walkingbass

Efter helgens bilinbrott och ett ryggskott på måndagen som får mig att tänka svordomar summerar jag på tisdagen en kort men intensiv utvärdering som mina stackars elever har gjort veckan innan. De tyckte att jag saknade passion och entusiasm när vi jobbade med Fröding och jag tänkte att jag i fortsättningen, återigen, får säga som Rune Gustavsson; jag ser ut så här när jag har roligt, men det vore kanske bättre att hitta mer spännande infallsvinklar på lektionerna. Vid personalinformationen så tror jag att jag nästan inte brann alls och situationen försvårades av att kollegan P var så försigkommen att han inhandlade kaffe och den största dammsugare jag sett. Själv fick jag tugga på budgeten för 2009. Excel.

Jag klär på mig så varmt jag kan och vandrar mot bussen men jag är stelfrusen i snögloppet och busschauffören skriker till en medelålders dam att hon glömde läsa av sitt kort i automaten och när hon lite generad, observerad lommar fram till den rätt fåniga maskinen känns en måndag i november så kärv man kan önska sig. Att en kvinna i min egen ålder pladdrar högre än önskvärt med en annan kvinna som uppenbarligen inte vill kallprata sprider en novemberblues av gråaste märke. Min väska är full av uppsatser som på inga villkor vill bli rättade; varje gång jag börjar bläddra i arken skriker de att de vill vara ifred och jag kan inte förmå mig att sätta rödpennan i marginalen mot deras vilja. Det vore inget annat än en kränking mot det fria ordet.
    På kvällen har jag nästan släppt att en klåpare dagen innan krajade min bilruta för att springa iväg med en väska med noter, en stämapparat och en högst medioker notbelysning och den där irritationen över allt krångel och meck fadar ut i något som påminnner om medkänsla. Men den hjälper nog inte en pundare en snöig novemberdag.

Hittar det här klippet på tuben, med en klädsamt fyllig basist bakom Herr Glas i mörkret en fantastisk sommardag i Rogberga. Observera det taktfasta spikandet vid 4.50, när värden försöker att fästa en tältpinne i gräset.


 

Har börjat hänfalla åt en av mina svåraste laster, Seinfeld, men lyckas ändå bara få 21 av 26 på Expressens frågebatteri.

Av alla solobasstycken är det här kanske det vackraste; Marcus Millers hyllning till Jaco, Mr Pastorius.

Jag har jobbat som lärare i arton år och jag har säkert varit på studiedagar av en sammanlagd tid av flera månader (ville jag verkligen tänka den tanken?) och tror mig ha sett en och annan pedagogisk trend, landvinning eller flopp komma och gå. Mina första studiedagar som lärare ägde rum på Lidingö hösten 1990, precis efter kommunaliseringen och de nya kollegorna var fly förbannade över påfundet att inleda terminen med en veckas studiedagar och jag kommer forftfarande ihåg hur arrogansen och den sårade stoltheten flöt ner mot Värtan. Och jag som var så förväntansfull på mitt nya jobb.
    Idag händer det att vi råkar ut för en och annan hyfsad föreläsning och igår råkade jag ut för en föreläsning som jag redan har hört om matrisens välsignelse, men det är inte det som gör mig allra mest irriterad. Jag tycker att det är ett utslag av intellektuell fattigdom att lärarkåren inte får möta något mer spänstigt i dessa föreläsningar. Den rådande trenden de sista åren är att ett gäng föreläsare från alla tänkbara pedagogiska hörn av vårt samhälle likt ett turnerande cirkussällskap åker runt och talar om hur usla läroplanerna och, inte minst, Skolverket är och jag tror i ärlighetens namn inte att jag för min framtida yrkesutövning behöver höra det en endaste gång till. Jag applåderar inte Skolverket och läroplanerna men att höra samma ironiska litanior en gång till om läroplanerna från -94 hjälper mig inte heller ett skvatt. Vi som står i klassrummet dagligen har ändå haft att hantera mötet med en ungdomsgeneration som i grunden inte sneglar åt några pedagogiska hörn och har varit tvungna att hantera det, med eller utan Skolverket och alla Scherpar och Stevar som finns att uppbringa. Det vore mer spännande att utforska den kulturella och intellektuella sfär där våra ungdomar finns idag för att kanske bättre förstå vilka utgångspunkter som vore mest fruktbara i klassrummet. Jag känner mig inte alltid bekant med den verkligheten. Heller.

 

Den rätta blueskänslan vill inte riktigt infinna sig på morgonen, när resten av familjen ligger och trynar medan jag i halvmörkret tittar på min tallrik fil, men det kanske är det som är riktig blues, utanförskapet, kylan och längtan till något annat än en bluesensemble i musikhusets mörker. Men jag tinar upp och kommer på mig själv flera gånger med att tycka att det är riktigt trevligt med musik när tvåorna, konstigt nog, gör som jag säger och leverar en version av Help the poor som andas Michael Jackson, Kraftwerk och Zeppelin och lämnar Robben Ford överkörd i dikesrenen.
   
    

Kollegan E berättar att hon tillsammans med sin make (B) har fnissat över min presentation i esteternas reklamfolder. Jag skrev att basen inte bara är ett instrument utan "en oumbärlig del av livet". Jag är ett förkroppsligat pekoral.

