walkingbass

Femåringen kommer fram och frågar om jag har sett hennes lösa tand, och jo jag har nåtts av nyheten, men spjuveraktigt drar hon ner underläppen och blottar den första gluggen i livet. Och jag blir en smula mållös. Det känns så definitivt.
    Jag har tidigare i sommar frågat henne om det inte är skönt att vara ledig och att ha sommarlov, men hon har mycket medvetet och klarsynt deklarerat att hon inte har sommarlov och att hon inte är ledig från någonting. Jag har slutat dagis och jag har inte börjat nollan. Nähä, så du är mellan två jobb liksom, har jag frågat och hon har nickat till svar. Och jag börjar sakta inse att hon kommer inte att sluta växa.

Jag har promenerat, ja snarare än flanerat, rätt mycket i sommar och min favoritsträcka är en riktig tur på landsbygden med böljande fält, lukten av koskit, och rullskidande män som förstärker det agrara intrycket. Någon gång tidigare tror jag att jag har nämnt hur hästar regelmässigt kastar hotfulla blickar mot mig när jag jazzar fram i terrängen men jag har i sommar erfarit en ny rädsla. Min känsla har sagt mig att någon är ute efter mig. Förmodligen en hemlig organisation som är ute efter att reducera antalet manliga medelålders gymnasielärare. Låt mig förklara.
    Det hela började för ett par veckor sedan. Min promenadsträcka går under ett par större vägar vilka jag tar mig under via en rörlikande tunnelkonstruktion. För ett par veckor sedan noterade jag att en lastbil stod parkerad precis på en av tunnlarna. När jag kom närmare såg jag att två män av okänt ursprung liksom låtsades att inte se mig när jag gick in i tunneln och precis när jag gick in i tunneln såg jag att en av männen som inte låtsades att se mig böjde sig ner mot golvet, förmodligen för att plocka upp ett avsågat hagelgevär att massakrera mig med, och jag ökade farten och snubblade nästan på en tröja som låg i tunneln, förmodligen resterna från något tidigare offer. Min fartökning verkade förbrylla männen, eftersom de inte tog upp jakten. Den gången.
    Några dagar senare. Samma tunnel. En vit SAAB står parkerad utan förare och jag förstår genast att det rör sig om ett bakhåll och jag funderar hur jag lättast skall försvara mig. Jag tänker ut en plan där jag med min ipod och hörlurssladd skall avväpna de fega uslingar som inte vågar möta mig öga mot öga, men jag misstänker att de såg mina förberedelser och själva förstod vilken skada ett välriktat slag med en ipod skulle åsamka dem. Fegt men klokt.
    Och så idag. Samma tunnel. Återigen en SAAB, förmodligen har hela ligan firmabilar från SAAB. Precis när jag skall in i tunneln kliver en kvinna ut från passagerarsidan. Hon dricker kaffe och röker en cigarett.  Genomskinligt. Jag skriker åt henne att jag vet att ni är ute efter mig och det tar tydligen skruv för hon sätter sig skrämt, ja nästan räddhågset i bilen alltmedan hon uppenbarligen ber mannen, chauffören att ställa sig på gaspedalen. Bilen virvlar iväg.
    På andra sidan tunneln säger jag högt: Är det här allt ni har att komma med?

