walkingbass

Höstlovet medför den där känslan av att det är helt i sin ordning att rulla i gång en film vid midnatt. Och jag grottade ner mig djupt in i anderssonland i går i Du levande och för en rätt okunnig är det fascinerande hur Roy Anderssons repliker och beiga miljöer lämnar en stämningsstämpel långt in i själen. Bortom det som går att beskriva skildras den ynkliga människan med en sorglig ömhet och klarsyn och en humor som lyfter fram det tragiskt varmblodiga. Tvehågsenhetens kranka vanilljgula hy målas upp med en sådan skärpa och känslan av att aldrig veta vart filmen är på väg är helt enkelt uppfriskande i den torktumlargråa ateljémiljön. Dessutom, finns det någon annan som genom rent komersiella reklamfilmer på samma vis har förstärkt, kommenterat och befäst sin identitet och särart?

Läkaren på spabehandling i huvudstaden, Direktören är skadad; kvar är de pedagogiska galärslavarna Rektorn och Undertecknad. Rektorn inleder med att plocka fram en helt ny typ av boll, som i sin karaktär påminner om de vita tvåkronorsbollar som används vid utomhusbruk. Ett lätt slag får bollen att dåna in i väggen. Efter milda protester från min sida spelar vi ändå ett set med bollaset och Rektorn vinner enkelt. I andra set plockar Rektorn fram standardbollen och jag vinner setet. För att få smaska i sig segerns söta nektar byter Rektorn åter boll, till den röda leksaksbollen igen, men den här gången fungerar mitt spel och jag vinner rätt så komfortabelt. 2-1 till tjugofemöresadjunkten. När jag sitter på bänken med blodsmak i munnen och inflammerad rygg ber Rektorn om ett sista set för chans till revansch. Jag går motvilligt med på det, av strikt sportsliga skäl,  och inser snart att jag borde ha lommat iväg till bastun. Ryggen värker och Rektorn dansar spefullt på andra sidan sin vildaste segerdans.

Och barnen har redan tröttnat på mig. När jag avfyrade ordvitsarnas ordvits vid matbordet sa femtonåringen, utan att ens fästa blicken på mig, att du orkar dra den varje gång vi äter...

Ordvitsen?

- Är ni mätta?
- Ja.
- Hur långa är ni då?

En kollega jag hade på nittonhundratalet, i Stockholm, var ordvitsarnas okrönte kejsare. Min klass häpnade över hans förmåga att väva in deras namn i kommentarer av typen "Är det slak Lina idag?" och jag minns hur vid ett tillfälle skulle vara putslustig på musikers vis med den klassiska "man kanske skulle tänka på refrängen" och fick blixtsnabbt tillbaka "va, skall du lämna mig i sticket" och det bara fortsatte med kompledigt versus jobba på ackord tills man inte orkade längre. Det var bara att ge sig i en lång generalpaus.





 

På fyra dagar har jag:

1. spelat bas för bönder
2. färdats till Karlshamn bara för att få se en rödhårig trumpetare få en matchande grön färg i ansiktet av en vegetarisk buffé som var god, men som åtminstone till en del verkade leva ett helt eget liv
3. ånyo upplevt en körövning i bil, där fraserna aldrig tycks förändras med favoriten "nu tog du min stämma" i en skön repris
4. upplevt vägarbetena längs E4 till Nyköping två gånger, andra gången i ackompanjemang av två snarkande sångerskor
5. flera gånger tänkt att det kan aldrig bli fel med soundet av en Fender Jazz Bass
6. stått på samma scen som en av min ungdoms absoluta radiofavoriter; associationernas reptilsnabbe ordkonstnär
7. träffat en klasskamrat från nian och vi var båda tjugoåtta år äldre
8. tänkt att det finns för lite sweet soul music i vår värld
9. längtat hem
10. missat Spanarnas jubileumsprogram, men hoppas snart vandra i höstmörkret med lite lättsamt allvarstrams i ipoden

