walkingbass

På väg till badmintonmatchen passerar jag en kille i tjugosvepet som ligger dubbelvikt i motorrummet på en vit 240 och minnena flashar förbi som polaroidbilder medan jag glider förbi i min japanska familjebil från tjugohundratalet. Jag minns min hatkärlek till de volvohäckar jag har ägt genom åren och minns episoder som skulle kunna vara tagna från vilket avsnitt av Macken som helst.

1. Min bil kokar i Söderledstunneln klockan 08.00. Jag är tjugotvå år och så stressad över de uppkommna köerna att jag inte förstår att jag överlevde trycket.
2. Min bil stannar strax utanför Söderledstunneln en sen kväll. I bilen sitter ung dam med fysiskt handikapp som jag bokstavligen knuffar upp för den brantaste slänt någon kan tänka sig. Stockholm har aldrig känts mer ogästvänligt än då.
3. Generatorn på volvoaset dör. Byte sker på den skummaste verkstad jag skådat. Bilen parkeras på Folkungagatan, en ung polack kommer ut och byter generatorn. Han kan inte ett ord svenska. Fyrahundra spänn överlämnas till svensk verkstadsägare. Kvitto? Störtlöjligt. Inne i verkstaden försöker en annan olycklig volvoägare att betala sin nya generator genom byteshandel. Hela bilen är full av vakumförpackad rökt lax och han dealar in i det sista innan han lämnar en trave firrar på disken och rullar ut.
4. Ute på parkeringsplats i Skarpnäck. En eftermiddag beger jag mig gående mot parkeringsplatsen. Bilen står parkerad på sin vanliga plats. Men. Någon har snott fyra hjul och bilen ser bedrövad och kränkt ut där den står uppallad på fyra mjölkbackar av blå plast.
5. Bilen dör utanför Norrtälje. I bilen, jag och min fru och vår nu nittonåriga dotter, då var hon fem månader. I ett ingenstans dör bilskrället och med Guds försyn och en godhjärtad kvinnas startkablar lyckas vi ta oss till en mack i Norrtälje och en kille lovar att fixa bilen nästa dag. Vi tar bussen hem och är hemma okristligt sent och jag tar bussen tillbaka till Norrtälje följande dag. Killen på macken har inte kunnat fixa bilen och det slutar med att jag lyckas övertala honom att bogsera mig hem. Norrtälje-Stockholm i åttio knyck med sträckt bogserlina och jag är för trött för att vara rädd och utanför Täby blir vi förstås stoppade av polisen som påpekar det olämpliga i att bogsera en bil femtio knyck för fort och därtill på nittiväg och när den snälla polisen frågar hur långt vi har kört så här är jag för trött för att ljuga och svarar från Norrtälje, men han uppfattar nog som hastigast att jag inte är någon vaneförbrytare och han låter mig löpa med rådet att ta småvägar nästa gång. 
6. Annan Volvo. På väg mot en spelning. Laddningslampan lyser och jag förutsätter att det är generatorn som håller på att lägga av. Jag rullar in bilen på en skrot, köper en ny generator, monterar den själv på en parkeringsplats, bilen fungerar och jag kommer fram till avtalad tid. Inget, jag säger inget har boostat mitt självförtroende mer än när jag lyckades med det. Jag förstår inte hur det gick till, men jag gjorde det. Tack Volvo.

Jag vill inte tala om det. Men det vore eländigt av mig att inte berätta att jag fick storstryk av Direktören ikväll. Medan han glatt berättade att han ätit köttbullar och makaroner en dag, något verkligt exotiskt i hans gyllene liv, lattjade han ut mig i två raka. Mina slag var kraftlösa och mina rörelser var tyngre än någonsin. Som ett arkivskåp rörde jag mig på banan och inget hjälpte. Jag var fången i min egen fyrtiotreåriga kropp och det var en känsla som inte var något vidare. Jag behöver något uppåttjack om jag skall kunna vara en fungerande lärare imorgon och om min pedagogiska gärning är lika stel som min insats på badmintonplanen, elever; lämna allt hopp innan ni in i klassrummet träder. Nu skall jag gråta mig till sömns.



 

Jag tror inte att musik kan koka så mycket mer än så här. Lyssna på hänget i basspelet och Me'shells utsökta ton som bryter igenom hela mixen och när groovet tänjer och kränger som mest så börjar hon sjunga. Hon är en gudinna. En dag skall jag skriva ett kärleksbrev till henne där jag skall förklara att hennes basspel kan få mig att somna med ett fånigt leende på läpparna och att det vore rätt naturligt att vår värld styrdes av kvinnor med öron känsliga för funk. Men. Om du ser mig promenera omkring med hiphopluva och träningsbrallor kan du väl så försiktigt du kan förklara att jag fortfarande är en blek fyrtiotreåring rätt fjärran från den afroamerikanska musiktraditionen. Om jag blir ledsen så låt mig hållas ett tag till.