I dagens DN står det att läsa om hur Egmont ångrar att den sedelärande historien om Kalle Anka som piratkopiator har publicerats eftersom "det har uppfattats att vi tar ställning". Jo, må så vara att ankorna kan hålla sig utanför debatten om de digitala kopiorna, men det är också märkligt att frågan har blivit så laddad. Det finns naturligtvis rätt många perspektiv på nedladdningen av musik.
    Det går naturligtvis med rätta att hävda att musikbranschen uppenbarligen inte har förstått någonting. Utan, att åtminstone inledningsvis, komma med en rimlig metod och prissättning för att som privatperson ladda ner musik, har de sett de stålar som tidigare generats via skivförsäljning försvinna i ett intet. Konstiga filformat, kopieringsskydd och låsta filer är fortfarande ett problem för den som på laglig väg vill fylla sin ipod. Och jag frågar mig i vilken annan bransch ett sådant beteende skulle accepteras av kunderna. Den här TV:n fungerar bara hemma, men inte i sommarstugan. Licensavtal, du vet. Jaha, du skulle till Stockholm med bilen, ja men den fungerar bara i Älmhult. Skulle inte tro det. Många hävdar säkert att det inte går att jämföra en fil med en bil, men när jag räknar ut vad mina skivinköp har kostat mig under åren så faller det resonemanget ganska platt.  Idag kostar en fil nio spänn att ladda ner från iTunes och det är förstås fortfarande ett tecken på att musikindustrin inte riktigt förstår läget. Som konsument handlar jag hellre av emusic som har en mer arbetad weblösning och betydligt lägre priser, omkring en femma per mp3 beroende på månadsavtal och där någonstans tror jag att en rimlig ersättning för en samling ettor och nollor ligger. Prissättningen på nyproducerade CD-skivor visar däremot att skivbranschen lever i ett annat århundrade.
    Fredrik Strage har tidigare skrivit om hur den illegala nedladdningen är ett sätt att snuva artister med bristande kvalitetskrav på kosing och så kanske det kan vara. Men i mina ögon är det intressant att se hur det som för de flesta i andra sammanhang är något förbjudet blir något helt legitimt när det gäller musik. Någon form av privat kopiering kommer alltid att förekomma, tidigare i form av kasettband, nu i ett själlöst digitalt format, men det är väl ändå något annat när hela kataloger laddas ner?  Gigabyte efter gigabyte. Jag må vara mossig, men det känns underligt. Vi behöver naturligtvis inte tycka synd om de mest välbärgade artisterna, men är det ändå inte något lite sorgligt när det blir omöjligt att tjäna sitt uppehälle på att producera och ge ut sin musik? För i förlängningen, vad händer med kvalitén på populärmusiken i alla dess former när marknaden reduceras till företagsevent, melodifestivalen, en sånginsats i Wells sommarturné och landets alla allsångsscener? Det är inget som mina öron längtar efter.

Allsången i Gränna och vi märker snart att det är något annorlunda som händer. Flickor i alla åldrar håller sig nära scenen och kön utanför börjar ovanligt tidigt att ringla utanför biljettluckorna. Efteråt får jag höra att tre tjejer har åkt från Eskilstuna för att lyssna på Johan Palm, inte bara idag, de följer alla hans spelningar under hela sommaren. Kapsylmästaren P berättar efter spelningen att han sett flickor stå och gråta framför scenen när JP sjunger. Innan hela evenemanget drar igång frågar arrangören om de inte tycker att jag (undertecknad, moi) är sötare än Johan Palm och jag kan inte minnas när jag sist kände så mycket negativ energi riktad mot mig som den som manifesteras i ett 'nej' vrålat av hundratals tjejer. Jag hämnas genom att spela fel på Antidote. När Palm sedan skall leda allsången genom att gå ut bland publiken har han ett led med uppskattningsvis femtio småflickor som följer varje steg han tar. Med kameror i högsta hugg. Och jag är rätt glad att Johan Palm är sötare.
     Jag får nöja mig med bilden på Charlotte Perrellis blogg. Det är där jag hör hemma. Chic.

Jag badar, bokstavligt och bildligt, i min barndoms bassänger och när jag sölar mig fram några femtiometerslängder möter jag min lärarinna från lågstadiet i mötande riktning i en piffig röd badmössa och jag hälsar och frågar om hon känner igen mig och hon påstår att jag är bekant.
    Min klasslärare från 1972-74, det svindlar. Då, nedflyttad från Stockholm, Vällingby, och jag minns att jag grät min första dag i skolan och jag tror faktiskt inte att jag har känt mig mer utelämnad i mitt nu medelåldriga liv än just den första skoldagen i F-län. Det var så eländigt. Jag förstod inte vad mina klasskamrater sa på sin långsamma och dryga jönköpingsdialekt och jag längtade så det värkte i bröstkorgen efter mina riktiga kompisar från Abiskovägen och det nybyggda badhuset i Vällingby Centrum. Men det var lyckligtvis ett tillstånd som gick över. Jag trivdes med tiden allt bättre i skolan, men jag tyckte att svensklektionerna var urtrista eftersom jag redan läste bra och att sitta och ljuda i kör kändes stengrått. Jag hade för övrigt samma underliga rörelsemönster då som nu, osorterat och utan synbar kontroll, och jag minns att min mamma skrattade så att tårarna föll, efter ett kvartssamtal med min klasslärare. Hon hade sagt att hela klassrummet sattes i rörelse när jag gick fram för att vässa pennan vid katedern.
    Nu badar vi rätt ensamma i de kommunala bassängerna, men då, på sjuttiotalet vimlade det av ungar som dök, simmade och förde oväsen. Jag vill minnas att vi förde ett sånt liv att de suraste av de vuxna, med ett riktigt stenansikte i spetsen, lyckades utverka en tid där badgästerna var tvungna att vara äldre än sexton år. Det var inga pensionärer som talade om åldersdiskriminering då.
    När jag väntar på att barnen skall göra sig klara för hemfärd hör jag röster av lekande barn från andra sidan av den angränsande Attarpsdammen. Skogsdungarna, lekplatsen, villaområdet med cykelvägarna. Det låter som på sjuttiotalet.

