walkingbass

På vägen från lärarhorden bestämmer jag mig för att passera Landhs Konditori för att höja min raskt fallande blodsockernivå. Kaffe och dammsugare. Jag frågar den unga damen bakom disken om dammsugaren är hemgjord och hon tittar förvånat på mig innan hon bekräftar att så är fallet. Snart sitter jag vid uteserveringen vid vattnet och läppjar på kaffet och avsmakar den lilla gröna godsaken. Dess yttre är till belåtenhet, men jag tycker att själva innanmätet är lite väl löst i konistensen och jag smackar och letar efter den ljuva arrakssmaken, en ton av alkohol som gifter sig så förnämligt med marsipanen, den mörka chokladen och kaffet. Men. Den finns inte där. Den lilla kondisbiten är välgjord, jag anar till och med en smula kärlek, men tam. En dammsugare måste ha ett drag av vuxensmak som retar gommen. Något som lyfter den från havrekakans torftighet men ändå inte faller över i napoleonbakelsens svulstighet. Ja, hellre det sistnämnda då. En dammsugare måste ha attityd.