walkingbass

Jag skakade hand med en kvinna idag och det obehagliga inträffade att hon höll kvar handslaget lite för länge. När jag drog tillbaka handen så liksom klämde hon mina fingrar i ett fast grepp och det var en situation som kändes mycket obekväm. Nästan genant. Hon log desutom hysteriskt under tiden som om vore hon överdrivet glad att skaka just min kalla hand. Så där stod vi. Hon med sitt vilda leende och fasta grepp och jag med panikartad blick i ett tamt försök att återvinna rätten till min egen hand. Vad ville hon egentligen? Hon kanske bara var nervös och ville göra ett överdrivet gott intryck. Men vem skulle vilja flina upp sig så till den milda grad för att imponera på mig? Och vad är det för fel på ett 'hej' och en avmätt nick?
     Nästa gång vi möts skall jag stryka som en skugga längs väggen och springa till bilen. Jag är orolig. Kan jag inte bara få vara i fred?

Det där med att vara förälder är rätt joxigt. Vi talar ytterligheter. En dag i augusti och huset är belamrat med tonåringar som pratar, ja snarare bullrar och skrattar högljutt och det är ju roligt. Jag gläds åt deras glädjeyttringar och unnar de små liven att bekymmerlöst flamsa och tramsa. Samtidigt skulle jag ju ljuga om jag inte erkände att jag under några av dessa stunder skulle ha gjort rätt mycket för att åtnjuta en stilla bläddring i Bass Player med en kopp kaffe och tystnaden som enda sällskap. Men. Så sitter jag där efter sommarlovet och konstaterar att det där med tonåringar som högljutt umgås med varandra är en rätt övergående grej och huset börjar avfolkas och det verkar till och med som att femåringen har struntat i mina uppmaningar att sluta växa. Och där sitter jag i tystnaden med min Bass Player och längtar efter lite bus och någon att trakassera med mina toppklassiga ordvitsar. Det är kefft.

 

Jag fastnade framför Letterman i natt och såg den omtalade intervjun av en spillra av Joaquin Phoenix och det är naturligtvis någon typ av freak show, men det är en Letterman i högform och när han säger "Joaquin, sorry you couldn't be here" spricker den hemlige Phoenix upp i ett nervöst men uppskattande leende. Dyrt.

Väl hemma hinner jag inte mer än att dricka ett glas vatten innan femåringen låter meddela att innehållet i hennes illgröna slimeburk har intagit en flytande form vilket tydligast illustreras av att hennes överkropp är neongrön och täckt av något som närmast kan beskrivas som flytande gummi samt  att golvet i hennes rum ser ut som ett stycke modern konst. Jag lyckas rengöra det hårt prövade parkettgolvet och skrubbar med tvål och vatten bort kladdet från henne bara för att strax efter inse att hon har gjort ett eget försök med ett nytt badlakan som nu sannolikt kommer kommunens invånare tillgodo genom fjärrvärmeverket.

Jag cyklar hem efter en dag i bänknötandets tecken och det är uppför, uppför, uppför. När jag närmar mig Stadsparken och gläds åt att mina pingislungor känns bättre än någonsin blir jag provocerande nog omcyklad av en man, obetydligt yngre, i illgrön tröja och min tävlingsinstinkt väcks och jag trotsar mjölksyran och lägger mig strax bakom och gnetar med. Tänk Lance Armstrong när han jagade bröderna Schleck i alperna i Tour de France. Och jag skall precis kontra med en tempoökning när gröngölingen viker av åt höger medan jag cyklar uppför den gruslagda cykelvägen. I ögonvrån ser jag hur min medtävlare i dagens bergsetapp osportsligt nog utnyttjar den snabbare asfaltsbelagda cykelvägen längs Dunkehallavägen men våra vägar möts snart igen och han lägger sig fem meter framför mig. Jag går på rött men skall återigen kontraslå i en välregisserad attack när mannen i grönt viker av åt höger igen ut på Hallmansvägen. Min första instinkt är att glömma blodsmaken i munnen och mina svidande lår, cykla ifatt och lägga mig jämsides för att med en enkel tackling, typ Tor Hushovd, förpassa min kombattant nerför trapporna ner i Dunkehallaravinen där hans öde som cyklist sannolikt skulle beseglas men jag besinnar mig och jonnar hem i ett något beskedligare tempo. Jag är i balans.