Jag tänkte cykla ner till Stadsparksvallen för att se J-Södra, men befinner mig snart i en fotbollsmatch, barfota med barnen i trädgården, och jag är rätt inställd på att snurra upp mina tonåringar med den äldres erfarenhet och list med benäget bistånd av femåringen som har en härlig träff på bollen. Det går så där. Matchen inleds med att den fjortonårige sonen och jag möts i en tackling, axel mot axel, som visserligen får honom att ramla, men framför allt mig att skakas om ända in i benmärgen. Omtumlad. Sextonåringen är som ett häftplåster och är i vägen hela tiden och jag försöker att flytta på henne men hon är seg och envis och verkar inte ha några planer på att låta mig triumfera så där utan vidare. Kampen intensifieras. Jag har snart en puls som är hälsovådlig för män i min ålder och svetten lackar. Och tonåringarna är framför och bakom och irriterande mycket där jag tänker transportera bollen. Resultatet? En stukad tå, en ömmande hälsena, en plågad rygg och ett sargat självförtroende. Var det värt det? Tveksamt.

Spelar för andra söndagen i Gränna och det är traditionsenligt som att trycka regnknappen på ON en halvtimme innan evenemanget börjar. Det strilar och allt blir genomfuktigt och mina redan klumpiga fingrar fastnar i de klibbiga bassträngarna, men det mesta fungerar väl någorlunda anständigt. Tidigare på dagen, under repetitionerna, hälsar någon på mig och det tar trettio sekunder som är långa som en hösttermin innan poletten sakta singlar ner. M, min bundsförvant från min mycket korta men intensiva militära karriär. Vi var lika intresserade av kronans idéer om ordning och reda och hade svårt att se meningen med nyborstade skor och sängar som skulle vara så hårt bäddade att mynten studsade över de sträckta överkasten. Störtlöjligt. Vi smyckade våra namnbrickor med figurer ifrån Bamse och när de småvresiga befälen beordrade oss att plocka bort de färgglada figurerna frågade vi i vilket avseende min ängsliga Lille Skutt var ett hot mot den svenska försvarsmakten. Vi tjafsade och samtalade i vänskaplighet om det mesta. Vi hade helt olika bakgrund men fann ändå varandras våglängder i sovsalens surriga radiobrus. Jag vantrivdes så i de gröna kläderna att jag till slut sjappade, medan M genomled alla helvetiskt meningslösa manövrar i ett år och plötsligt befann vi oss på andra sidan våra högskoleutbildningar med familjer i vardande i Stockholm och vi möttes i minimala studentlägenheter innan vi tappade kontakten helt när jag lämnade huvudstaden -95. Och nu står han där och morsar och det är som om åren inte existerar och samma tugg börjar, vi fnissar och ger varandra resuméer över de sista tretton åren och byter telefonnummer och några timmar senare ler jag det bredaste leendet över ett SMS som skulle kunna vara från åttiotalet. Om mobiler hade funnits då. Värme.

