walkingbass

Jag åker till sortergården med femåringen och det är fullsmockat av bilar och när jag till slut hittar en liten lucka vid en container och kliver ur bilen känner jag den där nästan febriga känslan som bara går att finna där. Det är en märklig blandning av företrädesvis män i yngre medelåldern som skall slänga något, hantverkare som tömmer skåpbilar med bråte och äldre kvinnor som med blicken avslöjar att de är beredda att döda med händerna om någon korsar deras väg mellan den omsorgsfullt skräppackade pedantskötta Forden från 1984 och den för ändamålet avsedda containern. Jag upplyser femåringen om att det är bäst att hon håller mig i handen. Det här är nämligen så nära laglöst område vi kommer i Jönköping. Här finns de häftigt transpirerande nyblivna husägarna som aldrig kört med släp, än mindre backat med släp, som just backar sina taskigt lastade släpkärror i en snirklig sicksackdans mot källsorteringen. Idag såg jag också den andra typen av husägare, den som tycker att det i alla lägen är för krångligt att hyra en släpkärra och därför packar sin alldeles för nya och fina bil full med riviningsbrädor och jag ser hur spikarna rispar den bilklädsel som alldeles nyss var hel och fin.
    Vid minst två tillfällen har jag bevittnat krockar mellan personbilar någonstans mellan wellpapp och trä och sist jag var där slängde en prydlig farbror i sjuttiorycket upp dörren på sitt släp rätt i min framdörr. Det syns nästan inte, sade han när jag frågade vad han pysslade med. Jag tittade på honom, suckade djupt och åkte där ifrån och uppfann minst tre nya invektiv på vägen hem.