Jag brukar vid festliga tillfällen tala mig varm för betydelsen av det estetiska inslaget i olika idrottsliga sammanhang; det välorganiserade fotbollsanfallet, Stefan Edbergs backhand och Peter Forsbergs bakvända mål. Balansen, fulländningen, rörelsen. Det estetiska uttrycket i höstens första innebandydrabbning når tyvärr inte längre än en taskig installation av en elev från Konstfack eller en ostämd blåsorkester.  Bollarna viner i huvudhöjd och jag blir sönderskjuten av en teaterlärare och när jag vänder mig om träffar ett klassiskt enhandsfattat slumpskott baksidan av mitt lår och jag vill döda någon med händerna men hejdar mig och mina egna räder mot målet slutar på ett par fotblad, storlek 47, som tycks täcka hela målburen och när jag backar hem för att blockera ett skott viner en klubba förbi min tinning i en golfswing som hade gjort Tiger hulkgrön av avundsjuka medan jag å andra sidan tackar min Skapare för att den röda plastklubban inte integrerades med min pannlob. Jag linkar ut mot cykeln och känner mig äldre än någonsin. Det finns ingen innebandygud.

Åtgärdsprogram är ordet för dagen i skolan och jag har försökt att formulera mina problemområden till en mycket lågavlönad konsult för att bringa reda i mitt enfaldiga strukturlösa liv. Jag är förstås tacksam för förslagen till åtgärder men anmodades också att på egen hand reflektera över desamma.

1. Problem: Jag är något överviktig. Åtgärd: Två möjliga lösningar. Att äta något mindre och röra dig något mer. Alternativt köpa kläder som är en storlek större. Reflektion: Mitt liv är fullt av möjligheter, inte svårigheter. En dammsugare är något mindre än ett wienerbröd.

2. Problem: Jag är rädd att jag är arbetsskygg. Det känns inte som om min kropp kräver så mycket arbete. Åtgärd: Sysselsätt dig med något i grunden meningsfullt. Reflektion: Kaffe och dammsugare?

3. Problem: Mitt huvud är fyllt av nonsens. När andra svensklärare verkar programmerade med Proust och Ekelöf lyckas jag bara klämma fram refrängen i Orups Min mor sa till mig. Åtgärd: Skärp dig! Reflektion: Jag kan nynna många basgångar.

4. Problem: Jag svär högt när jag kör bil. Åtgärd: OK, men berätta inte för någon annan. Reflektion: Jag lovar.

5. Problem: Mina barn verkar ha tröttnat på min humor. Åtgärd: Tig. Reflektion: ----

6. Problem: Min sociala kompetens sviktar. Åtgärd: Var trevlig och uppför dig som folk. Reflektion: Skit ner dig.

7. Problem: Jag borde uttrycka mina känslor mer. Åtgärd: Säg helt enkelt vad du känner. Reflektion: Jag känner mig frostnupen.






     

 

Rullar ner till Vätterfesten för att lyssna på rikets bästa soulröst, Samuel Ljungblahd, och jag är på helt fel humör från början, trött i skallen och inte in the mood för musik. Men det är naturligtvis strålande bra. Det är svängigt och showigt med Ljungblahd som bjuder på hela sig och bandet är formidabelt, inte minst tack vare Tobias Gabrielssons korsdrag i basspelet. Fett och funkigt, men ändå så homogent och snyggt. Och jag vet inte, min sinnestämning kanske färgar mitt intryck, men jag tycker att Ljungblahd är som allra bäst när han lämnar den mer slicka funken och närmar sig gränsen till jamesbrownland. Då finns det ingen som slår honom på fingrarna. Jag skulle önska mer av det.

