walkingbass

Låt mig slå fast en sak: Allt var inte bättre förr. Det är varje människas plikt att se till att det är bra där hon är. Men fasen. Ibland så bara känner jag hur jag hör hemma i åttiotalets början. Jag suktar trånande efter den riktigt svullna discofunken med stråkarna, den pluppande elguran, rhodes och blåssektionen som är trivsamt lågt mixad, funkbasen och de analoga syntljuden som ju faktiskt tränger igenom kompmassivet. Vem som helst med normal begåving inser att det kanske inte är den musik som förändrar värden, som får oss att komma till insikt, men ibland längtar jag bara efter Johnsons bedövande tumfunk där det plötsligt bara svänger så att hjärtat slår dubbelslag och mina örsnibbar skiftar i rött och jag vadar i det stereotypa groove som bara glittrar i den amerikanska kulturimperialismens allra vackraste pastellfärger. Snälla, ge mig lite mintgrönt och rosa. Låt mig få drunkna en smula i en gatad baskagge och i textrader som inte betyder ett smack utan bara är konstruerade för att sjungas och allvarligt talat om du har en historia att berätta, syssla inte med musik utan sätt dig i en berättarcirkel på den svenska landsbygden istället. Ge mig litet blöt asfalt i neonljus och ett stadigt beat. Måste allt vara så förbannat märkvärdigt jämt?

Jag tror att jag har sett de flesta föreställningar som Henrik Dorsin har exekverat sedan han var 14 år och jag håller showen Godkänd kvalitsunderhållning för något av det bästa som levereras i underhållningsväg i Sverige idag. Varför? Jo Dorsin har vad oändligt många artister, komiker och sångare saknar, ett helt eget perspektiv och ett helt eget anslag i sin show. Som åhörare kiknar man emellanåt och vid några sällsynta tillfällen hisnar man inför de avgrundsdjup som han målar upp. Jag såg föreställningen i Stockholm för drygt ett år sedan och kan förstå den vånda som ensemblen kände inför ett av de mer blasfemiska inslag som presenterats på en svensk teaterscen. Dorsins "godafton Jönköping" var befriande. 

Fick idag ta del av en introduktion till den nya ljuva webbaserade plattform som framgent kommer att prägla mitt dagliga värv. Trots att jag själv är åtminstone småförtjust i datorer som ett verktyg för kommunikation blev jag lite förbryllad över den terminologi som användes. Ord som 'dokumentationsmodul', 'digitalt lärobjekt' och att lära 'just-in-time' känns kantiga och inte alls anpassade för de ibland en gnutta tekniktröga människor som skall nyttja verktygen.

Min profetia är också att en undergroundrörelse kommer att växa fram som inte längre accepterar att man måste vara civilingenjör för att ansluta till ett trådlöst nätverk eller för att aktivera ett mailkonto. Jag skulle vilja påstå att det inte finns någon annan produkt på våra arbetsplatser eller hem som kräver så mycket tankemöda och tid för felsökning som våra databurkar. Det är uselt.

Jag vill med bestämdhet hävda att Racketcentrums digitala våg kved, som om någon plågade den svårt, när jag placerade mina fyrtiofemmor på den kalla plattan i rostfritt stål.  

Jag var idag på en hyggligt intressant föreläsning om bedömningens svåra konst och fick just höra att jag inte borde använda ord som 'hyggligt' eller 'bra' när jag skall bedöma texter som mina elever har plitat ner. Tänk om någon berättar det för mina elever och de kräver att jag skall ändra mitt språkbruk. Vad skall jag skriva istället? Hyfsat? Bravo? Fina fisken? Eller har jag missförstått allt som vanligt?
Föreläsaren sa att det hade tagit flera år för honom att förstå det bedömningssystem han presenterade så hur kan någon begära att jag skall förstå efter en dag? För mig kommer det att ta ett decennium att fatta. Jag är mycket orolig.

Årets första badmintondrabbning ägde rum i afton och jag är ledsen. Ledsen över att inte ha Direktörens vinnarskalle och hängivenhet och dessutom leva ett liv i avsaknad av Rektorns glädje över en vunnen boll. Jag, en enkel tjugofemöresadjunkt med fötterna rotade i de blanknötta skolkorridorerna och Läkaren, en samhällets underdåniga tjänare lyckades trots det besegra Direktören och Rektorn med komfortabla 3-0. Som vanligt erbjöd vi de stackars motspelarna att byta lag till nästa gång, så att åtminstone en av de tappra kämparna får åtnjuta segerns sötma. Det är mig en gåta att de tycks ta detta generösa erbjudande som en skymf i stället för att tacksamt ta den utsträckta handen. Jag tyckte också att situationen krävde att de skulle deklarera ett mål för 2008. Är det att vinna ännu ett set? Är det att ha den mest moderiktiga outfiten eller kanske att tillsammans skriva en egen kampsång? Mina tafatta försök att ge mina vänner något att se fram emot möttes av en tystnad som inte torde gå att finna i den mest gotiska gravkammare. Min vän Rektorn sa en gång "Att vinna är allt", men jag tycker inte alls att det spelar någon roll.

