walkingbass

Jag hämtar femåringen på dagis, lagom trött i skalet och småstressad, och hon ritar utomhus men hejdar sig och kommer springande med sin vapendragare vid sin sidan och säger "hej mamma" till mig. Ja, jag är ju hennes pappa och däri ligger sannolikt den komiska twisten. Fattar du? Jag är pappa och hon kallar mig mamma. Och de två flamslisorna skrattar så att de kiknar. Jag väntar bara på att de skall lägga sig ner på marken i skrattkramper. Ha, ha du sa hej mamma flikar kamraten frustande in mellan andetagen. Ja, det gjorde jag säger min egen odåga och så där håller det på. Helkul. När hon äntligen har sansat sig, går jag för att hämta hennes ryggsäck och när jag kommer ut står de bägge fröna med varsin teckning som ser ut att föreställa varsin väldigt röd apa. Då kommer frågan som jag längtat efter. Pappa (jo, plötsligt är allt som vanligt) vilken teckning är mest lik? Och min trötta skalle tänker. Lik? Lik vad då? Och vad händer om jag säger att den ena är mer lik än den andra? Finns det ett svar som är det förväntade? Men jag inser att jag vandrar på den smalaste diplomatiska spång som finns och muttrar att båda är likast. Och under den mikrosekund av eftertanke som uppstår lyckas jag få med mig det lilla dagismonstret genom grinden och in i bilen. Jag märker att hon tänker hela vägen hem. Så det knakar.