokala nyhetsredaktionerna och radiostationerna landet över slåss för att inte tappa sina resurser och sändningstimmar, men emellanåt kanske det kan vara på sin plats med lite eftertanke. Hur lokalt kan det bli? När mina stackars elever konstruerar frågeställningar till sina uppsatser och inlämningsuppgifter brukar jag ibland, lagom förnumstigt, påpeka att om de inte kan förklara varför det de skriver har någon relevans så är det sannolikt inget vidare utgångsläge för skrivandet. Urshult?
Onsdag 15.48
Jag kommer inte hem ikväll om jag känner mig själv
Jag är vaken men blundar ändå
Jag minns hur dom sa till mig det där går aldrig bra
Men du ge undulaten mat
Etta Jones
En skiva från 1960 och jag kan inte få nog. I radion skvalar alla sinatror, benettar och kurtellingar om varandra men vem bär egentligen ansvaret för att jag inte förrän på senare tid har fått upp öronen för Etta Jones? I min kantstötta ipod har Jones den sista tiden varit soundtrack till tågresor och sena nätter och det är magnifikt. Hennes röst är essensen av vad jazz handlar om: det fria obändiga, orädda uttrycket där hennes interpretation av melodi och text bär iväg fjärran över kompet men ändå lyckas hamna mitt i allt i en fullständig interaktion. När man lyssnar på Don't go to strangers känns det som att befinna sig i jazzidiomets allra mest ursprungliga flod där rännilar av sextiotalssound ansluter och skapar skiftningar och nyanser i det grundbluesiga farvattnet. Nestor Haynes är orubblig, men ändå mjuk och böjlig. (Otroligt att samme Haynes, 45 år senare, sitter på Skeppsholmen och dominerar ett helt band.)
Det sägs att Etta Jones är en av jazzens bättre bevarade hemligheter och det är märkligt. Hennes första takter i den lätt luggslitna Bye, bye blackbird flödar i en månglans och det är i sin lätthet samtidigt så kaxigt uppnäst och högburet att det bara går att kapitulera .
Bland nät och fjädrar
Direktören var i Stockholm och torkade förmodligen bort löjromskornen från hakspetsen när en enkel tjugofemöresadjunkt, Läkaren och Rektorn drabbade samman i några singelmatcher. Jag kände mig redan från början stark och upptäckte att jag inte längre fick blodsmak efter att ha spelat fem bollar. Jag manövrerade ut Rektorn i två matcher med precisa dropslag och riktigt långa clear på hans svaga backhandsida. Inget märkvärdigt och låt oss för all del komma ihåg den arme skolledarens bräckliga fysiska status efter att ha jobbat i trädgården en eftermiddag. Läkaren vann den första matchen genom att avsluta med ett slag som mer påminde om att fånga fisk i håv. Det var åtminstone inte två slag sa mannen som skulle offra fem av sina patienter för att vinna. Han kände uppenbarligen inte till regeln om att bollen inte får ligga kvar på racketen för att sedan vispas iväg. Det strider mot spelets idé. Nåväl, i andra matchen pressade jag ner Läkaren i hans svaga backhandhörn och saken var klar. Läraren: 3 segrar. Läkaren: 2 segrar. Rektorn: 1 seger. Men statistiken spelar naturligtvis ingen roll. Det är trots allt bara motionsidrott och att vinna är faktiskt helt ointressant.
Blekt
Har lyssnat ett par gånger på Ray Charles duettplatta Genius Loves Company och kommer på mig själv med att undra varför. Det är för snällt och bugande och hovsamt. Konstigt att det inte river och biter mer med en samling artister i populärmusikens stjärnserie och varför har Bonnie Raitt fått en så menlös låt, hon om någon borde ha kunnat locka fram det countrysouliga hos Grandmaster Charles, men min käke fastnar i en gäspning. Den enda gången som Ray Charles sjunger med verklig nerv och det blir ett möte där sångarna gemensamt brottas med friktionen i en låt är i Elton Johns Sorry seems to be the hardest word. Å andra sidan är de minuterna en vink från den himmel som nu måste självsvänga svårt.
Den här helgen?
Jag har ätit 1957 års nobelmiddag. Fasan.
Jag har spelat Povel Ramels Småfåglarna iklädd en kycklingdräkt. Piano.
Jag har försökt att hålla 6 marshaller brinnande på en trappa i Abrahamsberg.
Jag har lärt mig trolla, även om barnen var måttligt imponerade.
Jag har provspelat en bas som uppenbarligen är både ny och begagnad men det är riktigt svårt att veta eftersom den även som ny ser minst sagt begagnad ut. Till och med personalen hade svårt för att avgöra om den var ny. Eller begagnad.
Jag har ätit en lunch vid Östermalmstorg och jämte mig satt en brat. Han klagade på att maten var kall trots att den enligt allt logiskt tänkande borde vara just - kall.
Jag passerade Kristian Luuk två gånger. Han måtte tro att jag är en stalker.
Jag borde ha sagt det tidigare
Gabriel Faurés Requiem är musik som fäster och vad är det egentligen för känsla som finns kvar i en när man har lyssnat på Libera Me? Du känner säkert igen In Paradisum som obestämbar filmmusik men det här är musik för soundtracket till ditt eget liv. Låt omgivningen slamra på egen hand ett tag och vrid upp volymen i din mp3spelare.
... men Stockholm har blivit kallt...
Har två helger i rad varit i den kungliga huvudstaden och har kommit till insikt. Jag är i grund och botten inget annat än en lätt överviktig lantis.
Jag bodde i 9 år i Stockholms förorter och som jag brukar minnas det i det nostalgiska neonskimret var det en skön tid med jobb och familj och möjligheter överallt, men i helgen kom den gråa verklighet som impregnerade min vardag tillbaka som ett tysonslag i fejset. Stockholm är överbefolkat, skitigt, kallt, grått, stökigt och ta mej tusan inte grönt och jag minns hur jag i svinottan satt och huttrade på de allmänna kommunikationsmedlen med öronsnäckorna inkörda till hjärnhinnan och hur jag trots att jag att jag måste tillbringat veckor i kön vid Slussens busshållplats i ett trafikghetto med gratis avgaser alltid lyckades få den sista ståplatsen på bussen och kände svettdropparna rinna längs ryggraden innanför vintermunderingen och migränen började ticka och jag minns hur jag tillbringade en hel sommar i en söderförort med min tvååriga dotter omgiven av betong och när vi bestämde oss för att uppsöka grönskan på Skansen eller något bad var vi omgivna av miljarder naturtörstande nollåttor som exponerade sina bleka kroppar för den disiga sommarsolen och när mitt första sommarlov som lärare var slut var jag gråtfärdig över den konstgjorda tillvaro jag befann mig i och fyra år senare hade vi mycket riktigt fått nog.
