walkingbass

Såg Sharon Jones på Letterman för några veckor sedan och reste mig sakta ur soffan när jag såg vad som inte kan beskrivas som något annat än en kvinnlig reinkarnation av James Brown och jag blev förstås charmad av den retrosoul som poppade ut ur TV:n. Men. På skivan 100 days, 100 nights är det en annan sak. Det gamla känns lite påklistrat även om det naturligtvis är kompetent och charmigt på sitt sätt. Det är en skenbart enkel manöver att använda det sound och tonspråk som fanns i det souliga 60- och 70-talet. Det som är svårare att ersätta är förstås energin och det personliga hos Bootsy, Junior och de andra one-of a-kind-musikerna Trivsam miljömusik, men jag vet inte om det var det jag längtade efter.

Jag har någon tidigare skamlöst,visserligen utan eget vinstsyfte, gjort reklam för emusic som i mitt tycke fungerar som all nedladdning av musik borde fungera. Det vill säga, för en rimlig summa tankar du hem den musik du vill och du kan få all den information du önskar om artister som andra gillar i samma genre. Mitt senaste fynd är Joy Denalane och hennes Born & Raise som inte är något annat än briljant neosoul som står placerad bredbent i den allra fetaste mayfieldmyllan. Arrangemangen och produktionen är så stiliserat ren och kraftfull att lyssningen blir som att vandra i ett konstverk av Hopper. Jag absorberas i det sväng som både är svettigt men ändå blingar i neonljuset. När jag lyssnar på spåret Let Go på hög volym så får basen och bastrumman mitt hjärta att slå i synkoper. Är det farligt? Jag måste erkänna att jag inte trodde att jag någonsin skulle falla pladask för  en tysk  soulsångerska.  Men när det svänger så det flimrar för ögonen är det bara att kapitulera. Gode Gud. 

Jo. Historien upprepar sig. Läkaren håvar in oljedränkta kronor i väst och direktören får pedikyr på österrikisk kurort under täckmanteln "skidåkning med familjen". Kvar? Rektorn och undertecknad som var så ensamma i den gigantiska badmintonhallen att personalen frågade om vi verkligen hade bokad tid. Lite påskstinna, rektorn lite ansatt av tidigare förkylning spelade en hygglig match där vi vann ett set var. Rektorn visade i andra set den iställning som HV helt saknade i den första perioden igår. Han gick på huggtändena och bet sig fast, envist tills han slutligen smashade in 17-14. Bittert, men bra gjort.

Joni Mitchell har gjort så mycket fantastisk musik, men frågan är om inte det här är hennes allra mest vitala period. Det bubblar, svänger och musikerna pratar i munnen på varann och Joni Mitchell sjunger med sin säregna frasering och ser befriad och lycklig ut. Jaco Pastorius basspel är skuret i guld och i mina öron är det här kanske det mest attraktiva han har gjort. Trots sin übertekniska sida så bottnar han här i de rörliga motowngrooven och det är fjäderlätt samtidigt som hans spel är helt orubbligt. Och Metheny. Spelar mycket men lyckas placera sig i ljudbilden så att han kommenterar och inflikar så att Mitchells sång får fritt spelrum. Det är så välbalanserat och homogent mitt i det sjuttiotalsstök som börjar få ett lite mer slickt uttryck. Det är magi. 

Israel "Cachao" López är 89 år och svänger svårt fortfarande. Han spelar med en luftighet och en självklarhet i en musik som för länge sedan slutat att bry sig om ettan i takten och som får musiken att sväva i en lång gungande ström buren av en väv av rytmiska mönster. Han är en av de största ambassadörerna för den kubanska musiken och bidrog i hög grad till att det kubanska musiken nådde till USA och på så vis resten av världen.

Medan Direktören slevade i sig oxfilé på VIP-läktaren i Kinnarps Arena och Läkaren halvsovande i en gudsförgäten norsk håla jourade sig mot årets andra miljon så möttes det verkliga pedagogproletariatet i form av undertecknad och Rektorn på badmintonbanan. Mönstret känns igen. Läkaren och Direktören är bara med när det passar medan pliktkänslan alltid styr de av oss med en mer pedagogiskt inriktad yrkesbana. Nåväl. Jag vann lätt. I tre raka set. Rektorn stretade emot bra men jag kände mig lätt, rörlig, smidig och jag hade fin längd i slagen, även om Rektorn gjorde vad han kunde med sina precisa dropbollar och aviga slag. Inför sista set insisterade Rektorn på att byta min blåa yonexboll mot en boll av den typ som följer med de badmintonset man köper på bensinmackar eller i en livsmedelsbutik. Om man träffar bollen rätt så tycks det som om det inte finns några gränser för hur långt den kan flyga. Upp på grannens tak, eller ut till Visingsö. Bollbytet gjorde mig konfunderad, men jag lät inte det hindra min färd mot viktorian.

