Nyanser?
I dagens DN står det att läsa om hur Egmont ångrar att den sedelärande historien om Kalle Anka som piratkopiator har publicerats eftersom "det har uppfattats att vi tar ställning". Jo, må så vara att ankorna kan hålla sig utanför debatten om de digitala kopiorna, men det är också märkligt att frågan har blivit så laddad. Det finns naturligtvis rätt många perspektiv på nedladdningen av musik.
Det går naturligtvis med rätta att hävda att musikbranschen uppenbarligen inte har förstått någonting. Utan, att åtminstone inledningsvis, komma med en rimlig metod och prissättning för att som privatperson ladda ner musik, har de sett de stålar som tidigare generats via skivförsäljning försvinna i ett intet. Konstiga filformat, kopieringsskydd och låsta filer är fortfarande ett problem för den som på laglig väg vill fylla sin ipod. Och jag frågar mig i vilken annan bransch ett sådant beteende skulle accepteras av kunderna. Den här TV:n fungerar bara hemma, men inte i sommarstugan. Licensavtal, du vet. Jaha, du skulle till Stockholm med bilen, ja men den fungerar bara i Älmhult. Skulle inte tro det. Många hävdar säkert att det inte går att jämföra en fil med en bil, men när jag räknar ut vad mina skivinköp har kostat mig under åren så faller det resonemanget ganska platt. Idag kostar en fil nio spänn att ladda ner från iTunes och det är förstås fortfarande ett tecken på att musikindustrin inte riktigt förstår läget. Som konsument handlar jag hellre av emusic som har en mer arbetad weblösning och betydligt lägre priser, omkring en femma per mp3 beroende på månadsavtal och där någonstans tror jag att en rimlig ersättning för en samling ettor och nollor ligger. Prissättningen på nyproducerade CD-skivor visar däremot att skivbranschen lever i ett annat århundrade.
Fredrik Strage har tidigare skrivit om hur den illegala nedladdningen är ett sätt att snuva artister med bristande kvalitetskrav på kosing och så kanske det kan vara. Men i mina ögon är det intressant att se hur det som för de flesta i andra sammanhang är något förbjudet blir något helt legitimt när det gäller musik. Någon form av privat kopiering kommer alltid att förekomma, tidigare i form av kasettband, nu i ett själlöst digitalt format, men det är väl ändå något annat när hela kataloger laddas ner? Gigabyte efter gigabyte. Jag må vara mossig, men det känns underligt. Vi behöver naturligtvis inte tycka synd om de mest välbärgade artisterna, men är det ändå inte något lite sorgligt när det blir omöjligt att tjäna sitt uppehälle på att producera och ge ut sin musik? För i förlängningen, vad händer med kvalitén på populärmusiken i alla dess former när marknaden reduceras till företagsevent, melodifestivalen, en sånginsats i Wells sommarturné och landets alla allsångsscener? Det är inget som mina öron längtar efter.
Det går naturligtvis med rätta att hävda att musikbranschen uppenbarligen inte har förstått någonting. Utan, att åtminstone inledningsvis, komma med en rimlig metod och prissättning för att som privatperson ladda ner musik, har de sett de stålar som tidigare generats via skivförsäljning försvinna i ett intet. Konstiga filformat, kopieringsskydd och låsta filer är fortfarande ett problem för den som på laglig väg vill fylla sin ipod. Och jag frågar mig i vilken annan bransch ett sådant beteende skulle accepteras av kunderna. Den här TV:n fungerar bara hemma, men inte i sommarstugan. Licensavtal, du vet. Jaha, du skulle till Stockholm med bilen, ja men den fungerar bara i Älmhult. Skulle inte tro det. Många hävdar säkert att det inte går att jämföra en fil med en bil, men när jag räknar ut vad mina skivinköp har kostat mig under åren så faller det resonemanget ganska platt. Idag kostar en fil nio spänn att ladda ner från iTunes och det är förstås fortfarande ett tecken på att musikindustrin inte riktigt förstår läget. Som konsument handlar jag hellre av emusic som har en mer arbetad weblösning och betydligt lägre priser, omkring en femma per mp3 beroende på månadsavtal och där någonstans tror jag att en rimlig ersättning för en samling ettor och nollor ligger. Prissättningen på nyproducerade CD-skivor visar däremot att skivbranschen lever i ett annat århundrade.
Fredrik Strage har tidigare skrivit om hur den illegala nedladdningen är ett sätt att snuva artister med bristande kvalitetskrav på kosing och så kanske det kan vara. Men i mina ögon är det intressant att se hur det som för de flesta i andra sammanhang är något förbjudet blir något helt legitimt när det gäller musik. Någon form av privat kopiering kommer alltid att förekomma, tidigare i form av kasettband, nu i ett själlöst digitalt format, men det är väl ändå något annat när hela kataloger laddas ner? Gigabyte efter gigabyte. Jag må vara mossig, men det känns underligt. Vi behöver naturligtvis inte tycka synd om de mest välbärgade artisterna, men är det ändå inte något lite sorgligt när det blir omöjligt att tjäna sitt uppehälle på att producera och ge ut sin musik? För i förlängningen, vad händer med kvalitén på populärmusiken i alla dess former när marknaden reduceras till företagsevent, melodifestivalen, en sånginsats i Wells sommarturné och landets alla allsångsscener? Det är inget som mina öron längtar efter.
Kommentarer
Trackback