För dig som inte stiftat bekantskap med sångaren i fråga, här är alla tiders bästa sånginsats i Så ska det låta:

 

Och det är alltid något av en chock att stöta ihop med skolspråket. Från Skolverket kommer implementering, gymnasiegemensamma ämnen, lärarauktorisation och gymnasieexamensbevis. Det är ord som liksom är för svullna och otympliga i mun och öra. Det går inte att handskas med dem på ett praktiskt sätt. De blir som språkliga luftballonger som lite avlägset cirkulerar i vindpustarna ovanför mitt huvud och jag tycker att jag får nackspärr när jag försöker fånga begreppen. Jag vill ha ord som går ta tag i. Men jag är nog en smula korkad.  

Promenerar och lyssnar på Jerry Williams sommarprogram och det är totalt avväpnande. Jag tänkte att jag hade fått min dos av ståkkhålmare som gnäller fram barndomsminnen men det här är något annat. Det finns en fnissighet och lust i berättandet  som bara bryter sig in i en och jag kan inte låta bli att le åt snacket, musikeranekdoterna och tjabbet. Hur "chucken" fixar 10 000 dollar extra i gage när han inte tycker att Scandinavium är en klubb och samma artist instruerar basisten att breaka i fyra takter utan talla på utrymmet med några fills. Men allra mest fastnar en rätt ömsint skildring av Cornelis utanförskap och den incident som fick honom att bestämma sig för att lära sig det svenska språket bättre än sina jämnåriga.
    I en gammal intervju med Fred Åkerström och Cornelis i P1:s Minnen där de diskuterar Bellman går det tydligt att höra kontrasten mellan Åkerströms rätt råbarkade språk och Cornelis sirliga invändningar och om den tanke som under stundom hade föresvävat honom.

Fem söndagar i Gränna har runnit iväg i sällskap med regntunga skyar, snålblåst och ett par soliga stunder. Det har förstås varit roligt, bitvis drivis, ibland en aning stressigt och utmanade. Och kanske säger det något om utvecklingen i den populärmusikaliska världen att det blir allt bökigare att kompa artister på fyra gubbar. Jag tycker att det har fungerat bra och att våra versioner av den svenska hitparaden har fungerat väl, men när man sitter och plankar ny svensk musik så är det allt oftare täta, täta ljudbilder fyllda av syntetiska ljud med svischande och det tycks inte finnas en luftmolekyl över i ljudbilden. I datafönstren har det klippts och klistrat och påfallande ofta så har låtarna inget riktigt slut, de är liksom bara avklippta på sista taktslaget när producenterna har tyckt att tiden har varit mogen. I mina öron är just det sättet att hantera musik ynkligt.
   Emellanåt kan jag tycka att de svenska artisterna förtjänar andra infallsvinklar på sitt musicerande. De borde få chansen, eller kanske ta chansen, att väva in mer av sitt eget artisteri och sin egen professionalism i produktionen. De borde kräva luft där deras röster får höras i sitt fulla register. Vi skulle få en lite roligare musikvärld då.


   

Jag spelar äventyrsminigolf med fjortonåringen och landar sedan i Axamosjön och simmar ut rätt långt i det mjuka men kalla vattnet och mina simtag korsar så en äldre mans.  Han talar högt för sig själv, och han beklagar sig över det kalla vattnet och säger att det säkert är tjugofem grader i det Adriatiska havet nu. Och ja, Axamo känns lite futtigt i jämförelse. Vi simmar inåt och ställer oss upp och småpratar lite. Jag berättar att vi har varit i Italien i sommar, badat i Medelhavet, och han nickar med blicken längtande fäst på andra sidan sjön som om den letade efter det kroatiska landskapet bortom sommarstugorna. Ja, då förstår du, säger han med ett lite dystert leende. Men vi har det rent och fint här, säger han.

