walkingbass

Jo, det är juli och luften är fullmatad av sommar och i vanlig ordning har jag haft ett trädgårdsbryt. Ja, närmast en kollaps. Varje år i juli, svär jag, men inte särskilt högt, över de tjugo meter taggig häck som måste klippas. Det är likadant varje år. Det besjälade häckaset hämnas genom att placera en fyra centimeter lång tagg i min tumme och det gör evinnerligt ont. Och i det ögonblicket inser jag att ingen har förmågan att förstå hur ont sånt gör när man har så låg smärttröskel som jag. Men efter ett tag besinnar jag mig och förundras istället över hur någon överhuvudtaget orkar med mig som självömkande trädgårdsmästare. Jag är en smula ojämn.