Jo, det är juli och luften är fullmatad av sommar och i vanlig ordning har jag haft ett trädgårdsbryt. Ja, närmast en kollaps. Varje år i juli, svär jag, men inte särskilt högt, över de tjugo meter taggig häck som måste klippas. Det är likadant varje år. Det besjälade häckaset hämnas genom att placera en fyra centimeter lång tagg i min tumme och det gör evinnerligt ont. Och i det ögonblicket inser jag att ingen har förmågan att förstå hur ont sånt gör när man har så låg smärttröskel som jag. Men efter ett tag besinnar jag mig och förundras istället över hur någon överhuvudtaget orkar med mig som självömkande trädgårdsmästare. Jag är en smula ojämn. 

Jag spelar på EU-tillställningen Jönköping Live och befinner mig backstage. Tidigare på dagen hade vi soudcheckat och fått våra backstagepass, en gul lapp i en halsrem, och när jag promenerar med basen över axeln på väg mot bilen ut från backstageområdet stoppas jag av tre poliser i knallgula västar och en lite mer bestämd polis, jag misstänker att han skall instruera de gula poliserna i hur kvällens insläpp till området backstage skall gå till. Överpolisen ursäktar sig och visar mitt backstagepass för de tre poliserna och säger med en myndig stämma hos den som instruerar att alla som skall komma in bakom scenen skall ha ett sån här. Jag tänkte fråga honom om han menar backstage, eftersom jag älskar det ordet nästa lika mycket som soundcheck och get in, men nöjer mig i stället med att fråga vad man måste ha för pass för att vara utanför området. Han vänder bort huvudet utan ett leende. Jag tycker dock att jag skymtar ett leende hos de tre passpoliserna.
    Senare på kvällern befinner jag mig som sagt backstage, efter att ha passerat poliserna, och det är en av de mer sällsammare folksamlingarna jag har befunnit mig i. Det är förstås A och G och A och J som jag skall spela med, men det är också programledaren från TV4 som jag hejar glatt på med ett lite för starkt Hallå eftersom jag tror att det är en gammal bekant, hon verkar ju just bekant, det är ett husband och Loney, dear som turnerar med en av Sveriges mest välljudande basister David Lindvall, det är några stråkmusiker i frack och teaterchefen som precis som vanligt bullrar rätt hemtrevligt och det är schlagerartisten som är välsminkad och nästan ser overkligt perfekt ut i ansiktet och där mitt i den färgglada smeten som också innehåller ett kommunalråd och kameramän med sina evinnerliga eftersläpande kablar och en frisör med assistent rör sig producenten och är coolt ostressad men ändå med alla känselspröt utfällda i ett intensivt nu som bara han kan och när allt börjar och jag tycker att just det här är sällsamt dyker tre säpovakter upp med Littorin och ett par mycket unga medhjälpare och säpopojkarna, ja de är just pojkar, positionerar sig i en trekant bakom scenen med lite gulligt röda kinder i sina blåa kostymer med hörsnäckorna i och de är verkligen beredda på att gripa in, men ingen vill göra ett angrepp backstage, var så säker. 



    

Femåringen ligger i sin säng färdig att knoppa in. Lampan är tänd. Jag frågar om jag skall släcka den.

- Om du tror att du kan det, svarar hon näsvist.
- Du menar att jag inte skulle kunna släcka din lampa?
- Precis.

Vi bestämmer oss för att söka oss in i Salerno en kväll för att inta dagens middag. Vi letar oss in via kustvägen och hamnar i ett trafikinferno där minibussar finns i den nedersta kretsen, men vi lyckas hitta en parkering och vandrar mot vad som skall vara stadens restaurangstråk. Efter en rejäl promenad frågor vi en ung man om vägen och han hjälper oss med ett leende. Det är långt bort, säger han på knagglig engelska, säkert en kilometer, ni måste ta bussen. Vi tackar och bestämmer oss för att det är löjligt att ta bussen i en kilometer utan fortsätter att gå. Och gå. Och gå. Efter tjugo minuter frågar vi en äldre man om vägen och han skakar på huvudet medlidsamt. Det är långt, mycket långt, säkert två kilometer, säger han bekymrat och vi inser att vägvisare numero uno sannolikt hade problem med avståndsbedömningen. Efter ytterligare en kvarts ökenvandring stannar vi vid Pizzeria Regine, en pizzeria som funnits sedan femtotalet enligt skylten och vi sitter ute, en halv meter från vägen. Vesporna smattrar förbi, barn cyklar på trottoaren och vår unge servitör förklarar att ugnen inte är tillräckligt varm för pizza ännu. Det tar tjugo minuter att elda upp rätt temperatur i den vedeldade ugnen. Vi beställer och en stund senare anländer sex stycken gigantiska pizzor med frasig botten och klibbig ost. Vi frossar. Vi äter pizza som är formidabel. Vi äter pizza på tvären och längden, men när barnen är mätta är ändå halva pizzorna kvar. Servitören kommer in och vi får med oss resterna i en pizzakartong. När vi får in notan frågar servitören, och han ser uppriktigt ledsen ut, om vi inte tyckte om pizzorna eftersom vi lämnade så mycket. Och jag försöker förklara att det var den godaste pizza jag ätit i hela mitt liv, men barnen blev helt enkelt mätta. Han nickar klentroget och ser lite gladare ut först när jag klappar honom på axeln och tackar för en trevlig måltid.
      Lärdom: För en pizzaservitör i Salerno är pizza viktigt och det värsta som kan hända är att kunden inte är nöjd. Jag börjar förstå att mat är något annat i Italien än i Sverige.  

