Bakom lås och bom
På väg hem efter ännu en strävsam dag kantad av pedagogiska nerförsbackar såg jag något så märkligt att jag kände mig förflyttad till en annan tid. Jag har ju tidigare noterat att ett och annat hus har utrustat sin garageuppfart med den där typen av gallergrind som man ser i amerikanska TV-serier. Inga problem. Ser det dessutom inte charmerande ut när grinden ömt smeker baken på en SUV av tysk modell och en cabriolet med en stjärna på huven? Det som fick mig att hastigt lyfta mitt ena ögonbryn idag var åsynen av ett samtal som utspelades mellan den kvinna som uppenbarligen äger grindhuset, och ett äldre par med en minimal jycke av obestämd ras. Kanske en blandras? Utifrån mina ytliga bevekelsegrunder såg det äldre paret mycket trevliga ut. Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att de tycktes vara mycket älskvärda. Låt mig säga så här: Om jag mötte dem promenerandes med sin hund en sen kväll skulle jag inte byta sida av vägen av rädsla att bli nedslagen.
Ändå. Kvinnan i komplexet stod innanför sin låsta grind och försökte att liksom parera sitt nätta huvud för att kunna se paret bakom gallret på trottoaren. Det hela tycktes konstgjort och olustigt och av det äldre parets kroppsspråk att döma var de inte särskilt bekväma i den uppkomna situationen. Det går att sparka in vidöppna dörrar och samla gratispoänger med fiskhåv genom att undra vad det är som skrämmer människor bakom grindar. Eller genom att spekulera i om vi skall vara glada över att de håller sig själva bakom lås och bom. Men det enda jag kommer att tänka på är öppningsscenen i Strindbergs Fröken Julie där Jean skäller på Kristin för att det "luktar så infernaliskt". Fröken Julies hund Diana har haft ihop det med grindstugans mops och "nu är det på tok". Och så kan det naturligtvis inte få förbli. Därför kokar Kristin en dekokt som skall omintetgöra en oäkta valpkull. I Fröken Julie fungerar händelsen förstås som ett förebådande av Julies omöjliga relation med Jean och där med också omöjligheten i att de olika samhällsklasserna så intimt sammanflätas. Och det är konstigt. Jag tror att det är därför man smäller upp en grind med dubbla lås. För att slippa blanda blod med grindstugans mops.
Det kommer en vår
Läser Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och fastnar för (i?) det språkliga allmängods, delvis från en svunnen tid, som författaren använder som ett berättartekniskt kitt i romanen. Fraser som i grunden inte betyder någonting men som fyller upp det tomrum som uppstår när två människor samtalar eller åtminstone borde samtala. Formuleringar av typen:
Människan spår men Gud rår
Så sant som det är sagt
Det är som det är
Det kunde varit värre
Var dag har nog av sin egen plåga
Så sant som det är sagt
Huvet upp fötterna ner
Kommer tid kommer råd
Det är synd att klaga
Eller varför inte klassikern, som en god vän fick som själslig sårsalva av sin mor när hans flickvän gjorde slut efter en lång och intensiv tonårsförälskelse. Mister du en står dig tusen åter. Den är fenomenal. Efter att ha förlorat den Enda, HON som var allt på jorden, hon som gav livet en ny förklarad mening, så var det en lika stor tröst som en pinne i ögat.
MIn farmor, Svanhild, strödde fraser omkring sig med en timing och precision som skulle göra vilken estradör som helst suicidal av avundsjuka. Hon förädlade uttrycken och hade förmågan att leverera dem snabbt och med en träffsäkerhet som var hundraprocentig. Det var som efter ett ett nålstick. Det sved till innan man uppfattade den lindrande humoristiska undertonen som liksom ett plåster torkade upp den lilla bloddroppe som sipprat fram. Den slutgiltiga läkningen kom med hennes porlande skratt. Hon var slagfärdig minst sagt.
På 1900-talet bodde jag och min fru i Stockholm och vi stannade ibland till hos farmor och farfar när vi var på väg till Jönköping. Den kaffeabstinens som jag upplever efter 20 mil i bil gör att jag får svårt att andas. Jag är beredd att snusa kaffepulver eller trycka i mig java intravenöst. När Svanhild mötte oss i dörröppningen sa hon ofelbart "kaffe vill ni väl inte ha" innan hon fnissande vände in mot kaffepannan. Om någon av damerna i ett sällskap nös kunde farmor skjuta in den mer mustiga "hon nös, hon fes, hon log". När min farfar Levi skroderade för mycket stack farmor ofelbart in den klassiska repliken "tro honom inte han ljuger". När vi talade om elände eller bedrövligt väder visste man att "det kommer en vår" låg på lut. En del uttryck var en smula svårförståeliga som "det går undan på Lillesjön". Vad menade hon egentligen?
Min farmor odlade retligheten till en av de stora konsterna. 1976 när Palme och Fälldin utkämpade slaget om makten var tonläget högt i de socialdemokratiska lägren. Min farfar var snickare och engagerad i facket och i hans ögon var valet en enpartifråga. Det fanns bara det socialdemokratiska alternativet. Vid en ljummen politisk diskussion vid middagsbordet smög farmor in en mening som i vanlig ordning hade precis avsedd effekt:
Jag röstar väl på Torbjörn.