Förfasade mig för länge sedan över Lyrikvännens nummer kring musik men tvingas svälja och generat säga 'förlåt'. Visst finns det en text om sömnpillret Morrissey, förutsägbart? Men trots att Oskar Ponnerts text om Stevie Wonders Superstition är väl gymnasial kan jag inte låta bli att lyfta på hatten över greppet. För fasen. Och en hel artikel om blues dessutom. Det kanske finns en lyrikgud?

Meshell Ndegeocello är en av de artister som jag högaktar så mycket att jag sannolikt skulle betrakta de som kongenialt om hon stod på ett ben och visslade falskt och hjärtskärande. Hon har Det. Uttrycket, nerven, det personliga förhållningssätt som inte för en sekund vänder sig om och undrar vad resten av musikindustrin pysslar med och den helt orädda och självklara musikalitet som får mig att sitta med nyvädrade örongångar och bara vänta otåligt på vad som skall ploppa ur högtalarkonerna. Den här gången är det jobbigare än vanligt. Musiken är bråkig och blandar en sån mångfald av sound att jag blir tokig. En söndag gick jag på långpromenad med The world has made the man of my dreams  i min Ipod och jag kom hem med den svåraste blues och nedstämdhet. Det är digitalt distade syntljud och den kantigaste och mest besynnerliga trumproduktion jag hört till hennes omöjliga basspel och jag blir emellanåt mentalt nedbruten när hon som är en av musikens gudinnor måste göra så förbannat ful musik men är i nästa sekund tillbaka i min meshellhimmel bland bandlösa basar, akustiska pianon och den personligaste sång som existerat och ler fåraktigt inåtvänt. Det är fasansfullt provocerande för att i nästa sekund bli så attraktivt att jag inte vill vara någon annanstans än i hennes besynnerliga musik. Jag skall lyssna på skivan ett par år till och återkomma med en bättre kommentar. Just nu är jag bara överlyckligt frustrerad. Och telefonrösterna som gör mig nipprig? Och elgitarrerna och vinylknastret? Jag orkar inte. Meshell, vi kan inte fortsätta att träffas på det här sättet. Det är inte du, det är jag. När kommer nästa CD?

En skiva som snurrat otaliga gånger de senaste veckorna är Everything Is Everything och jag förlorar mig varje gång i ett lyckligt sjuttiotalssound som spräcker loss mer än hos motownplattorna. Det svettas och det svängar och blåsarren är så feta att det sipprar ventilolja ur högtalarna. Det är tromboner och horn som vrålar bakom Hathaways helt fria röst. Och jag måste erkänna att när tuban dubblar den grooviga baslinjen i I Believe To My Soul trycker jag på spolatillbakaknappen om och om igen. Det är lustfyllt, genialt och mitt i det fritt svävande svänget så genomarbetat att det svider behagligt i skinnet. Hathaways version av Garners Misty är att lyssna på för alla som någon försökt att stuka om jazzlåtar till något annat. Hathaway gör det med själ och gör låten till sin egen. Bländande. Och. Lyssna på jammet i Sugar Lee som en knäpp på näsan till alla slicka acidjazzgrupper 40 år senare. Skivan är från 1970 och har fräschören hos en debutant och uttrycket hos en mogen artist. 

Vi skall idag på en fest där stor dotter har lovat att sjunga ett par sånger. Motvilligt har jag gått med på att spela gitarr till skönsången och vi repeterade därför under överhörande av mellandotter och  fru. Det hela gick rätt bra ända tills jag greps av the spirit och frimodigt började sjunga den inledande frasen till Lisa Nilssons Små rum till mitt eget självsvängande gitarrkomp. Reaktionen lät inte vänta på sig. Fru och mellandotter bryter ihop i skrattkramper, konvulsioner och fnissande och jag frågar mig efteråt om jag någonsin har hört dem skratta så hjärtligt och fullständigt okontrollerat någonsin. De försöker efteråt att förklara sin reaktion med att det var en tjejlåt och du var så seriös. Hrmpf. Men bli inte förvånade, mitt sårade sångarego kommer att leda fram till en blomstrande karriär som missförstådd singersongwriter. Det var precis den tändvätska mitt sångarhjärta behövde. 

Ni arma stackare som inte har något bättre att göra än att titta in på den här sidan har möjligen noterat att WB inte direkt har kokat av kreativitet de senaste veckorna. Orsakerna är 3. Under det välsignade jullovet gick jag in i något som närmast borde kunna liknas vid ett mentalt koma. Den elake läsaren kanske tycker att det är en passande beskrivning på min ordinarie status, men tro mig det är en västlig bris. Så här i efterhand är det svårt att redogöra för vad jag egentligen har gjort. Läst? Näpp. Spelat bas? Ssss. Sett på TV? En del? Betapet? Mm. Lyssnat på musik? Jo, men ändå. När jag mot slutet av lovet sitter uppe för att kunna hämta dotter på en tid som inte existerar i vaket tillstånd bestämmer jag mig för att se Capote på DVD och grips av en så tung svärta och känsla av hopplöshet och uppgivenhet inför människans uslaste och ynkligaste sidor, även om Hoffmans porträtt värmer i veckor efter, att jag har svårt att se det meningsfulla med ett arbete. Jag pallrar mig ändå till skolan ett par dagar före skolstart och börjar tycka att det kännas, ja inspirerande, att börja jobba. Måndag morgon. Den första kollega jag möter är helt desillusionerad och tycks uppgivet söka efter en högre mening. Blues.