Jag är pappa till tre tonåringar. Mitt liv är en kamp med labila tonårspsyken (nej, jag vet, jag är inte särskilt stabil mentalt heller) där det gäller att förekomma lömska personangrepp. Jag gnatar om trasiga jeans, för lite kläder, för mycket kläder, tvätthögar som räcker till månen, frukostvanor som inte finns, lämpligheten i att servera femåringen ostbågar och oboy femton minuter innan middagen, läxläsning, städning i deras rum som är så in i bomben stökiga att det inte räcker att säga att de är stökiga för att beskriva deras status. De måste klassas som krigszoner där det likt entrén till Dantes underjord bara är att låta hoppet flaxa iväg över dammtussarna innan du försiktigt sätter ner foten hinsides tröskeln. Men mina barn är snälla. De hjälper till med mycket utan att klaga alltför högljutt. Ofta.
     Igår försökte jag att släcka mina ljusblå i en kvart för att kvickna till efter första skoldagen. Huset skakade och jag trodde som Obelix att himlen höll på att falla ner över mitt huvud då min luttrade fru förklarade att de tävlade på dansmattan till PS2 en våning upp. Självklart. Det är klart att de skall få hållas.
      Idag frågade jag femåringen om hon inte kunde ställa iordning i hallen så att det skulle gå att dammsuga och hon svarade så där östermalmsresignerat att det kan jag väl och satte sig ner och sorterade upp sina storasyskons illaluktande gympapjuck i räta rader och när jag sen skulle gå in i hennes rum och tacka henne för hjälpen, för det var verkligen storstilat, placerade jag min überkänsliga fot på den minsta legobit som skapats. Smärtan var intensiv och jag förstod på femåringen att hon tyckte att det var underligt att jag sa tack för hjälpen med tårar i ögonen. Pappa är mycket känslig.

Åter i de många krångliga inloggningarnas värld och när jag efter det regelmässiga trasslet äntligen får ut några nya grupplistor tycks det som om jullovet i själva verket var en mycket avlägsen historisk händelse. Efter några beska droppar mål, kvalitet och kalendarie går det nu att räkna timmarna till årets första lektion, och det känns, ja, bra att börja igen. Det måste vara ett tecken på en monumental medelålders likgiltighet när den riktiga slut-på-lovet-ångesten inte riktigt infinner sig.
    Min yngre bror, brukade förr skadeglatt ringa på höstterminens första dag och fråga hur det känns att börja arbeta igen. Jag brukade då förklara för honom att en lärare aldrig är ledig, endast lektionsfri under några korta veckor per år. Den fnysning som då hördes i luren gjorde mig rädd. Nu orkar inte ens han ringa och trakassera mig. Likgiltigheten sprider sig som en farsot i släktleden.

(Jo, det var samme bror som frågade "Är det direktsändning?" när jag julen1983 satt uppe vid fyratiden på natten och såg Tennisprinsarna få stryk av Australien i Davis Cup. Jag svarade då något avmätt att  jag brukar sitta uppe mitt i natten och titta på repriser. De gör sig bäst då.)

 

Men när jag sitter och försöker fånga dirigentens rörelser bakom en pelare och samtidigt lyssnar efter tuban och stråkarna känner jag mig frödingskt klunsig då jag dånar in med bastoner som är fläskiga, feta och frasiga i kanterna så att det räcker. Och just som jag känner att koncentrationen håller på att köras i småbitar i den förlorade timingens egna dokumentförstörare hittar jag hem till något som känns som en etta och glider med på den framgångsvågen tills jag sköljs upp på sluttonens solvarma strand. Och där, där står huvudvärken och väntar med ett snett leende och öppna armar. Här är jag. Igen. Släck lampan.