Michael Brecker, Pilgrimage
I min värld har Michael Brecker representerat jazzen när den för en gång skull faktiskt är gränsöverskridande. Inte minst med brodern Randy i Brecker Brothers bensindoftande sjuttiotalsfunk med ett tajt energiskt sväng och ett drivet, närmast fulländat ensemblespel som sedan dess förknippats med just bröderna Brecker. I den mer slicka musiken har Michael Brecker trots allt vågat ha ett tonspråk och ett uttryck som har fungerat som ett musikaliskt tumavtryck. På skivan Pilgrimage har MB samlat ett den moderna jazzens dreamteam med Herbie Hancock, Pat Metheny, John Patitucci, Jack De Johnette och Brad Mehldau. Skivan spelades in kort innan Brecker avled i leukemi i januari 2007.
Det är förstås svårt att inte påverkas av att det här är det sista inspelningen i Breckers musikaliska gärning. Man vill så innerligt att det skall vara bra. Och det är det. Det är vitalt med en fräschör över solistinsatserna och det gruppdynamiska skapandet fungerar utmärkt. Det känns som levande tagningar med gott om luft för varje musiker. Personligen tröttnar jag rätt fort på Metheny när han spelar syntgitarr särskilt i mindre sättningar, men det är naturligtvis en smaksak. Han är en så gudabenådad gitarrist att han klarar sig i alla väder med sitt rena sound och sitt typiska tonspråk och förmåga att variera sitt spel. Jack DeJohnette är en världstrumslagare men i det här sammanhanget kan jag emellanåt uppleva honom som för högljudd och slamrig. När jag lyssnar kan jag emellanåt inte låta bli att tänka på hur det skulle låta med en trummis som inte är så hardcorejazzig. Den här musiken byger självklart i stor grad på den energi som batteristen ger bandet och resultatet hade förstås blivit ett helt annat. Bättre? Ingen aning.
Brecker själv var en föränderlig musiker med förmågan röra sig i musiken utan att helt smälta in och hans saxsound är lika bra som någonsin. Det mest sorgliga med att höra Pilgrimage är att man förstår hur oerhört mycket han hade ogjort som kompositör och solist.
Nemesis
Det genanta i sammanhanget var att det efter orienteringen lottades ut priser till alla som deltagit och naturligtvis vann jag detta lotteri. Och jag var inte där. Ögonvittnen (skadeglada) berättade senare hur rått och känslokallt gympaläraren skrattade när han insåg att jag myglat. Skrattet skall ha spridit som en löpeld tills hela skolan skrattade ut mig, trots att jag inte var där. Kusligt. Det är fortfarande en känsla jag bär med mig. Att så fort jag inte är närvarande samlas man i grupper och hånskrattar hårt och kallt åt mig.
Jag är förstås inte särskilt stolt över mina prioriteringar ens så här 25 år senare (Är det möjligt? Jag är mogen för ättestupan.), men händelsen fungerar utmärkt som en allegori över hela mitt gråbleka liv. När jag för första och uppenbarligen sista gången vinner i ett lotteri är jag inte ens där. Gode Gud.
Mitt liv som friluftsmänniska
Jag var störtsäker på det där med karta och kompass eftersom det var helt logiskt och man kunde dra raka streck för den närmaste vägen och var det ett berg var det ju bara att springa runt och allt fanns ju på kartan liksom. Glasklart. I klassrummet under den teoretiska genomgången. Men när man i sjunde klass stod där med sin inplastade karta och den där lappen för stämplarna som redan var helt uppblött av regn och handsvett och klasskompisarna sprang åt alla håll och kanter och såg så där tvärsäkra ut och verkade ha en plan som inte gick av för hackor, då, då hade man ett stort svart hål i bröstet och underläppen började nästan darra när man helt planlöst sprang genom ett buskage som såg ut att kunna dölja en kontroll. I efterhand har jag undrat om jag inte hade haft en större chans att lyckas utan karta. Och kompass. Självklart. Vem behöver veta var norr är? Jag vill hitta hem.
När det var orientering var vädersäkerheten hundraproccentig. Det regnade. Det hade regnat dagarna innan. VIlket i sin tur medförde en närmast parodisk arbetsmiljö för en svensk grundskoleelev. Väta, lera, sörja och kyla. När man efter den längsta dagen i sitt skolliv kom hem hade man lera ända in på skinnet som i sin tur bara skyddades av den helt genomregnade träningsoverallen.
Jag har ofta förbryllats av den typen av sport. Gode Gud.
Tiden är äntligen mogen
När jag utbildade mig till lärare, på 1900-talet, berättade en av mina musikmetodiklärare hur han hade gjort en sång till sin mellanstadieskolas skolsång. Texten lyder:
Ta fram det bästa humör du har
var morgon när solen går upp.
Försök att hålla det ständigt kvar
Fast jorden går runt i sitt lopp
För om du bara tänker så:
det här var roligt det måste gå
Då finns ingen väg som är svår för dig
Gå fram med ett jublande hej!
Ett gott humör skall men alltid ha
om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra
Nej, skratta och sjung med en gång
I min kategoriska enfald vill jag minnas att vi lärarstuderande tyckte att texten inte kändes riktigt i tiden. Vilka idioter vi var. Mähän. Nu är tiden helt enkelt mogen för en glad sång som inledning på varje lektion. Kanske skulle man kunna samla hela skolan på skolgården och tillsammans brista ut i sång. Eller varför inte låta hela Jönköping stanna upp en liten stund varje morgon och ystert lufta sin tusenhövdade stämma. När jag riktigt låter tanken sjunka ner tror jag att hela Sverige skulle behöva en vitamininjektion av det slaget. Inte vore det väl omöjligt att synkronisera, Reinfeldt? Det tar några minuter men vilken styrka och samhörighet vi skulle känna när vi samfällt med våra skolkörsskolade sonora röster gemensamt proklamerar sura miner är aldrig bra nej skratta och sjung med en gång. Vad fasicken. Vi har ju interrrrnet (eller internätet som en vän en gnutta arkaiserande brukar slänga sig med). Hela världen? Är det otänkbart? Vi kanske får översätta texten till engelska "bring your happiest smile every day every morning when the sun is rising". Det känns som om det där inbyggda scoutsvänget försvinner men det kanske går att göra om melodin? Inga problem. Men det kanske är mycket begärt att tro att amerikanerna skall ställa sig upp mitt i natten och sjunga en svensk kampsång? Tänkte inte på det. Men man får väl ändå vara beredd att göra någon uppoffring för att få världsfred?
