walkingbass

Jag lyssnar på en vinyl från sjuttiotalet, Gino Vanelli, och femåringen struttar ner för trappan och ställer sig jämte mig med syskonens nintendogrunka i handen. Cool musik va, frågar jag och när jag upprepar samma fråga för tredje gången lyfter hon blicken och tittar på mig med ett engagemang som påminner om en tonårings tröttaste likgiltighet innan hon fäster blicken på Super Mario igen. Och jag frågar mig var den där attityden kommer ifrån? Hur kan hon titta på mig och betrakta mig som helt förlorad utifrån min musiksmak. Jag skall precis öppna munnen och förklara för henne att det här, det är något helt annat än Johan Palm, när hon utan att bemöda sig om en hejdåfras tar sig upp för trappan med en ljudlig suck.