walkingbass

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag rätt ofta funderar på om kombinationen lärare och musiker är särskilt optimal. Det är som en svensk landslagstrupp i fotboll. Det ser bra ut på pappret. Men när jag försöker synkronisera min sönderfallande tillvaro, för säkerhets skull ackompanjerad av en rejäl vårförkylning och hur vet jag att det inte är allergi förresten, så stiger blodtrycket och plötsligt, när eleverna är sysselsatta med sina skrivuppgifter, rullar hjulen: lunch i flykten, packning, resa, get in, soundcheck, rep och plötsligt tittar vi på SM-finalen med Oldsberg som sällskap och försenade som vanligt, framåt halv elva,  står vi på scenen med LaGaylia och Tommy Nilsson och det går hyggligt, nedpackning, sedvanlig korv hos arrangören och i kolmörkret på E4 inser jag att morgonens ensemblelektion börjar om sju timmar och när grejorna är inpackade hemma och jag skall knoppa in vid tvåblecket är jag för pigg för att sova.
    När jag berättar för mina elever att jag kollade på SM-finalen med Oldsberg som sällskap och att jag spelat med Tommy Nilsson och LaGaylia förstår jag att jag i samma andetag lika gärna kunde ha nämnt Gnesta-Kalle, Jokkmokksjokke och Göingeflickorna. Över fyrtio. Passé. Som min dotter brukade säga för att uttrycka sin djupaste indignation: snark.