Blues
Mitt irländska blod
Min vinylletartripp häromdan var inte helt förgäves. Jag fick med mig Van Morrison & The Chieftains Irish heartbeat i den sladdriga skivkassen. 
Jag måste direkt säga att inköpet inte inte har orsakat någon uppsluppen stämning i hemmet. En av döttrarna lyssnade i exakt två takter innan hon reste sig och sa "då går jag". Hon kunde inte stanna kvar i rummet länge nog för att formulera det mer riktiga "om du skall lyssna på den musiken går jag". Min kamp för irländsk musik i vårt hushåll ljöt ett än större nederlag när jag gick för att titta till vår nylagda treåring. Hon hade masat sig upp ur sängen för att stänga dörren om sig, alltför att slippa vaggas till ro av Tin Whistles och Van The Mans skrovliga stämma. Hon måste ha varit helt utsjasad.
Jag skall säga det direkt. Min erfarenhet som musikant när det gäller irländsk musik är mycket begränsad. Skall man hårddra det riktigt innefattar min samlade erfarenhet en spelning med ett fantastiskt band den här sommaren. (Och ett rep hur kunde jag glömma?) Repet gick rätt hyfsat, jag tyckte mig förstå ungefär hur allting hängde ihop och jag drabbades som vanligt av en obotbar hybris och tyckte att det var onödigt att spela in de flesta låtarna. Det funkar nog ändå, liksom. Spelningen ägde rum i Skoghall utanför Karlstad en dryg månad senare. När jag några dagar innan konserten tog fram mina anteckningar och kompskisser var det en lika stor hjälp som en flaskpost i Sahara. Jag ringde ängsligt till M som lyckades hitta de inspelningar som vi trots allt gjorde och jag försökte dra mig till minnes. Det tycktes som om den del av hjärnan som varit aktiv under repet hade raderats på all musikalisk information. Form? Stil? Toner? Komp? Det var vitt.
I Skoghall. En timme att byta mitt internminne. Kaffe, fralla, stämapparat. Konsert. Vid några tillfällen tittade de andra godhjärtade bandmedlemmarna uppmuntrande på mig. Vid något tillfälle fick jag den där blicken som tycktes försöka utröna om jag anlänt till Värmland via den yttre rymden (vilket möjligen speglade mitt musikaliska centra just då), men glada miner, kontinuerligt understöd och sekundsnabba instruktioner fick en hel del att falla på plats. Lättnad.
Jag har sett och hört Van Morrison skälla ut sina musiker efter noter (passande) med ett ansiktsuttryck som skulle göra vem som helst nervös. En rätt märklig grund att bygga ett musikaliskt, kreativt samarbete på. Så spelade bandet rätt rackligt också. Men emellanåt är han som en källarsval Kilkenny, magisk.
Skoghall, 15 minuter innan första tonen.Glitter och glamour.
Paul Andersson
Nya banor med snävare cirklar väser kring nuets blodröda centrum
Anderssons språk är ibland kraftfullt, men lika ofta finns den paradoxala (halsbrytande) lekfullhet som får en att vilja smaka på formuleringarna om och om och om och om och om och om igen.
Nyss gick du vilse bland grenarna som regnar in i bilden.
Du stannade som en vittrande staty mellan väggar av andedräkt.
Så fortlöper det. Komprimerat och associationsrikt med lappkast mellan ömsom överlastade bildtyper med ett hänförande prunkande, glimmande, sprakande språk och förhoppningar om ett tvingande imperativ till själslig och kroppslig ro. Det finns i Anderssons dikt ett pockande, närmast bubblande då som måste samsas i det nu han skildrar.
Ur all hetta och kyla, ett diktens Ginnungagap, kalibreras ändå i mina färgblinda ögon siktet mot ett hopp med en förklarad tro på människan som det enda tänkbara alternativet.
För övrigt. På nittonhundratalet hörde jag en av landets mest uppburna rockpoeter kalla Paul Andersson för Palle Andersson. Det stör mig fortfarande.
Varför, varför, varför?
Skälet? Jag längtade efter den slicka, smekande, omsorgsfullt arrangerade och helt oemotståndliga versionen av Smoke Gets In Your Eyes. Den finns naturligtvis inte utan jag vandrar hem med en skiva av Patti Austin som heter Patti Austin från 1984 i tron att den för ett ögonblick skulle kunna jämna till de hårda kanterna i min stelfrusenhet eller åtminstone fylla min törstande musikstrupe med lite söt nektar eller varför inte tapetsera mina såriga örongångar med spunnet socker. Fasen heller. Jag hade glömt hur eländig åttiotalsmusiken kan låta när den är som sämst. Statiska trumprogrammeringar som låter som tagna ur en hemkeyboard för 499 spänn på Clas Ohlsson. Taskiga syntljud som inte har den gamla fetvaddiga klangen som väller ut över alla kanter utan ett genomskinligt sound som bara blippar omkring i ljudbilden. Och syntbas. Det kan vara det coolaste som finns (jag ljuger, tro mig inte) men såhär tjugofyra år senare har jag lust att kräva skadestånd för det plastiga surrogatet till en elbas som finns på några låtar. När jag har simmat omkring i den syntetiska musikpölen en stund vill jag bara bort från sörjan. Besviken. Förkrossad. Bitter. Skall det verkligen behöva vara så här?
