walkingbass

Jag åker lagom lyllo hem från påskaftonens skivmässa med tre kassar vinyl och lägger snart andaktsfullt guldkornen på skivtallriken i tur och ordning. Min ambition var att under tiden rätta uppsatser men jag insåg snart att uppsatser i allmänhet mår bättre av att ligga till sig en aning. När nålen hittar Marvin Gayes Live at The London Palladium  från sjuttiosju smälter jag stilla ner till den smuffiga basen, den lätt ostämda saxen, det rätt sunkiga trumljudet och Gayes röst som är så vek och insmickrande i mellansnacken men oljigt soulig i låtarna. Och. Jag erkänner jag är torsk. På motownsoundet, det lättviktiga, glammiga soundet där det verkar som om musikerna får det att svänga och vibrera genom att släppa in luft överallt. Det svävar och puttrar och sjuder i ett tunt böljande dimmoln.
    Marvin Gaye blev som bekant skjuten av sin far och jag kan inte låta bli att fundera på i vilken mening han egentligen kan ha utgjort ett hot för någon, eller ens provocerat någon med sin musik. Men när jag bläddrar fram ett klipp när Gaye sjunger The Star-Spangled Banner så ser vi en artist som representerar något mycket mer än sig själv. Och jag vet inte om jag inbillar mig, men det tycks som om en del skruvar lite oroligt på sig när Gaye hänger i sin frasering. Dyrt.