  

Kapsylmästaren P skickar över länkar med tubklipp på Amy Diamond från söndagens allsång och jo, jag är tacksam att det är radio och inte TV. Det låter inte så pjåkigt, men jag ser ju mindre vetande ut när jag spelar och dessutom har jag i år fått en ovanligt framskjuten position på scenen sen sagde P inte längre stod emot vädergudarna. Kvar står jag som ett vindskydd för resten av bandet. Amy Diamond? Proffsig.

 

Femåringen kommer fram och frågar om jag har sett hennes lösa tand, och jo jag har nåtts av nyheten, men spjuveraktigt drar hon ner underläppen och blottar den första gluggen i livet. Och jag blir en smula mållös. Det känns så definitivt.
    Jag har tidigare i sommar frågat henne om det inte är skönt att vara ledig och att ha sommarlov, men hon har mycket medvetet och klarsynt deklarerat att hon inte har sommarlov och att hon inte är ledig från någonting. Jag har slutat dagis och jag har inte börjat nollan. Nähä, så du är mellan två jobb liksom, har jag frågat och hon har nickat till svar. Och jag börjar sakta inse att hon kommer inte att sluta växa.

Jag har promenerat, ja snarare än flanerat, rätt mycket i sommar och min favoritsträcka är en riktig tur på landsbygden med böljande fält, lukten av koskit, och rullskidande män som förstärker det agrara intrycket. Någon gång tidigare tror jag att jag har nämnt hur hästar regelmässigt kastar hotfulla blickar mot mig när jag jazzar fram i terrängen men jag har i sommar erfarit en ny rädsla. Min känsla har sagt mig att någon är ute efter mig. Förmodligen en hemlig organisation som är ute efter att reducera antalet manliga medelålders gymnasielärare. Låt mig förklara.
    Det hela började för ett par veckor sedan. Min promenadsträcka går under ett par större vägar vilka jag tar mig under via en rörlikande tunnelkonstruktion. För ett par veckor sedan noterade jag att en lastbil stod parkerad precis på en av tunnlarna. När jag kom närmare såg jag att två män av okänt ursprung liksom låtsades att inte se mig när jag gick in i tunneln och precis när jag gick in i tunneln såg jag att en av männen som inte låtsades att se mig böjde sig ner mot golvet, förmodligen för att plocka upp ett avsågat hagelgevär att massakrera mig med, och jag ökade farten och snubblade nästan på en tröja som låg i tunneln, förmodligen resterna från något tidigare offer. Min fartökning verkade förbrylla männen, eftersom de inte tog upp jakten. Den gången.
    Några dagar senare. Samma tunnel. En vit SAAB står parkerad utan förare och jag förstår genast att det rör sig om ett bakhåll och jag funderar hur jag lättast skall försvara mig. Jag tänker ut en plan där jag med min ipod och hörlurssladd skall avväpna de fega uslingar som inte vågar möta mig öga mot öga, men jag misstänker att de såg mina förberedelser och själva förstod vilken skada ett välriktat slag med en ipod skulle åsamka dem. Fegt men klokt.
    Och så idag. Samma tunnel. Återigen en SAAB, förmodligen har hela ligan firmabilar från SAAB. Precis när jag skall in i tunneln kliver en kvinna ut från passagerarsidan. Hon dricker kaffe och röker en cigarett.  Genomskinligt. Jag skriker åt henne att jag vet att ni är ute efter mig och det tar tydligen skruv för hon sätter sig skrämt, ja nästan räddhågset i bilen alltmedan hon uppenbarligen ber mannen, chauffören att ställa sig på gaspedalen. Bilen virvlar iväg.
    På andra sidan tunneln säger jag högt: Är det här allt ni har att komma med?