Samtalade med trumslagaren A om gamla jazzmusikers slagfärdighet och jargong och han berättade om hur Sture Nordin en gång, på turné per tåg, sömndrucken skall ha ställt sig upp och frågat:  

Jag skall i ärlighetens namn säga att jag inte hade en aning om att Eldorado med Kjell Alinge fortfarande existerade men i bilen i torsdags befann jag mig åter i hans besynnerliga ljudlandskap av röster och musik från något som lät som en polsk rymdfilm och mitt i det oformliga sammelsuriet träder Monica Z fram ur bilhögtalarna och sätter sig i baksätet och sjunger As times goes by så att min tinnitus hejdar sig och hon viskar orden i den bästa rimmade sångraden i världen:

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart

Lyssna på flytet i basspelet, timingen och uppfinningsrikedomen. Michael Jacksons frasering och den fantastiskt falska stämsången vid 2:14.  

Det är jobbigt att engagera sig i ett lag med fullblodsproffs som ändå tror att det går att åka på en skridsko och vinna. Det är tyvärr en kultur som har funnits inbyggd i HV:s lagmaskin de senaste slutspelen. Och Ward? Timing? Utvisning för laget?

Jag gick med skolkompassens hjälp helt vilse i de digitala katakomberna och kände mig efter ett tag lika hjälplös som de norska munkarna. Jag är måhända en bakåtsträvare, men när det sannolikt går fortare att kommunicera via vykort än med de senaste tekniska skapelserna blir mitt teknikego så där plågsamt tilltufsat.

Gregorius är en utmärkt bok, men när den kom hade jag läst så många krönikor av Bengt Ohlsson att jag inte kunde få bort bilden av hans ironiska rörliga stockholmska fotarbete mellan raderna. I fredags gjorde han det igen. När han får till det kan jag le i flera dagar åt hans skarpsinnighet och förmåga att se mönster och attityder. Visst sparkade han kanske in någon vidöppen dörr i skildringen av vänstermänniskans paradoxala längtan efter karriär och kapital i fredagens krönika, men när han skriver om musiker som tidigare skapade "självhatande syntmattor" så är jag hemma. Utan att kunna göra formuleringen rättvisa till fullo så skildrar det så väl den musikströmning som liksom inte stod ut med sig själv, som å andra sidan var en befriande kontrast till den hybris som rådde i den mer kulturimperialistiska sfären.

Jag vet inte om det är en slags gudomlig fingervisning åt mitt taffliga liv, men medan mina kamrater korsar kontinenterna och cirkulerar runt jordytan, Tyskland, Norge, Kina, USA, Thailand och Bali, så är jag hänvisad till min vitmenade rökruta. Nässjö och vid ett festligt tillfälle Växjö och ikväll fick jag uppleva Habo by night. Habo har nu mer en ny rondell. Av någon anledning bor många av mina småborgerliga medmusikanter i mexitegel i just Habo. När jag var liten gick flyttlassen till Habo för den låga kommunskatten och de låga huspriserna och själv cyklade jag ibland en mil för att besöka Webes och köpa trasigt godis för småpengar. Nu känns resan dit som en färd mot, ja, du vet vad. Jag väntar enkom på att en västgötsk Kurtz (Kurt?) skall resa sig från sin bår och berätta om sina osunda metoder.

Läser Madame Bovary för första gången på tjugo år och trivs, efter att ha blivit immun mot det mest äppelkäcka, återigen fint på den franska landsbygden. Jag kan inte låta bli att skratta halvhögt åt skildringen av läkarklanten Charles: "Han åt omeletter i bondgårdarna, stack in handen handen i fuktiga sängar, fick åderlåtningarnas ljumma blodstråle i ansiktet, lyssnade till döendes rosslingar, granskade bäckens innehåll, vek undan smutsiga underkläder". Det skulle lika gärna kunna vara en skildring av en dag med en distriktsläkare i Sverige, kanske någonstans norr om Jönköping.