    

För arton år sedan famlade jag mig fram som nybliven lärare i en av Stockholms vackrare förorter, Lidingö, och det känns som en tid som får allt mattare färger, som färgskalan i ett fotoalbum från sjuttiotalet, men en del av livet förblir konstigt nog alltid kött och blod. De pinsamma klavertrampen, där jag emellanåt bara fick säga att jag är ledsen att jag inte förstod bättre, de ljuvliga stunder där det faktiskt verkade som om lektionerna tog fäste och fart och snuddade vid livets kärna, de lektioner som hade så mycket friktion att jag fick lust att skrapa huvudet i en betongvägg efteråt, konflikter mellan det gamla och det nya, några ögonblick av gemenskap och samhörighet vänner emellan och de personer som utan att veta det lämnade så starka avtryck i en att det inte går att värja sig och det tycks inte heller som om det hjälper att vända blicken åt ett annat håll.
    Det är de där små momenten i ens liv som i efterhand verkar betyda något, när man ändrar riktning för ett tag och lite hjälplöst sträcker ut händerna i en dimma som döljer vägen och man bara vagt anar åt vilket väderstreck som färden bär. Och jag kommer aldrig att glömma anställningsintervjun en het sommardag när du tillsammans med studierektor N frågade vem jag var och vad jag kunde. Konkurrensen var inget vidare; jag fick jobbet och du visade mig musiksalen med Stockholms vackraste utsikt och mitt under brinnande musiklektioner kunde jag se hur finlandsfärjan passerade förbi som ett flytande hyreshus.
    Ditt hjärta och din pondus gjorde mig avundsjuk och fick mig att häpna. Jag minns hur du höjde rösten i korridoren och fick en hel skock med odrägliga mopedkillar att bara tystna för en stund och hur samma röst med värme och musikalisk fraseringskonst kunde fängsla och beröra. Du tog för dig på ett sätt som var helt otvunget och självklart. Den sista gången vi sågs, för ett år sedan, musicerade vi tillsammans. Du sjöng Taube och när du med mitt knaggliga gitarrkomp tagit dig till det sista fermatet, tänkte jag att jag var väldigt glad över att jag fick vara med om det här. En gång till.
   Du har nog fått komma till ro nu. Och jag hoppas att du likt Fritiof i Arkadien får känna doften av kaprifolium och fläder. Happy days are here again? Ann. Den textraden får vänta. 

Jag lovade mig själv att inte vända på dygnet det här lovet, men jag förstod att allt var för sent när jag försiktigt tassade upp en morgon, först av alla, och smög igång kaffebryggaren och sörplade i mig mina C-vitaminer så tyst jag bara kunde för att inte väcka de andra verkliga sjusovarna i familjen. Min inbyggda klocka sa mig att den lilla visaren stod på nio ungefär och jag stelnade därför till när jag såg att klockan på mikron var 11.08. Allt var Robert de Niros fel. Midnight Run, till 02.35, en film som inte förändrar världen, men jag tycker att det är trevligt när Robban är sarkastisk och slår folk i plytet samtidigt som han flyr och jagar i samma moment. Det är elegant, snofsigt och det är alltid uppfriskande med den typer av biljakter där bilarna rullar i en bilskrotsbalett och staplas i drivor av svartvit plåt medan Bob glider förbi med sitt sneda leende i en nystulen kärra med sin livrädda fånge på passagerarplats.    
    Men jag drömmer konstiga drömmar efteråt där jag hysteriskt flyr från alla onda påstridiga människor som jagar mig med de mest besynnerliga uppdrag. Och jag kan inte förstå varför de inte bara kan låta mig sova i lugn och ro. Det är inte konstigt att man är morgontrött.

23/12 och den årligen återkommande julgranshuggningen i de mörka skogarna utanför Habo och det är trivsamt och nära till skratt. Efteråt inser jag att det nästan är som en klassträff tjugotre år senare, och vi sitter snart runt elden, män, för det kan vi väl ändå kalla oss nu, som tagit olika riktningar mellan skärmarna i den eviga orienteringsfriluftsdagen som livet är. Och det är alltid lika besynnerligt, uppsluppet att vara i skogen dagen innan jul och skryta inför videokameran om den fantastiska skapelse som ens gran är och vi ler lite generat innan vi sjunker ner framför elden och grillar korv som aldrig smakar bättre. Det är som om världen för en kort timme faktiskt står still. Vi småhugger på varandras ordval och flamsar, ytligt och innerligt, och försiktigt smakar jag på den varma chokladen, försiktigt spetsad med vodka. Jag tror att jag lever.

Årets sista dubbel i Racketcentrum med de välbärgade, Direktören och Läkaren på ena sidan och pedagogproletärerna, Rektorn och Tjugofemöresadjunkten (undertecknad) på andra sidan. Jag måste berömma våra motspelare. De var propert klädda och utstrålade självförtroende och frågan är om de har spelat bättre. Smasharna satt som projektiler längs sidlinjerna, de långa clearslagen svepte över våra huvuden likt kungsörnar och servarna smekte nätkanten likt småfisk för att rädda sig över till kanten av serverutan och dropbollarna sänkte sig likt fallfrukt precis över nät för att nesligt landa i golvet. De var taggade över det väloljade samarbetet och synkroniseringen dem emellan var en estetiskt visuell upplevelse som under stundom gav oss tårar i ögonen av välbehag. De dömde också helt osjälviskt och i alla lägen helt korrekt ut våra bollar med den känsla av rättvisa och fair play som så ofta saknas i motionsidrotten. Jag tror, rätta mig gärna här Rektorn, att jag kan göra mig till tolk för mitt lag och applådera den solida och övertygade insats som Läkaren och Direktören stod för. Ni är beundransvärda.