Patti? Jag trodde vi var ämnade för varann?
90 minuter på Stadsparksvallen
Jag tyckte att det fortfarande kändes som sommar ikväll och cyklade på uppstuds till Stadsparksvallen för att se
J-Södra mot Åtvidaberg. Min avsikt var att på ståplats insupa det sista av den här sommarens fuktiga andetag, men visst, alternativet att fortsätta att renovera min dotters rum kanske tvingade fram mitt naturromantiska stämningsläge.
Låt oss med en gång slå fast att det estetiska perspektiv på fotboll där ett anfall plötsligt blir den finaste av konster och något så vackert synkroniserat att ens ögon börjar blänka är något man inte får uppleva särskilt ofta i Superettan. Periodvis var spelet så ostrukturerat att jag bläddrade fram minnesbilder från Manchester City-Manchester United igår, där till och med ett lag som på alla sätt försöker att freda sitt mål visade de intentioner och den bollkontroll som är det yttersta beviset på att fotboll är något mer än sport.
Det är då det plötsligt händer. De gröna rullar upp östgötarna med en serie passningar och Fäger placerar in bollen som den sista rörelsen i en välregisserad kedja av händelser. Och där står jag plötsligt med knuten näve i luften och ler ett fånigt leende som förmodligen skulle få mina barn att flytta hemifrån om de såg det.
I pausen kan jag inte undgå att höra en detaljerad redogörelse av en mans vedermödor för att ta sig in till matchen. Han hade åkt tåg från Habo och lagt en Tuborg i ryggsäcken. Vakterna hade ögon känsliga för grönt men var diplomatiska nog att låta habomannen förvara ryggsäcken i souvenirshopen till den tjocka damens sång ljudit över arenan. Han var inte det minsta ledsen utan gladdes åt att han skulle kunna avnjuta sin öl den timma som han skulle få vänta på tåget till förorten. Efter pausen kommenterade samme glade haboit det unga par som stod jämte mig i första halvlek genom att högljutt beskriva hur lång den unge mannen var och hur mycket den unga kvinnans yttre företräden tilltalade honom. Det unga paret hade flyttat ner en rad och deras öron torde ha varit högst 60 centimeter från den västgötska profilens tordönstämma och om de inte drabbats av en hundraprocentig dövhet under sitt besök i korvkön kan de inte ha undgått hans omdömen. De rörde inte en min. Efter 60 minuter på ståplats visste jag mer om mannen från Habo än jag vet om de flesta av mina kollegor.
Bakom mig stod en pappa med sina två söner som tvivelsutan var helt ointresserade av matchen. De bet på varandras tröjor, slogs med läskflaskor, skakade på läskflaskor, sprutade läsk med samma flaskor, jag trodde att det var regn ända till jag kände smaken av dropparna och jag hann tänka att varför ta med två ungar som inte är det minsta intresserade av fotboll men lade ner det resonemanget när jag drog mig till minnes att jag för en månad sedan placerade mina barn på Stockholm Jazz för att se Steely Dan i tron att de skulle uppskatta jazzpop från sjuttiotalet.
Tja, Södra vann med 1-0 och kanske kan undvika gärdsgårdsserierna om de har lite flax.
Klockan 11.15 idag...
A. läste DN:s söndagsbilaga
B. drack kaffe
C. åt mörk choklad (då detta skall motverka högt blodtryck)
D. lyssnade på radiogudstjänsten på P1
En välvillig tolkning av min förmiddag skulle kunna vara att jag liknar mina elever när de läser läxor, pratar i mobiltelefon, chattar, lyssnar på musik, ser en film och grälar med syskonen på en och samma gång. Jag inser dock att det inte riktigt är samma sak. Jag är förvisso endast 42 somrar, men enligt min inre klocka gick jag uppenbarligen i pension för något år sedan. Min kropp kräver helt enkelt inte mer aktivitet än vad som angives ovan. Hur skall jag få min omvärld att förstå det?
Grymt verklighetens hårda band mig trycka,
av törnet blott en efterskörd jag samlar
på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.
PS. En god vän (eller förresten) sa att allt jag skriver har en doft av självömkan. Jag förstår inte den analysen. DS.
Calaisa, Vätterstranden
För oss frusna svenskar framstår ju Calaisa som en aning udda, men i ett internationellt (läs amerikanskt) perspektiv är de ju inte direkt ensamma och kommer naturligtvis alltmer jämföras med den uppsjö av countrygrupper som finns i väst. Jag får, fortfarande en aning förvånad, säga att jag tror att de kommer att klara sig utmärkt, om de bara fortsätter att odla sitt sound och snuddar vid en större originalitet i sina låtar. De är inte lika starka sångmässigt som Dixie Chicks och inte lika slickt producerade som The Corrs men de kan säkert på sikt definiera ett mer eget sound.
Calaisa är ju som bekant en framgångssaga som säkert känns som en svensk variant på den amerikanska drömmen. Personligen tycker jag att det är ohemult roligt när människor som verkligen är hängivna, på ett sätt som jag aldrig kommer kunna att bli när det gäller något whatsoever, lyckas. Ofta tycker jag att vuxenvärlden, skolan, syokonsulenter, men även unga själva är för snabba att kväsa något vidlyftiga drömmar och mål. Om man är ung, målmedveten och hängiven villig att arbeta,arbeta, arbeta måste man snarast ha en större chans att lyckas än många andra. Lägg gärna ner, men prova på riktigt först. På riktigt.