Då och då tycks det som om det inte är läsaren som väljer sin bok utan snarare boken som väljer sin läsare. Fenomenet har drabbat mig flera gånger i samband med besök i Stockholm. Jag har ett antikvariatsstråk där jag brukar promenera, eller varför inte flanera, som förr eller senare slutar med ett besök på Antikvariat August en bit upp i Drottningsgatsbacken. När du befinner dig på Drottninggatan har du två val att göra. Du promenerar antingen bort mot Gamla stan och tittar in på Bok och Bild strax innan Riksdagshuset, affären med alla vykortssnurrorna utanför och en slags bokoutlet i källaren, där du kan hitta förlagens osålda diktsamlingar, underliga antologier, eller varför inte två av fjorton band av ett litteraturhistoriskt uppslagsverk. Om du istället går mot turistströmmen och vandrar åt andra hållet, förbi PUB, så kommer du strax möta ett pärlband av antikvariat där timmarna försvinner fort. Något, så exklusivt att det inte är någon idé att fråga efter skönlitteratur, men strax, en bit upp i backen, ligger Antikvariat August som är en liten trivsam boklåda som både säljer nya och vällästa böcker. På August har man ett rätt begränsat urval av skönlitteratur, men personalen har istället vinngjort sig om att plocka ut guldkornen och placerat verken lätt överskådliga i ett par hyllor och jag brukar oftast vandra ut med ett par böcker i handen.      Under tiden är en bok som till det yttre skildrar författarens väg genom, eller snarare i, en sjukdomsperiod som inleds med att en infarkt slår ut likt en blomma och avslutas med en operativ behandling av lungcancer. Men så är enkelt är det inte att beskriva Under tiden. Det hade inte varit förenligt med Tunström. Emellanåt, korta anteckningar av dagbokskaraktär från Koster, ja nästan som en - blogg - emellanåt reseskildringar och episoder med kafkaeska drag som när GT blir uppsökt av Sven D med orden:

På väg hem från Nässjö i lördags så råkade jag av misstag, jag har nämligen lovat mig själv att bojotta eländet, få höra uttagningen till melodifestivalen och Charlotte Perellis bidrag som väl närmast kan beskrivas som eurodisco och jag ruttnade en smula invärtes. Nej, jag menar inte att Perelli är sämre än alla andra själlöst glittrande påfåglar, tvärtom. hon har en bra röst, men musiken är precis lika usel som i de flesta andra bidrag. Det är stendött. Efter låten knappar jag in P2 som befinner sig i en paus mellan två direktsända akter av Verdis Ödets makt. Jag lyssnar lite förstrött på den inlagda pausmusiken och fastnar snart i en telefonintervju med Nina Stemme som berättar om hur det är att arbeta på operafabriken i Wien och hur hon upplever dirigentens tempi och vilken skillnad det är för henne att sjunga Verdi eller Wagner. När hon får frågan om vilka tolkningar av Donna Leonora som hon tagit mest intryck av spelas tre olika inspelningar upp som åskådliggör olika sätt att närma sig Verdi. Stemme undslipper sig att musikerna är fantastiska när dom väl sätter den sidan till och att det sceniska i de snabba ryckens Wien däremot blir en smula lidande och jag börjar förstå det pussel Stemme måste placera sig själv i. Jag är inte, kommer nog inte bli, någon större operaälskare men jag blev vederkvickt av att det någonstans bland ettor och nollor i eterbruset fanns någon som tog musik på det allra blodigaste allvar. Då tänker jag inte bara på Stemme utan snarare på den hängivenhet som man rätt ofta finner i P2. Dyrt.

Min gode vän, kollega, ständige trätobroder - den evigt unge H - skickade ett mail som träffade mitt ömmande samvete likt en giftpil när han tackade för "all uppvaktning, värme och empati på min födelsedag i lördags". Jag fick ägna en timme åt att torka ren dataskärmen från H:s klistriga ironi. Till saken hör att jag knappt vet när mina syskon och föräldrar är födda, men ändå, det är rätt gråblekt att inte ha en aning om när ens vänner fyller. Nu kanske inte fyrtiotvåårsdagen är något som förtjänar högtidstal och guldklockor, men jag kan bara kapitulera. Jag kunde ansträngt mig mer.