Noter i pdf, mp3:or, ljudtrött, WL1 och som grädde på moset sjuka barn, barn som försover sig, utvecklingssamtal med det försovande barnet och ett möte med en bankman, som börjar med den fras som borde vara den mest förbjudna, kan jag kalla dig Bosse, och jag får lust att ställa mig på stolen och skrika att nej vi är inte polare men nickar istället och säger visst. När dagen äntligen börjar klinga av sätter jag mig i bilen och åker till violinmakaren A (sex mil rätt ut i spenaten) som har gjort underverk med min vackra kontrabas och jag åker lite oväntat hem med en stråke och kvällen räddas av att basen, minst 100 år gammal, vid det här laget en något bedagad dam, brölar ut ett sekel av kvävd ångest när jag valhänt försöker hitta rätt med den nyhartsade kolfiberstråken. Gode Gud. Frälsning.

Trodde på en uppfriskande dubbel ikväll, men Rektorn låg hemma och sov. En sann pedagogisk ledare. Direktören och Läkaren hade kvällen till ära klätt sig i sin nya matchskrud, en tenniströja med texten Den goda sidan på. Färgen kan närmast beskrivas som barbierosa, eller som en vän och kollega skulle ha uttryckt det, bordeauxröd. Ja, eftersom Rektorn låg hemma och nannade så spelade vi singelmatcher och jag slog, spöade, besegrade representanterna från Den goda sidan i tur och ordning. Ja, Direktören bad om en revanschmatch som även den slutade med en seger för undertecknad, även om Direktören var så svårt sargad av en halvsidig förlamning att jag nästan skämdes när jag slog in matchbollen för andra gången. Nästan.

Någon kanske minns hur jag hissade Come Shine och deras TV-framträdande, repriserat i SVT, till skyarna i somras. Tydligen har en del H2O flutit under broarna sedan TV-inspelningen och sångerskan Live Maria Roggen gör numer sin egen musik i något som kanske kan skildras som jazzinfluerad artpop och det är ett mycket lyckat vägval.
    Hennes musik präglas av en skenbar enkelhet i soundet, ibland bara ett rhodes och en soloröst, men det är så genomarbetat och udda instrumenterat att musiken blir en väv av puls och liv som inte går att fånga. Emellanåt påminner sångarrangemangen om den gamle Stockhausens elektroniska röster men innan det blir elektronisk ljudinstallation räddas musiken av ett groove, ett frasigt beat eller en sångstämma som svarar i fel öra. Norge. Det är det händer.

Såg Michael J Fox i Inside The Actors Studio en sen kväll och blev tagen av den dynamit som den av sjukdom märkta Fox med en så självklar energi levererade. Han berättade bland annat om sin ungdoms bana som musiker och hur hans pappa inte kunde förstå logiken i att hyra ljudutrustning för 100 dollar för att få senare få 50 dollar i gage. Hans pappa var matematiskt lagd och Michael J kunde på inga villkor förstå poängen med matematiken. 2+2 blir alltid 4 oavsett vem som räknar. Vad är poängen med det, undrade Fox och jämförde med hur han i arbetet med dramatik och texter tvingades vrida och vända på texten för att konstatera att det fanns en mängd "rätta svar" på hur texten kan tolkas.
    För mig fungerade programmet som en påminnelse om det självklara, och jag satt med ett svagt leende när jag drog mig till minnes alla gånger som jag av olika skäl plötsligt har fått se texter ifrån nya perspektiv. Mitt allra starkaste minne är den tolkning av en av Boyes dikter som jag fick av min praktikhandledare Sven Arnér på Skärholmens gymnasium på åttiotalet. Jag satt långt efter min torftiga genomgång med en stackars handelsklass och bara tittade på texten och det var som om han hade lyst med en ficklampa rätt in i evigheten och jag kände mig så tacksam och samtidigt så korkad. Han var helt enkelt sagolik. Den bäste.
    Dessutom. Alla otaliga gånger som elever har analyserat och vridit och vändit på texter med helt oförstörda ögon och jag  har suttit med fullständigt tappad haka och insett att två och två kan bli något helt annat.