Presidentens alla män
Den enda dagstidningen i Jönköping har äntligen satsat på djupet. Två nyheter ges stort utrymme i dagens utgåva. På sidan 3 finns en stor färgbild på en pizzabagare liggande på en ambulansbår. Enligt uppgift har mannen fastnat med armen i degmaskinen och gjort sig illa. Det är svårt att inte börja ordvitsa om "två pizzabagare, en smet". Jag är sprickfärdig av nyfikenhet över hur detta scoop vaskades fram. Satt hela nyhetsredaktionen med öronen tryckta mot polisradion? Hur många skickade man? Hur många representanter från andra media var där? Kan man tänka sig en liten blänkare i kvällens Aktuellt? Jag har några uppslag som jag helt gratis tipsar JP om inför morgondagens nummer:
Snickare slog sig på tumme. Skrek högt.
Lärare sträckte sin rygg i innebandymatch. Matchen slutade 2-0.
Kontorist försov sig. Missade också bussen. Fick kaffe först 9.30.
Tandkrämen slut i hushåll på Narvavägen. Dålig andedräkt anades i närbutik.
Punkterad cykel i cykelställ. Ett mysterium.
Den undersökande journalistikens kulmen kommer dock i del 2 där man myndigt ropar ut "Död fisk i kanalen". Ett tiotal mörtar har synts simma på rygg mellan Munksjön och Vättern. (Att det finns levande fisk i Munksjön är väl ett större under?) Man har inte legat på latsidan utan ringt upp Länsstyrelsens fiskeribiolog som tror att någon slängt tillbaka fångad fisk, verkligen en vild gissning, "det är inte olagligt" avslutar biologen.
Lovar att bifoga ett tiotal tvestjärtar och ett större antal myggor, alla utom allt hopp, i ett kuvert till redaktionen med en färdig artikel baserad på följande fakta:
1. De är döda.
2. Jag tog dem av daga.
30 år...
...sedan Elvis Presley dog. Jag var själv 12 år och kommer ihåg hur förvånad jag blev över den enorma uppståndelse som dödsfallet orsakade. Människor samlades i stora skaror och grät i sin nakna förtvivlan. I modern tid har jag på nära håll bara stött på den typen av sorg när Kurt Cobains korta liv ändades. En elev i en åttondeklass kom rödgråten till skolan efter en halvdags bortavaro och berättade att han för första gången besökte en kyrka. Han hade tänt ett ljus för Cobains vilsna själ.
Jag har på senare år märkt ett all större ointresse från min egen sida för olika konstnärers och artisters privata sfär. Jag är i grunden rätt ointresserad av Elvis som person, men jag fascineras av det han gjorde som artist. Och jag älskar det sound som han under några perioder skapade med sina musiker. Det rena, oförställda totalt bedårande svänget i femtiotalslåtarna med Scotty Moore på gitarr och basisten Bill Black. Ingen trummis, det är Blacks slapping bass som smattrar obetalbart. Ett fjäderlätt sväng som ändå bottnar i den amerikanska rotmyllan. Elvis är vid det här laget helt oförstörd som artist och hans röst är en vital rockabillyinjektion.
I '68 Comeback Special sitter Elvis med sina musiker i något som påminner om en boxningsring och pratar helt oplanerat och spelar inledningsvis med sina kompmusiker. Elvis ser stark och fräsch ut, men jag blir illa till mods över själva personkulten. Bandet flabbar konstgjort åt varje tvivelaktigt skämt som Elvis yppar och runt ringen sitter tjejer med blickar som avslöjar att de skulle kasta sig framför ett tåg om The King önskade.
Sjuttiotalet är svullet, och förvånansvärt blodfullt, och i de bästa tagningarna har Elvis en kraftfull röst och ett koncentrerat uttryck där han befinner sig mitt i de mäktiga orkesterklangerna. American Trilogy ger mig gåshud närsomhelst.
Det märkliga är att Elvis lämnar så djupa avtryck hos människor fortfarande. Jag har människor i min närhet som närmar sig The King med ett närmast patologiskt intresse. En till det yttre stabil person, skall enligt uppgift ha en mp3-spelare gömd i tvättstugan, där han får tjuvlyssna på Presley, eftersom hans bättre hälft inte står ut med den konsumtionsgrad av elvismusik som hans plågade själ kräver. En annan god vän har satt ihop ett trumset som är identiskt med Ronnie Tutts (trummis i TCB). Det måste motsvara en arbetsinsats på ett manår. Är det förenligt med en god psykisk hälsa? En tillsynes balanserad tvåbarnsfar dök plötsligt upp på en spelning med en Pink Paisley, en blommig gitarr. Vad driver en människa till ett sådant inköp?
Själv nöjer jag mig med att kasta lystna blickar på Jerry Scheffs signaturbas som fyller mig med ett svårförklarat habegär. Varje basist med självaktning borde ha en röd bas med pickuper i lipstick style. Men det måste trots allt vara en helt annan sak.
Hansson de Wolfe United, Container
I.
I min nya IKEA-hylla proppad med vinyl lutar sig Lorne de Wolfe och hans United ut och tigger om att bli spelad. I samma stund som skivtallriken roterar inser jag att vi faktiskt på nittonhundratalet sålde en lägenhet tack vare att en skiva liksom tittade ut ur hyllan för att göra sig påmind om sin existens. Köparen var med och spelade på skivan och såg det förmodligen som ett tecken på vår goda smak.