(Hur matchen gick? Vi vann med 2-1.)

Spelade igår på årets sista julkonsert och femåringen var där och lyssnade och såg rätt intresserad ut av vad som hände på scenen. Ett femhövdat band gjorde sitt bästa för att hitta rätt i nottrasslet, B på trummor, P på gitarr medan den unge R och ärrade H alternerade på piano och orgel/elpiano/synt. Jag famlade efter grundtonerna.
    I bilen på väg hem kommer så frågan i bilen från femåringen:

-Pappa, varför bytte R och H plats hela tiden?

Japp. Och jag hajade till häromdagen när de två gymnasterna utanför skolan plötsligt såg mänskliga ut. Och äppelkäckt busiga.

Utanför dagis en kväll i veckan. Luciatåg utomhus. Hög fuktighet och kyla med stående publik som ängsligt fipplar efter videokameror för att föreviga telningarnas falsksång och plötsligt tågar de in, ut, menar jag, från dagisbyggnaden från två dörrar och framför den improviserade scenen sitter en fröken och spelar ackord på gitarr så högt som möjligt, men det är ett synkroniseringsprojekt som är dödens lammunge eftersom de olika leden har hitat egna tempon och tonarter och fröknarna försöker att sjunga in barnen rätt men de slåss tappert för sin rätt att fritt tolka luciasången i polyrytmins ädla namn och det är fullständigt sagolikt. Bakom mig står en senil farmor som undrar när resten av barnen skall komma och medan hennes make, lite för högt, förklarar att det nog är alla barnen, tittar hon desperat efter kaffet och säger att det är väldigt mörkt. Det är kallt och regnet hänger i luften och det är omöjligt att höra verserna för precis intill leker barnens äldre syskon våldsamma lekar i sandlådan och när fröknarna tycker att det är lagom med en vers av Blinka lilla stjärna kör ett kollektiv på tio fyraåringar över dem och drar en vers till. Det finns inget som skulle kunna stoppa dem.

På vägen hem lyser femåringen upp vägen med sitt batteriljus i den röda lyktan. Hon ser stolt ut.

Jag har under ett intensivt kreerande av nya invektiv befriat pumphuset i tvättmaskinen från en bygel från den modell av behåar som min nittonåriga dotter använder. Som tack för hjälpen har jag fått ett vätskande sår på höger hands knogar. Vid en första anblick ser det ut som om jag varit i slagsmål, men när blicken flyttas från min sargade näve till mitt lama nylle förstår åskådaren att det vore omöjligt, tanken är befängd.
    Däremot är det helt korrekt att påstå att min relation till vitvaror det senaste halvåret har blivit mer ansträngd. De bråkar med mig. Vill mig illa och slutar att fungera som om det vore ett rimligt alternativ för en tvättmaskon att inte fungera. Jag försökte, i lätt affekt, förklara för electroluxaset att skälet till hela dess existens är att tvätta, år in och år ut. Jag försökte att berätta för vår tvättmaskin att den saknar något värde överhuvudtaget om den inte tvättar. Men det hjälpte föga. Displayen fortsatte att blinka E20 medan mina elbasfingrar försökte lirka fram resten av trasslet i pumpen.
    Det finns ingen tvättmaskinsgud.

Inte Joseph Heller
Och jag menar inte
någon annan Heller heller
Jag menade inte
att den som hittar en tusenlapp
som är
hel ler heller
Det var en fåfäng
jakt på ett slags
avslut
Eller?

Jag skrev i en uppsats:
Utveckla, med efterföljande utropstecken
Och jag tänkte medan rödfärgen torkade
Att det nog är rätt mycket begärt
att tänka sig att unga människor som enligt DN
är i den tröttaste åldetsgruppen av alla
orkar se det ordet tre dagar innan jullovet
med en bibehållen fattning
Men tippex är ju inte särskilt snyggt
Heller.

Finns inte mycket att hämta på tuben, men låten nedan kan väl illustrera hans groove och timing. Jag letar och hittar CD:n 11pm i hyllan och frågan är om det har gjorts en svängigare modern soulplatta i Svedala, Blacknuss får ursäkta. På orginalspåret spelar forserumssonen Ove Andersson fullkomligt briljant bas. Extas.