walkingbass

Kollegan H bad mig för några veckor sedan att ta hand om hans fyrhjulsdrivna monster, en svart stadsjeep, medan han njuter av de varma vindarna i Berlin. Han verkade lite spänd när han frågade om jag kunde förflytta bilen, hans skötebarn, från skolgården till min garageuppfart, så att den inte skall behöva stå ensam och utsatt om nätterna. Eftersom jag är vänlig och serviceinriktad till naturen kunde jag bara tjänstvilligt ställa upp. Med ett varmt leende dessutom.
    Allteftersom dagen för utlandsresan har närmat sig har H sett alltmer ansträngd ut och kulmen nåddes när han i förtrolighet upplyste mig om att det finns två (2!) blanketter för skaderapport i handskfacket. Jag insåg då att H i sin kalkyl har räknat med att jag sannolikt kommer att krocka: a) på vägen från skolgården till mitt hus, samt b) på vägen från mitt hus till skolgården. Och då kan det ju vara på sin plats att ha ett par skaderapporter. Mitt förtroendekapital är rätt kraftigt devalverat.
    Av det skälet tänker jag inte berätta för honom att jag kände mig nödd och tvungen att testa fyrhjulsdriften i lite svårare terräng. Och att bilen klarar vilka backar som helst, men har en tendens att fastna i träskmarker. Det tycks också som om listerna lämnar en del i övrigt att önska. När bilen är till hälften under vatten läcker den som ett såll. Men om det får han inget veta.