Vi tillbringar en eftermiddag i luften och när jag ser mig om i planet timmen innar vi landar på Fiumicino i Rom ser jag några av mina själsfränder, män i yngre medelålder, med samma tomma och inåtvända nervösa blick som går igenom alla internetbokningar och hoppas att alla vouchers och bokningsnummer skall motsvara förhoppningarna. Vi är papporna i Sunes italienska sommar och hoppas mest av allt att vi inte skall få foten gipsad eller skall tvingas stå med den sjabbiga semesterskäggstubben i en avlägsen italiensk semesterorts brevlåda.
    Men jag förvånas. Jag lyckas avvisa alla försök om att teckna extra försäkringar och avtal och vi får ut vår hyrbil, en Fiat Scudo, ett diesellok med nio platser och en väl fungerande AC och efter att ha tillbringat åtta minuter med att försöka backa ut den jättelika bilen från en parkeringsyta för en vespa styr jag med nordisk tveksamhet ut vårt fullastade skepp i den högt tempererade Romtrafikens mest intensiva svallvågot. De första minuterna sitter vi bara tysta och tittar. Män som kör i hundra knyck på sina vespor i de elegantaste kostymer och portföljen fastsurrad med stroppar. Eleganta damer i kjol och kavaj, på alla typer av tvåhjuliga fordon, i samma hastighet, som kryssar mellan filerna som om de ser bilarna som missiler som de skall undvika i ett dataspel. Efterhand börjar jag förstå den italienska trafiken. Det går inte att vara passiv. När du tar initiativet och byter fil gäller det att visa sina intentioner och hela tiden vara vaksam på vad som händer längre fram. När det uppstår köer, och det gör det ofta, varningsblinka och bromsa. Vesporna går det inte att ta hänsyn till. De är som flugsvärmar som liksom lever sitt eget liv. Vifta bort och åk vidare. Snart styr vi ut på motorvägens bredaste fåra och några timmar senare efter intensiv kartläsning i trakten kring Salerno somnar vi i sköna hotellsängar och ja, två bokningar och två rätt. Alltid något.


    
      

Tre av avgångseleverna uppmanade mej och kollegan B att sätta samman ett soundtrack till den rätt digra litteraturlistan som vi har arbetat med i två år. En skenbart lätt uppgift, som i själva verket krävde svett, blod och koffein av den där mängden som gör att man börjar känna sig förgiftad. Jag satt två nätter och en lördag innan jag kunde lämna ifrån mig musiklistan till de illvilligt leende eleverna. Elevernas eget soundtrack kallade de för IB-oratoriet. Här är emellertid mitt blygsamma förslag:

Det osynliga barnet - Dat dere, Rickie Lee Jones
Madame Bovary - Förälska mig, Peter LeMarc
Juloratoriet - Jag ville slå dig med häpnad, Bo Sundstöm
Processen - Always on the run, Lenny Kravitz        
Jane Eyre - Bye Bye Blackbird, Etta Jones
En Herrgårdssägen -Some Other Time, Monica Zetterlund
Doktor Glas - Creep, Radiohead
Fröding - What the Hell Happened to Me, Bruce Hornsby
Fröken Julie - En värld som förtjänar dig, Tomas Andersson Wij
Populärmusik från Vittula - Pretzel Logic, Steely Dan
Händelser vid vatten - River, Madeleine Peyroux
Mörkrets hjärta - Fantasy, Meshell Ndegeocello
Ett dockhem - The Moon is a Harsh Mistress, Radka Toneff    
Tranströmer - Both Sides Now, Joni Mitchell
 

