walkingbass

Fem söndagar i Gränna har runnit iväg i sällskap med regntunga skyar, snålblåst och ett par soliga stunder. Det har förstås varit roligt, bitvis drivis, ibland en aning stressigt och utmanade. Och kanske säger det något om utvecklingen i den populärmusikaliska världen att det blir allt bökigare att kompa artister på fyra gubbar. Jag tycker att det har fungerat bra och att våra versioner av den svenska hitparaden har fungerat väl, men när man sitter och plankar ny svensk musik så är det allt oftare täta, täta ljudbilder fyllda av syntetiska ljud med svischande och det tycks inte finnas en luftmolekyl över i ljudbilden. I datafönstren har det klippts och klistrat och påfallande ofta så har låtarna inget riktigt slut, de är liksom bara avklippta på sista taktslaget när producenterna har tyckt att tiden har varit mogen. I mina öron är just det sättet att hantera musik ynkligt.
   Emellanåt kan jag tycka att de svenska artisterna förtjänar andra infallsvinklar på sitt musicerande. De borde få chansen, eller kanske ta chansen, att väva in mer av sitt eget artisteri och sin egen professionalism i produktionen. De borde kräva luft där deras röster får höras i sitt fulla register. Vi skulle få en lite roligare musikvärld då.