    
     
   
 

Går i rask takt med Vaughan Williams Symphony No.2 som hörbart sällskap, i en inspelning där Andre Previn dirigerar Royal Philharmonic Orchestra; en inspelning som är så lågt mixad att jag ber bilarna omkring mig att stanna och hundarna och deras hussar som försöker ge sken av att deras bestar är att lita på, att springa till skogs. Ett annat irritationsmoment som då och då infinner sig när jag lyssnar på klassisk musik är att jag blir så observant i mitt lyssnande att jag slutar att njuta av musiken. Jag försöker så intensivt följa hur temana flyttas runt i de olika instrumentgrupperna och behandlas och kontrasteras att jag emellanåt har svårt att hitta min egen känsla för musiken.
    Men efter ett tag sjunker jag in i de storslagna, rena och mycket skarpt tecknade linjerna och den mörkt undertryckta stämning som ställs som en antites till de mer folkloristiska och sprudlande inslagen och när andra satsens Lento tar vid är jag tvungen att stanna mitt i en lövhög för att bara absorbera den fantastiska instrumenteringen och den fulländade skönhet som är framförd utan förbehåll och med en närmast filmisk storslagenhet.
    A London Symphony är ju Vaughan Williams egen undertitel och innebär i sig en paradox. Kan en symfoni berätta en historia, skildra en miljö, ett konstverk eller var Vaughan Williams idé av mer pedagogiskt snitt; han ville kaske ge lyssnarna en referenspunkt att hänga upp de klangliga abstraktionerna på? Vaughan Williams lär själv ha undsluppit sig att att andra satsen påminner om en novembereftermiddag vid Bloomsbury Square. Det verkar som ett träffsäkert visuellt ackompanjemang.
    Det här är definitivt klassisk musik för den som vill börja söka sig in i ny klangvärld bortom populärkulturens alla yttringar men tycker att Mozart treackordssprudel är för uppåt och stiliserat. Det är musik som har ett aldrigt sinande flöde och som inte riktigt blir färdig ens i lyssnarens öra utan lämnar en känsla av en mycket skör storslagenhet.




 

Jag blev omkörd av fyra (!) polisbilar på motorvägen och de ägnade mig inte en blick trots att jag försökte se ut som en biltjuv med drogrelaterade problem och ett riktigt arrogant leende i min egen roadmovie.

Ser att Plötsligt i Vinslöv snurrar på Kunskapskanalen, nästa gång fredag kväll 24.00, och har du inte sett den så måste du se den. Ditt liv kommer att lysas upp av ett förklarat skimmer. Det går inte att med ord förklara bangolfens betydelse för populärpsykologin, men kanske kan klippet nedan fungera som en aptitretare. Filmen blev så kultförklarad att en hemsida upprättades med namnet 'dopingkontroll' efter en sekvens i filmen där bangolfarna dopingtestas. Obetalbart. Första gången jag såg filmen vred jag mig i plågor i timmar efter.

Sen kvällspromenad med Wickman och Sivuca i lurarna och jag håller på att dö av skräck trenne gånger i höstmörkret. Första gången skrämd av en vålnad som lyser med ficklampa och skriker (det visar sig vara en ung dam som skäller på sin hund), andra gången av ett så genomträngande skrik att mitt hjärta slutar att slå ( det visar sig vara en ung dam som skäller på sin hund) och tredje gången då jag tror att jag är på väg att attackeras av ett monster i vitt, vilket visar sig vara en högst stationär trädgårdssvan i betong.
    Åter till musiken. Putte  Wickman & Sivuca är en skiva från 1969, latinlåtar med svenskt komp och nämnda Wickman och Sivuca som solister och det är en rätt trevlig kombination, men min första spontana reflektion är att Putte Wickman var ett unikum som jazzmusiker såtllvida att han faktiskt blev bättre med åren; hans musicerande var på något sätt alltid på väg och jag förbluffades ofta över hur han de sista åren var mer elastisk, respektlös och obegränsad som solist för varje gång jag hörde honom. I ljuset av det kan jag tycka att Wickmans solon i något fall låter en smula yxigt och fyrkantigt på plattan och att de riktiga fyrverkerierna avlossas av Sivuca, vars dragspelssolon, synkade med en virtuos scatsång är helt gränslösa. Han får dragspelet att tänja och bända som en gitarr med hjälp av rösten och han får rösten att låta som ett ackord med hjälp av dragspelet och allt sker i ett så fräsande flöde att det bara är att hålla i sig och hänga med i kurvorna. Sivucas tonspråk känns helt fräscht och tidlöst med en touch av blues och ett rätt slickt uttryck. Skivan svänger men på ett sätt som inte riktigt åldrats med värdighet; kompet spelar sina latinkomp pliktskyldigast och det biter sällan till ordentligt. Möjligen är det en soundfråga. Cymbaler och hihat låter klumpiga och tjocka och det låg möjligen i tidens ideala sound, vad vet jag, men det förtar inte Sivucas och Puttes musikantiska spelglädje.