För att citera Putte Wickman: åter till musiken. Jag är helt kallsinnig till en början men pressar snart mina loppmarknadshögtalare så att de börjar glöda. I en miljö som passar HDWU, ett kolsvart villaområde. (Jag börjar tro att ett krav för att få bo i villa är att man släcker vid 21.30.) Musikaliskt känns det som det här inte har åldrats med samma grace som de finurliga texterna. När jag inte blir åttiotalssentimental så fäster inte den här musiken en sekund. Det puttrar vänligt men inte bestämt. Trummorna är komprimerade och gatade till tunga, ödsliga suckar men det som fungerade i den åttitalistiska blöta-asfalt-romantiken känns inte lika gångbart nu utan verkar mest klafsa runt i vår blöta gräsmatta.
II.
Texterna är ett annat kapitel.
Inte redo för Chrysantemum
Jag sa, inte färdig än på en stund
Inte redo att lägga ner min kropp
Inte färdig att ge opp
Genom tiden ljuder en sirén
Någon övar på ett requiem
Kanske var Lorne de Wolfes styrka att ställa de lite grubblande texterna mot en småkitschig musik som, ännu mer då än nu, fungerar som en förstärkande fond. I ABC biter formuleringarna med samhällskritiska ambitioner varandra i svansen och sammanfattas i slutstrofen:
I varje bokstavs revalvering
Kan vi åter tvinga orden att bli ord
Där varje mening får sin mening
Där mord är alltid mord är alltid mord
Det fungerar. Fortfarande.
Allt talar för...
Samuel Ljungblahd, Reason Why
Sådär fem år efter min samtid har jag upptäckt Samuel Ljungblahd. Unga människor har försökt förklara för mig att Ljungblahd är något att ha men jag har av någon anledning inte tyckt att det fanns plats för en svensk artist till i mitt medvetande. Korkat.
Reason Why innehåller musik som är starkt rotat i en soultradition som väl närmast får en att tänka på gamla Motown. Produktionen är rätt igenom luftig med gott om utrymme för respektive musiker i en stilren ljudbild. Här finns mycket att lyfta fram. Lyssna på bas- och trumspelet på First day of spring. Anders Hedlunds trummor tassar fram som en elitmotionär i ett elljusspår med fjäderlätta handleder och ställs mot David Lindvalls basspel som mer liknar en orienterares väg i basslinjeskogen med tyngd och studs på samma gång. Det handlar om elasticitet, timing och telepati. Magi. Och kanske jag här snuddar vid styrkan hos Reason Why. Det handlar om varje musikers chans att tillföra något till inspelningen och inte uteslutande om rutin. Därför sitter jag och fryser när jag hör de klasisska discostråkarna i Please You och de smäktande dito i Freedom song, eller varför inte Andreas Anderssons glödande saxlir och självlysande arrangemang.
Styrkan finns till syvende och sist i Ljungblahds röst som tycks obegränsad. Paradoxalt nog finns här också en framtida fälla. Ljungblahd kan som få ändra klangen i sin röst, vilket naturligtvis på sätt och vis är en styrka och en gåva. Men influenserna och rötterna i traditionen som han uppenbarligen älskar blir ibland så synliga att det är svårt att värja sig. John Legend, Donny Hathaway, James Brown, Prince, Wonder eller varför inte en ung Burke - allt ryms så tydligt i hans uttryck att jag som lyssnare ibland undrar hur Samuel Ljungblahd egentligen låter. Å andra sidan är resultatet så förbaskat bra och framför allt, levande, att det utan problem är lätt att acceptera att arvet från hans husgudar (?) så kreativt förvaltas och förs vidare.
We really need to bring the music back today
Who can forget all the classics Motown classics gave
En programförklaring så god som någon.
Fiktion?
Elvis Presleys musik gör oss glada. Och varför ska man vara ledsen när man kan vara glad.
Jag kan bara hålla med. Ingen vill väl vara ledsen? Låt oss alla gaska upp oss en smula. Gärna till Jailhouse Rock.
Elvis älskade att åka i sin rosa Cadillac - men han älskade människor också.
Det känns utmärkt att någon för alltid pulvriserar den motsättningen.
På sista sidan görs reklam för den enorma ekonomiska satsning som Vuxenskolan gör när de tar hit TCB, Elvis originalband från 70-talet, med James Burton som fronfigur. Om inte biljetterna hade kostat dryga 900 kr hade jag själv naturligtvis gärna sett TCB, med den legendariske Jerry Scheff på bas och Ronnie Tutt på trummor. Tillåt dock mig att uttrycka en viss skepsis över arrangemanget. Alf Svensson skall medverka på saxofon då Mikael Järlestrand, en av de snällaste sångrösterna som torde gå att finna i Sverige, tillsammans med ett svenskt (?) band skall framföra O store Gud. Enligt Vuxenskolans tidning uttrycker James Burton sin glädje över att få kompa Alf Svenssons saxofonspel. Jag vill naturligtvis på inga sätt förringa Alf Svensson och hans saxofonspel, men allvarligt talat? Titta in på Burtons hemsida och ögna igenom diskografin. Burton är en man som faktiskt spelat sig genom vitala delar av musikhistorien. Om nu denne gentleman mot alla odds skall spela i Jönköping varför förvandla hans arena till en musikens Kiviks marknad?
För att ytterligare hedra minnet av Elvis har konsertarrangören Vuxenskolan inbjudit musikprofilen
Carl Jan Granqvist. Skälet? Jo, när han var liten hade han en hönsgård med två tuppar i. Den ena kallades för Tommy Steel(sic!) och den andre för Elvis. Gode Gud.