Jag kommer inte att synas till mycket i sommar. Mer än i källaren där jag står i en ny paljettsvid och söker efter det luftigaste funksvänget. Höstens lektioner kommer att handla om att spela på ettan och sen ja, fyll i med de toner som ni tycker passar. Det är funk det. Bootsy. Jag blir helt knäsvag.

SVT hade den sällsynt goda smaken att visa en konsert med gitarristen Tommy Emmanuel, och ibland är en exempellös timing och ett nyfiket förhållningssätt de mest charmerande attributen för en musiker. Jag kapitulerar fullständigt. Stor underhållning. Här.

Vi ställer till med ett litet glasskalas på lördagkvällen för att fira lördagen efter fredagen och sommaren som aldrig säger nej. Och femåringen som borde sova för länge sedan har sina känsligaste tentakler utfällda för att förnimma vad som händer utanför det trista sovrummet och jag faller till föga; det är sommar och när skall man annars äta glass och jag erbjuder den llla keruben ett urval av glass med frestande kombinationsmöjligheter. Jag känner mig som en storstilad fader. Men, hon tittar misstroget på mig och frågar: Måste jag borsta tänderna igen?

Jag spelar med M:s kvartett i Kristine Kyrka och när prästen håller den avslutande andakten använder han ordet eljest och den omedvetna anakronismen flyttar mig decennier tillbaka. Det är frejdiga huvudsatser i en pilsnerfilm och jag kan inte låta bli att tänka på det förklenande uttrycket han är lite eljest. Jag har alltid haft svårt för den typen av förrädiska eufemismer. 

Studentdag och regnet kommer i ett fint stril. Där står elever med stipendiekuvert och smårusiga blickar och klamrar sig fast vid ett försvinnande ögonblick. Ett ögonblick av livet som tydligare än mycket annat är den hårfina skillnaden mellan ett då och ett nu. Och till ljudet av en utspringslåts dånande bastoner, i ett förlösande skrik, koncentreras plötsligt ett helt liv av vandrande i skolans korridorer. Och i ett av fönstren står jag och tittar hur studenterna springer bort mot väntande föräldrar och släktingar och det är fantastiskt att se samtidigt som tomheten tar allt större plats i bröstkorgen. Vi börjar om. Och väntar på snön. Låt den falla. 

Det här kan mycket väl vara den mest känsliga unisona skådespelarinsats som Killinggänget har gjort. Det är något med de svarta polotröjorna och det inåtvända allvaret som blir extatiskt.

Jag iklädde mig vuxenrollen med stort allvar när jag lyckades avslöja ett par gymnasietreor som just kastat ut två vattenballonger genom fönstret mot två stackars förbipasserande flickor. Med ett par raska steg studsade jag helt enkelt upp i trappan och mötte två kralliga killar som såg helt ovetande ut, men jag förstod förstås att det var förövarna jag mötte. När jag konfronterade ynglingarna med ett "killar, lägg ner det där" så möttes jag av röda kinder och skamsna blickar som snabbt sökte sig någon annanstans och det slog mig sekunderna att just den här veckan befinner sig landets gymnasietreor i brytpunkten, på knivseggen mellan det som är spillrorna av en barndom och det väntande vuxenlivet. Jag skall villigt erkänna att jag har väldigt liten fördragsamhet med vattenpistoler och ett alltför tidigt och uppsluppet studentfirande. Det är för tramsigt och drabbar för många som inte råkar ta studenten. Men å andra sidan så finns det för en nittonåring inte så många chanser kvar att bryta mot den vuxna konventionen och det som är att betrakta som ett rimligt beteende.  Jag har svårt att se en nittonåring som kastar vattenballonger på sina arbetskamrater med bibehållen anställning. Det är frestande att slänga ur sig plattityder som uppmaningar om att växa upp. Studenter. Om en vecka är ni faktiskt vuxna, med eller utan mina torra förmaningar. Känn på den.