Jag läser den nya Bass Player från början till slut
och vill inte köpa en endaste pinal till.

Lyssnar på Hemma Hos 2, en LP med underrubriken Mera kulturfunk från de befriade områdena med Kjell Alinge och Janne Forssell, och njuter, skrattande krampaktigt, samtidigt som det gör ont i bröstet av en svart smärta som inte går att förklara. Det flödar av ord och klichéer, uttryck som knappast hörs längre och de lyckas fängsla med ett så nervöst uttryck så att man lyssnarna går i bitar av ren och och skär stress. Jag vet inte vilken sträng som slås an hos mig men jag hamnar i trans när jag hör Arne Larssons triumffärd, ren ordkonst. Den enda utlagda sketchen på tuben är Den tysta majoriteten gör rent som är så bisarr att mina nerver nästan sviktar. Samtidigt. Så mycket känns igen:

Livet är återigen fyllt av den svidande smärta som en förlorare känner. Det gör ont. Mitt spel har havererat, jag har likt Kenta Nilsson förvandlats från Mr Magic till Mr Tragic och  jag kan bara säga att mina känsliga handleder svek mig. Det som gör allra mest ont är att jag tidigare var en något rundlagd fyrtiotreåring med hybris, nu är jag bara en något rundlagd fyrtiotreåring. Det känns bittert.
    Direktören spelade bra och vann välförtjänt med 2-1. Han rörde sig fjäderlätt och fick mig att börja må illa av allt springande och jag spred bollarna helt planlöst som en badmintonens Olof Mellberg. Efter ett mentalt sammanbrott i bilen hem tror jag att jag kan jobba i morgon, men jag är inte säker. Jag kommer inte att sova på en vecka. Var är min Prozac?

Musicerade 65 minuter på ett äldreboende tillsammans med dragspelaren G och har inte känt mig så hemma musikaliskt på år och dag. Brännö brygga, Vals på Ängön, Gamla Nordsjön, Hårgalåten och Jämtgubben i en strid ström och när jag gick ut med basen fick jag en gles, men dock, applåd. Setets höjdpunkt måste ha varit när åhörarna sjöng med i Nu vill jag ha, medicin, medicin, medicin medesamma. Det var ett helt otvunget musikaliskt möte med en uppskattande atmosfär bortom gängse prestationskrav.
    Jag bläddrade med största vördnad i de numrerade noterna som tillhört en nu avliden basist, fabriksarbetare, som med sirlig handstil skrivit ner ackordanalyser inom taktstreck, spikraka ritade med linjal och sedan ordnat papprena i en sliten pärm. På några av sångerna var sångens nummer skrivna med en gammal dymomaskin. Det är kärlek till musiken.
    Efter musikstunden frågade en man med halvsidig förlamning hur lång jag var och han kontrade mina 1,91 med att han var 1,92 när han mönstrade men nu av förklarliga skäl satt i rullstol. G berättade om hur mannen ensam hade rest en flaggstång i sina kraftsdagar, samma flaggstång som tre vuxna män inte hade orkat, fixade han upp själv med orden "sätt i sprinten nu så klarar ni er själva sen". Perspektiv.

