Annika Lantz
M har köpt en våg, och det finns ingen baktanke med det försäkrar hon, även om min favoriteufemism 'klädsamt fylllig' inte känns så rätt längre och plötsligt befinner jag mig på en långpromenad som naturligtvis inte har något med min bedrövliga fysiska status att göra. Jag behövde lite luft. Och på vägen ständigt dessa hästar som kastar hotfulla blickar mot mig och idag korsades också min väg av två skogsduvor som spankulerade över min vägbana. Det kändes märkligt. Borde de inte flyga? Skall jag se det som ett tecken?
Nåväl, efter att ha lyssnat på Spanarnas förnumstigheter, som i sanningens namn inte alltid är lika briljanta, så hamnar jag i Lantz i P4, podversionen, och jag häpnar över det flow och den språkliga nyansrikedom som präglar hennes program. Det växlar från det rent provocerande talspråkliga till meningar som får mig att le av oförställd lycka. Det är rappt, initierat, brljant med ett rätt vasst innehåll som vågar ta riktning åt ett håll som inte alltid är förutsägbart. Och hela idén med inslaget Fotbollskväll är så storslagen och ändå enkel att det borde prisbelönas. Anders G Carlsson bidrar till att Lantz hjärna hela tiden tycks koka av associationer och det går aldrig att vara riktigt säker på vart samtalet skall ta vägen. Och plötsligt ringer de upp Claes Hellgren och frågar den där frågan som alla handbollsåskådare har undrat över: Hur skall domaren kunna se om anfallarens fot är i golvet i målgården innnan han skjuter? Och Hellgren får plats med sina rätt nördiga kunskaper på ett sätt som aldrig skulle ske i Sportspegeln. Det märks att han njuter av att få plats att uttrycka sig och han avslöjar saker om handbollen som jag aldrig har hört honom säga under åratal som kommentator i TV. Ibland räcker det med en fråga.
Få personer har fått stå ut med så mycket dynga som Lantz; jag tänker förstås på hennes mottagande i P1, där landets samlade surdegar tycks ha haft synpunkter på hennes utrymme i etern. I själva verket är hon så mycket bättre än vad vi förtjänar. Dagen innan hade jag läst Benkes och Cronemans krönikor i DN och för första gången tyckt att de kändes saggiga i sin rätt självupptagna analys av tingens tillstånd. Jag vet inte riktigt vad frågan är men Annika Lantz är definitivt svaret.
Nåväl, efter att ha lyssnat på Spanarnas förnumstigheter, som i sanningens namn inte alltid är lika briljanta, så hamnar jag i Lantz i P4, podversionen, och jag häpnar över det flow och den språkliga nyansrikedom som präglar hennes program. Det växlar från det rent provocerande talspråkliga till meningar som får mig att le av oförställd lycka. Det är rappt, initierat, brljant med ett rätt vasst innehåll som vågar ta riktning åt ett håll som inte alltid är förutsägbart. Och hela idén med inslaget Fotbollskväll är så storslagen och ändå enkel att det borde prisbelönas. Anders G Carlsson bidrar till att Lantz hjärna hela tiden tycks koka av associationer och det går aldrig att vara riktigt säker på vart samtalet skall ta vägen. Och plötsligt ringer de upp Claes Hellgren och frågar den där frågan som alla handbollsåskådare har undrat över: Hur skall domaren kunna se om anfallarens fot är i golvet i målgården innnan han skjuter? Och Hellgren får plats med sina rätt nördiga kunskaper på ett sätt som aldrig skulle ske i Sportspegeln. Det märks att han njuter av att få plats att uttrycka sig och han avslöjar saker om handbollen som jag aldrig har hört honom säga under åratal som kommentator i TV. Ibland räcker det med en fråga.
Få personer har fått stå ut med så mycket dynga som Lantz; jag tänker förstås på hennes mottagande i P1, där landets samlade surdegar tycks ha haft synpunkter på hennes utrymme i etern. I själva verket är hon så mycket bättre än vad vi förtjänar. Dagen innan hade jag läst Benkes och Cronemans krönikor i DN och för första gången tyckt att de kändes saggiga i sin rätt självupptagna analys av tingens tillstånd. Jag vet inte riktigt vad frågan är men Annika Lantz är definitivt svaret.
Kommentarer
Trackback