Jag tycker att Elvis som artist saknar motsycke i många avseenden, inte minst tack vare att han omgav sig med de bästa musikerna som gick att uppbåda, men naturligtvis först och främst för att han i sina bästa stunder bjöd publiken på sitt innersta med ett ärligt och innerligt uttryck. Men varför får jag känslan av att det finns en slags dödgrävarindustri som intensivt försöker göra Elvis till något han inte var? Jag tror inte att det är vad hans gamla musiker önskar.
Jag har troligen inget liv...
Basister emellan (2)
Just som jag inte trodde att det kunde bli värre nosar jag likt en knarkhund på Stureplan fram Larry Graham and Graham Central Station och LP:n My Radio Sure Sounds Good To Me i min dammigaste vinylhög. Grahams största insats för mänskligheten är att han välsignade oss med slapbasen. Ni vet, när basisten, i bästa fall rytmiskt, slår på strängarna med tummen. Med rodnad på kinderna måste jag erkänna att jag tycker att det är rätt fett. Jag brukar vid sällsynta tillfällen och i väldigt små folksamlingar hävda att den dag tumfunken blir het igen, kommer jag stå vid frontlinjen med min högertumme i prima skick.
Nåväl, nu är det inte Grahams insatser som basförnyare som får mig att tappa tron på basistsläktet. Jag citerar från öppningslåten POW:
Pow.
I got-cha.
Caught you with
your funk down.
Pow.
I got-cha
So never let
your guard down.
Gode Gud, Larry. Kunde du inte överlåta textskapandet till någon annan? Trodde du på allvar att det skulle gå att rädda låten med lite konstiga blipbloppiga syntljud? Kan du lite kort redogöra för huvudidén i din textliga framställning? Och du, skivomslaget? Allvarligt talat? 1978. Ett mörkt år.
Basister emellan
Och där står han. Victor Conte. Ja, andre man från vänster med en Fenderbas i handen. Skivan är från 1978 och av leendena att döma anar ingen att Conte så småningom skall ödelägga en hel amerikansk friidrottsgeneration genom läbbiga extrakter och substanser som han kramat fram i sitt BALCO-laboratorium. Minns ni Marion Jones besvärade uppsyn i den sista DN-galan hon medverkade i. Det var Contes fel. Hennes breda axlar var tyngda av samröret med BALCO och trots att hon inte är fälld för dopingbrott är hon en paria för alla arrangörer och på ruinens brant. Victor, vad var det som fick dig att lämna TOP? Fick du trumpetarnas spräck i örat? Var det crashcymbalen som fick dina ögon att blinka i takt, som fick dig att längta efter snöd vinning? Månne, tröttnade du på att åka buss i timtal för att servera fundamentet för en sönderartikulerad musik? Jag vet inte om jag vill veta.
Det oroväckande i fallet Conte är ju att det onekligen får en att undra hur livet kommer att te sig den dag man själv har tagit den sista slumpmässiga grundtonen och lämnar det skuggfyllda hörnet på scenens bakkant. Jag tror jag är för gammal för att uppfinna kemiska krumelurer. Man skulle kanske kunna bli lärare?
Barbro Hedvall
Stadsparksvallen
Pompeji, Maja Lundgren
När jag, som alla fäder, var på sortergården för att lämpa av grovsopor fiskade jag ur tidningscontainern upp en hel pappkasse med kasserade pocketböcker i prima skick. i traven fanns Maja Lundgrens Pompeji, vilken med tanke på hennes aktuella mediestatus fångade mitt intresse.
Pompeji fungerar knappast som en roman, utan mer som ett pussel för läsaren att lägga för att få en färsig, blodfylld bild av livet i Pompeji. Allt filtreras genom en av de mest egensinniga berättarrösterna som jag stött på, där det grova, blandas med detaljerade historiska fakta. Lundgren använder sig av många udda berättarknep, där den förrymda tigerns samtal med vulkanen Vesuvius är det mest originella.
Det är fascinerande men, i min smak, lite för plottrigt för att definitivt fånga mitt intresse. Lundgrens research måste vara av ett oändligt omfång och är bokens styrka och svaghet. Berättarrösten har hela tiden ett manér, en nonchalans som liksom väser fram kunskaper genom vänstra mungipan. Det är bra, men blir genant när det innehåller rena felaktigheter:
"Eftersom poängen med den frygiska tonarten är stämningsläget
-mystiskt, det är det obegripligas tonart - kan man jämföra den
med dim-ackordet. Den som har tillgång till ett piano och kan no-
ter kan spela ett ackord bestående av c, fiss, giss och a. Det är ett
dimackord - och den som är förälskad i poetiska etymologier, ho-
risontella bisarra kopplingar mellan orden, kan både i klangen av
ett dimackord och i dess namn höra dimman. Den som omvärver.
Djävulens tonart - den överstigande kvinten - förbjuden av
kyrkan under medeltiden - påminner om denna tonart."
1. Ett dimackord består av små terser staplade på varann. Från tonen C skulle det alltså bli C, Eb, F# och A. Ett dimackord används ofta som ett ledande mellanackord, men det mest tydliga klangliga exemplet är när pianisterna till forna tiders stumfilm skall skruva upp stämningen. Då används dimackorden flitigt för att förstärka spänningen.
2. Djävulens intervall är tritonus. Tre hela tonsteg, den förminskade kvinten. Avståndet mellan C och Gb till exempel. Intervallet kallades under medeltiden "diabolus in musica" för att det ansågs vara så svårbehandlat melodiskt och förmodligen svårsjunget. I jazzen är tritonus nyckeln till allt gott.
