Vintern ra...

Jag åker till den östra sidan av Vättern för att lägga på nya sommarsulor på bilen och jag tycker att jag blir trevligt bemött och sjunker ner i en behaglig fåtölj med en kopp automatkaffe av värsta sorten, som ändå smakar rätt bra när jag tänker på att någon annan gör det jobb som brukar resultera i en ond rygg och flera fantasifulla, men egentligen inte önskvärda, invektiv. Det är då en den unge förmannen träder in i handlingen och säger med grötmyndig röst att, du grabbarna efterlyser originalmuttrarna till lättmetallfälgarna. Och jag inser förstås att jag har glömt hjulmutterasen hemma. Han upplyser mig om att det finns två sätt att göra det på. Åka hem med vinterhjulen på och skifta hjulen själv, eller låna en bil och hämta muttrarna hemma. Jag väljer självklart det senare och får låna en bil som "vi brukar hämta däck i". Det är inte så mycket lyx, säger ynglingen och ler försåtligt. Jag tackar väluppfostrat och sitter snart i firmans skåpbil. Ratten är belagd med en hinna av smuts och fett som får händerna att klibba fast medan förarsätet är oljigt strävt. En pregnant doft av svettig människokropp tycks ha fastnat i inredningen, men jag vevar ner rutorna och slår nytt hastighetsrekord HVA-JKPG tur och retur och försöker att inte tänka på de mikroorganismer som lever i bilen.
    När jag återvänder med de förjordade muttrarna och har lämnat dessa till de flinande gubbarna vid bilen går jag med raska steg mot kundtoaletten för att tvätta bort en del av smutskänslan och jag möter samme unge man som precis lämnar toaletten och han ler igen. Kanske åt att han ser på mig att jag är en smula äcklad av bilfärden. Eller möjligen åt att jag precis skall kliva in i en värld av dofter som han har skapat på alldeles egen hand.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0