walkingbass

Det är smärtsamt att vandra omkring i svunna tider och mina händer darrar lite när jag placerar Michael Omartians Adam Again på vinylkarusellen. Det är uppskattningsvis tjugonio år sedan jag hörde skivan senast och jag fick det där hugget i hjärttrakten när jag stod med ett nästan ospelat exemplar i secondhanloppisens tiokronorslåda. Barndomen anfaller. Mitt minne av inspelningen är att den stod för ett nytt soundtrack i mitt tonårsfinniga liv, med Omartians syntiga arrangemang och det djärva greppet att lägga en hel svit, Telos Suite, på ena sidan och när jag följer texten på fodralet noterar jag att Lee Ritenaur (jo, det är stavat så på omslaget) och klassgitarristerna Dean Parks och Larry Carlton finns med i samma svit. Och basisterna: Lee Sklar, David Hungate, och Wilton Felder. Kalla katter som har haft sina känsliga fingertoppar med i fler skivproduktioner än vad som går att räkna. Omartian själv, för den oinvigde, har ju en karriär i amerikansk poulärmusik som har tagit svängen över den bredaste mainstreamfåran: Whitney Houston, Michael Bolton, Rod Stewart, Cristopher Cross och det tycks dessutom som om han coproducerade We Are The World under Quincy Jones beskyddande vingar. Personligen kopplar jag mest Omartian till den kongeniala syntbasslingan på Al Jarreaus Boogie Down, en låt som kanske som få andra representerade den mest musikerpräglade åttiotalsmusiken.
    Allt det här var ju förstås fjärran från min kännedom när jag lyssnade på Adam Again i slutet av sjuttiotalet och jag förväntar mig en resa in i nostalgins allra sötaste smaker, men jag skruvar på mig när jag hör den första sidan. Det är sjuttiotalsolja som inte lämnar avtryck någonstans. Välproducerat men fjärran från Vanelli, Steely Dan eller andra stilfränder och det är först när jag lyssnar på Telos Suite som jag hittar tillbaka till det uttryck som fångade mig då. Det genomarrangerade och här och var nästan symfoniskt bearbetade och jag måste, lätt rodnande, erkänna att jag fortfarande kommer ihåg textrader som I´m alive and well and I´m living in L.A. Konstigt nog kan jag också fortfarande nynna trumpetsolot i Alive and well och jag frågar mig oroligt vilket område i hjärnan som har burit på minnet av ett trumpetsolo i nästan trettio år. Vilka kunskaper har fått stå tillbaka för att min enfaldiga intellektuella konstitution sysselsätter sig med att lagra solosnuttar från vinylskivor som knappast går att hitta längre. Jag är orolig. 
    Min oro blir inte mindre när jag ser att Stormie Omartian, Michaels fru och skivans textförfattare idag säljer miljontals exemplar av sina böcker med titlar som The Power of a praying Husband. Och jag bestämmer mig snabbt och en smula sorgset för att lämna paret Omartian i minnet av ett sjuttiotal som på något sätt aldrig blev mitt eget.