Efter att ha överskridit alla rekommenderade doser av trumpeter i trestrukna oktaven promenerar jag i höstmörkret med Lizz Wrights The Orchard i ipoden och inser efter ett par spår att sällskapet skulle kunna vara sämre. Jag tror att jag tidigare omedvetet avfärdat hennes tidigare alster av luddiga orsaker, som att det låter som att hon försöker verka intressant genom en påklistrad enkelhet som inte känns så genuin, ungefär som på Cassandra Wilsons plattor, men jag förstår i eftertankens kranka blekhet att jag haft i grunden fel. Det här är på riktigt.
     Musiken bottnar i ett bluesigt tilltal med inslag av akustisk soul och singersongwritertradition i en rätt lågmäld mix, sparsmakad instrumentering och fantastiska komparrangemang. Jag tror att jag är lyrisk. Låtarna är enkelt uppbyggda men det finns en sofistikerad faiblesse för långa linjer som håller ihop uttrycket hos bandet. Och alla ingredienser som rätt utförda kan få en ljudtrött medelåldring finns där; twangiga gitarrrer som i snillrika arrangemang kontrasterar de akustiska dito, hammondorgeln mot det akustiska pianot och trummor som är så skönt strävt mixade att man hör rodsen skrapa mot virvelskinnet. Samtidigt. När jag hör When I fall och mina lurar fylls av en mjuk låg bas, så inser jag att producenten Craig Street har förstått att människans frälsning ligger i en mullig bas som eftertänksamt spelar halvnoter; gode gud vad vackert.
     Lizz Wrights röst är så bluesig och full av sälta och färg att jag lyssnar så noga på henne att jag observerar vad texten handlar om. När Lizz Wright sjunger vill jag höra vad hon har att säga. Det är i ärlighetens namn inte ofta det händer och jag är full av beundran inför förmågan att kombinera ett så genuint hantverk med ett så känsligt kraftfullt uttryck. Det är så självklart.

Ägnar helgen åt storbandsjazz i de västra förorterna, med öronpropparna långt inne i mina tjutande öron och tycker under stundom att det är rätt fruktlöst att uppleva sitt musicerande på det sättet, men det kan inte hjälpas. Vi tar oss igenom en hel hög arr och bland dessa delar av Robbie Williams storbandsmapp. Svårt att inte bli fascinerad av Williams, som å ena sidan, knappast är en fullfjädrad crooner, men å andra dito förmår han att ogenerat och i bara farten gjuta i liv i en genre som lätt blir helt livlös. Här från en livetagning 2001:

Kilar in på Klasses för att leta efter en jazzplatta  men travar ut med 4 x Hansson de Wolfe United och sitter några timmar senare med min tommaste åttiotalsblick och ett leende, fånigt, som inte går att stjäla. Och jag saknar så innerligt någon som skulle ta deras plats i det svenska musiklivet, med copywritersmarta texter som förstår ordens betydelse och inte måste formulera texter som noveller för att uttrycka något.
    De Wolfes och Hanssons texter skickar å ena sidan ut scenarion som är så elegant nonchalant formulerade att de tycks sippra ut via mungipan och beslöjas av cigarettröken innan de når lyssnarens öron. Men. Emellanåt kommer de där raderna som rubbar ens fattning och faktiskt stjälper världsordningen för en stund. Mona Sahlin använde Var kommer barnen in? i ett tal och den fungerar väl som exempel på Hansson/de Wolfes ordkonst. I ett girigt åttiotal var det en text som skar som laser i den plastiga kulturvärlden.
     På LP:n Artattack finns Oberoende Vad Fursten Säger, en oväntad ordkonst som inte står att finna i den svenska populärmusikens 00-tal, där texten lånar bildspråk av Boye av Södergran innan situationen förklaras som med ett naivt formulerat credo:

Oberoende vad Fursten säger
Är du fri
Vet att du är alltid du
Men du och jag är vi



 