Sammanfattningsvis, jag uppskattar det uppkäftiga tonfallet, men uppslukas inte helt av det fragmentariska berättandet. Det säger förmodligen mer om mig som läsare, än Lundgrens författarskap.
Saker som får mig på ett genuint dåligt humör
Att tapetsera.
Jag har troligen inget liv...
...eftersom jag under DN-galan sitter och irriterar mig på småsaker. Varför i all världen skall alla envisas med att kalla Mustafa Mohamed för Musse? Varför kallas inte Christian Olsson för Krille och Stefan Holm för Steffe med samma ängslighet? Mohamed verkar vara en man med stor integritet som uppenbarligen med en målmedveten satsning har valt att gå den långa trådsmala benhårda vägen för att lyckas. Måste han kläs med ett smeknamn för att passa in i det svenska friidrottsundret?
Själens begär, Falkenland
Storstadsneon
Som någon eventuellt anar tillbringar jag dagarna (nåja) med att leta efter mina mintgröna tröjor och det förlorade hårfästet. 80-talet har intagit mig, den tid då storstadsromantiken som mest intensivt formulerades i de svenska rocktexterna. På 50/50 (Ronander) duggar dessutom fraserna om livets verkliga nattsida bokstavligen tätt:
"vilda barn leka bäst
i gryningen
ett stilla regn"
"klockorna slår timmen noll
jag tror jag börjar tappa kopntroll"
"miriam-ge mig lugn o ro
regnet piskar hårt i natten"
Världen verkar kall och hård i ronanderland bland blänkande asfalt, regn och neonljus. Som jag minns det levde jag i en trygg och fin värld där jag företrädesvis övade klassisk gitarr, men det var nog en illusion:
"mamma älskar barnen
o dom virar in sig i folie
året 84
en obotlig polio"
Mats Ronander, 50/50
kände sig som en vilsen metafor
Steely Dan, Gaucho
Gino Vanelli, Brother to brother
Det håller. Titelspåret innehar det mest nervösa, energiska trumkomp man kan tänka sig och ett bassolo av Haslip, vem annars. Jag kan se honom framför mig i studion med enorm slokmustach och långt hår, med hörlurar stora som våffeljärn och slutna ögon. Hela skivan präglas av en genomkomponerad musik, komplex ända ner till baskaggen som alltid är limmad till baslinjen. Det finns också ett drag av powerrock som idag ger produktionen en anstrykning av kitsch, men det är bara att skaka av sig och fortsätta att bedåras. Vanellis röst är kraftfull, elastisk och klarar av att brottas med riffen, temana, markeringarna, motrytmerna, solona som bokstavlingen forsar från orkestern. Körsången ligger så långt fram och låter så svettig och på att man betraktar den som en egen sektion inte något som skall bädda in leaden utan snarare vara en friktion som skaver.
Jag såg Vanelli en gång på 90-talet. Cirkus, Stockholm och salongen full av välartade människor som visste att uppskatta sann popkonst. Det var det starkaste liveljud jag någonsin hört det visslade i öronen efteråt och jag hade byggt upp en inre bild av hur den store sångaren och musikgeniet skulle komma in stor och muskulös och inta scenen. In kom en tanig kille i vita kläder och en, om sanningen skall fram, rätt larvig koreografi. Som en smal Travolta men med fjantigare rörelsemönster. Men musiken var fin.
Jag har troligen inget liv...
...eftersom jag ägnar tre minuter åt att läsa en ingående sammanställning av Ingmar Bergmans kvinnor och barn med tillhörande grafik (som enligt all logik måste vara helt fel om inte IB var var gift med olika kvinnor samtidigt). Ge mig ett skäl till att ägna en helsida åt det i DN Kultur? I samma del redogörs nogsamt för Bergmans miljoner och ekonomiska engagemang. Lägg ner.
Ingmar Johansson, Bildspråk
Jag kan utan omsvep säga att det här var skivan som jag lärde mig spela bas till. Jag gissar att jag har spelat bassolot på Alltid på väg, en sådär 300 gånger. Sam Bengtssons basspel är kongenialt och helt stilbildande med en helt egen timing och ett sound som jag skulle kunna avslöja bland tusen andra basister. Jag pratade med en trummis som spelat med Sam Bengtsson på 1900-talet. Han trodde att körde buss nu. Har han samma stil som busschaufför så flyter bussen en meter ovanför asfalten. Jag hoppas innerligt att det inte är sant.
Jag har spelat med Ingmar Johansson några gånger på senare år, vilket han säkert med rätta förträngt, och jag har fått spela bassolot i Alltid på väg. Det går förstås inte att förklara vad det betydde för mig, men efteråt sa jag: "Jag behöver inte spela en ton till i hela mitt liv".
Åsa-Nisse?
Jag brukar rätt ofta yvas över hur makalöst det är att ha hela skivsamlingen inklämd i en ipod, men efter att med fuktiga ögon ha suttit en kväll med LP-skivor, otympliga, ömtåliga och besvärliga att hantera förstår jag att det är något som har gått förlorat i vårt musiklyssnande. Röster höjs ju allmänt för att det är var människas rättighet att ladda ner all musik i världen, men när jag tittar på vinylisarna och prislapparna så ser jag ju att det är en del av mitt liv som ligger där. Det är timmar av sommarjobb och bläddrande i reabackar och antikvariat och väntan på ett speciellt skivsläpp. Det är besvikelser över felköp och den obetalbara känslan av att ha upptäckt något nytt. Musiken har absolut blivit mer tillgänglig, men i flera avseenden har den faktiskt blivit värdelös.
Benke, jag förstår vad du menar.
