walkingbass

Jag brukar vid festliga tillfällen tala mig varm för betydelsen av det estetiska inslaget i olika idrottsliga sammanhang; det välorganiserade fotbollsanfallet, Stefan Edbergs backhand och Peter Forsbergs bakvända mål. Balansen, fulländningen, rörelsen. Det estetiska uttrycket i höstens första innebandydrabbning når tyvärr inte längre än en taskig installation av en elev från Konstfack eller en ostämd blåsorkester.  Bollarna viner i huvudhöjd och jag blir sönderskjuten av en teaterlärare och när jag vänder mig om träffar ett klassiskt enhandsfattat slumpskott baksidan av mitt lår och jag vill döda någon med händerna men hejdar mig och mina egna räder mot målet slutar på ett par fotblad, storlek 47, som tycks täcka hela målburen och när jag backar hem för att blockera ett skott viner en klubba förbi min tinning i en golfswing som hade gjort Tiger hulkgrön av avundsjuka medan jag å andra sidan tackar min Skapare för att den röda plastklubban inte integrerades med min pannlob. Jag linkar ut mot cykeln och känner mig äldre än någonsin. Det finns ingen innebandygud.