Jag förvånas över mig själv när jag lyssnar på Magnum Mysterium, Jan Lundgrens körprojekt där han tillsammans med Lars Danielsson musicerar med The Gustaf Sjökvist Chamber Choir. Min egen vokala förmåga kan få den mest drivna körsångare att bli lika elastisk som ett tiltat flipperspel och den basistiska känsla som jag tror att jag, åtminstone emellanåt, musicerar med är fullständigt bortblåst; som bas i en kör är jag lika mycket att luta sig mot som en vindflöjel och mitt intresse för körmusik är minst sagt begränsat.
     Ändå. Det här måste vara en av de få crossoverproduktioner med en kammarkör inblandad som är riktigt lyckad. Det är svindlade vackert med de rena körklangerna som Lundgren vandrar runt i med sitt slanka pianospel, iklädd en sirlig elegans som ändå uttrycker och beskriver med luft och väntan för att ibland färga med större bestämdhet. Danielsson får i mångt och mycket rollen som Georg Riedel med ett enkelt, funktionellt spelsätt, men har också en förmåga att med cello blanda sig med körklangen och skapa kontraster i arrangemangen med sin frasering.
     Materialet består av körverk från renässanskompositörer som arrangerats av i första hand Jan Lundgren och är en dedikation till minne av Ingmar Bergman. Varifrån kommer musiken, frågade Ingmar Bergman i ett Sommarprogram. Ett mysterium.


   

En läsvärd artikel om tillblivelsen av Leucocyte finns i Sydsvenskan. Jag hade hört talas om de många märkliga sammanträffandena som finns på skivan som alltså gavs ut efter Esbjörn Svenssons död, men ändå intressant läsning.

En skiva improviserad musik och jag har skjutit den framför mig i en månad nu, som om jag egentligen inte ville höra den, kanske rädd för att bilden av E.S.T. skulle fördärvas. Men 68 minuter senare sitter fortfarande ett sound, ett ljudlandskap kvar i huvudet som om det etsats fast i trumhinnorna; det är starkt. Vad som skulle kunna ha blivit ett modalt mischmasch blir istället en söndertrasad ljudbild där industribeat samsas med otaliga överstyrningar och en rätt ogästvänlig musikalisk miljö. Den ursprungliga jazztrion tar improvisationen in i den elektroniska musikens skepnad där det musikaliska uttrycket sträcker ut sig i långa linjer eller flimrande ostinaton som inte riktigt möts utan snarare trasar sönder.
     Jag har svårt att inte tycka om idén, men samtidigt finns det en inbyggd problematik i inspelningen eftersom den energi, skapad genom åratal av samspel, som för musiken framåt kanske i grunden inte är lika intressant på skiva som i en livesituation. Dessutom infinner sig en viss trötthet på just det överstyrda soundet, och jag tycker personligen att de inspelningar som närmast är att likna vid progressiv pianometal inte riktigt fungerar. Men. Emellanåt söker sig ett gnistrande tema fram och ställs mot Berglunds och Öströms stålgrå fond och det svindlar för ett ögonblick av kontraster och skönhet.
    Esbjörn Svenssons ganska muskliga anslag och hans sätt att placera sig i musikens kraftcentra är genuint, och skivan är naturligtvis intressant som ett avslutande dokument om en pianotrio i ständig rörelse, men kanske framförallt en påminnelse om att det musikaliska landskapet tål att utforskas med vidöppna öron mot olika traditioner. Vilken kompassriktning Esbjörn Svensson Trio skulle haft får vi aldrig veta.

Just som jag sågat Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst så får jag en varm känsla i bröstkorgen när jag läser hans krönika i dagens DN och jag inser att jag förmodligen är för dum för att förstå hans storhet i den av undertecknad ankelsågade romanen. Eller också är det så att hans briljanta prosa är mer briljant i krönikorna än i hans senaste romaner. Kanske.
    Jag känner mig alltid lika dum när författare, eller artister för den delen, ger svar på tal på det där viset. Det är som en fingervisning från ovan att pysen du borde koncentrera dig på dina egna vardagliga sysslor och låta kamraterna med friska celler i skalet sköta om konsten ett tag. Hursomhelst tror jag att Ohlsson skall få verka utan min kritiska röst som ackompanjemang ett tag.
     Om du ändå klickar på DN-länken, passa på att läsa Märta Myrsteners krönika från förra veckan. En del kritik av medelålders män är kalibrerad med samma precision som ett hammarslag i huvudet; den här är mer som ett nålstick i ryggen.

Har tittat på fotbollens megastjärnor i Champions League och bländas av hastigheten och den tekniska fulländningen. Men var är Limpar?