Läkaren samlar fickorna fulla av norska oljepengar och Direktören ser på HV i VIP-loge med ett glas sval champagne i handen och en lätt halstrad gåslever i mungipan. De pedagogiska löneslavarna, Rektorn och Tjugofemöresadjunkten, spelar något av årets match i ett folktomt Racketcentum och jag avgår med en hedersam viktoria efter stundtals fint spel av oss båda. En ädel kamp där ingen boll tycktes vara hopplös. Matchen föregicks av en lång diskussion om Ingmar Johanssons bästa låtar och Rektorn upplyste mig om skivan Kärt barn som jag idag med febriga fingrar fiskade fram i vinylhögen. Det låter konstigt, men jag glömde bort att skivan i fråga existerade och det var ett ömt åttiotalsmöte bland syntar, trummaskiner och knorriga bastoner. Jag tror faktiskt inte att jag har spelat den på 20 år.

 

Förklädd Gud och Aniara var två fyrbåkar i en rätt trasslig inledande väg in i litteraturen för min egen del och när jag sent igår såg Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester i just Förklädd Gud var jag såld från första tonen. Det finns ett sånt lätt välbalanserat anslag i musiken och det kändes med mina begränsade kunskaper som om Thomas Søndergaard fick fram en friskhet och fräschör som kanske inte alltid förknippas med den seriösa musiken.
   Inspelningen var gjord i Gasklockan i Värtan och det var fantastiskt att se Radiokören utspridd längs den runda väggen på en ansenlig höjd, 15 meter kanske, och när en kameraman vandrade för bi dem med en steadycam såg det ut som om flera av dem inte var helt bekväma i situationen. Om jag, tanken är förstås omöjlig, hade stått där hade jag svimmat av höjdskräck och fallit handlöst ner mot golvet vid orden grekisk saga. Och jag tror att det rätt väl speglar mina egna erfarenheter av seriös körsång.
   Stina Ekblads uppläsning var magisk och jag tror att vad hon än läser, vad hon än uttalar förvandlas det till den högsta estetik i samma stund som orden lämnar hennes läppar. Och det är som att hon är medveten om att hon inte behöver arbeta med några stora gester eller kraftiga uttryck för hon väger varje ords tyngd innan hon varsamt placerar ut dem i den vackraste väv av poesi.

Efter en novemberdag, som skulle passa i vilken gråvädersskildring som helst i den svenska litteraturen, äter jag tillsammans med barnen och en av deras vänner, som min fyraåring är mycket förtjust i (även om jag misstänker att hon kommer bli mycket besviken den dag hon förstår att hans efternamn inte är Ärgstrump) och efter en avslutande diskussion om tjockleken på smalbenen så travar hela gänget, osorterat på tonåringars vis, med fyraåringen i släptåg, upp till övervåningen för att se på en film. Fyraåringen kommer strax tillbaka eftersom hon "hela tiden glömmer att kissa" och placerar sig en rätt lång stund på den för ändamålet avsedda toastolen. Efter fyra minuter kommer den fråga som jag förstår att varje människa rådbråkar sin hjärna med då och då:

-Kan man spola ned tandkräm i toaletten?

Och jag inser förstås att det här är allvar; nu är vi ute på definitionernas tunnaste våris och inget som kan schabblas bort med vuxna gängse generaliseringar. Jag svarar att det går säkert och strax går vi genom en lista av saker som nog inte bör spolas ner i toaletten och till slut fastnar (!) vi en stund vid trälim och jag tänker att det kanske inte är så bra eftersom det kanske klibbar ihop sig i rören och jag försöker förklara så gott jag kan med min novemberslöa hjärna att det kanske blir stopp och det vore ju inte så bra. Fyraåringen ser rätt nöjd ut ett tag och jag börjar vandra mot kaffebryggaren när nästa tisdagsutmaning kommer.

-Vad händer när det blir stopp i toaletten?

Mina lektionsplaneringar har spruckit i etthundraåttio och jag börjar misstänka att jag pratar för mycket. Och jag som har svårt för människor som är för uppfyllda av sig själva och sin förtjusning över att höra sin egen röst. Jobbigt.



 

Tillbringar kvällen med fyraåringen på äventyrsbadet och har efter tre timmar vattenrutsch och vågmaskin blodsmak i munnen och rubbat balanssinne. Efter det fyrtioandra åket i vattenrutschbanan frågar min fyraåriga vattenterrorist om vi inte kan åka vattenrutschbanan några gånger till och jag placerar mina dryga hundra pannor så värdigt jag kan i plastbanan och hoppas att det inte dokumenteras för eftervärlden innan vi halkar ner. Hon håller ett tempo på tvåhundra i vågbassängen och är på det hela taget helt omutlig; det går inte ens att locka med en glass - vi kan ta det sen - och det är faktiskt bara att hålla i sig och hänga med för det måste ju för allt i världen badas och det är tre timmar stoj, krokodil och flams. När vi småpratande åker hem kommer frågan som om det vore det mest naturliga i världen: Bor kungen i Stockholm?

 

Jag går i bitar när jag hör basgången i Day Tripper. Så snofsigt sirligt men ändå rotigt souligt inklämd i den brittiska popens rutiga kostym. Det oroar mig att så få har förstått att pop inte alls handlar om texter och byggandet av myter. Pop är gungande basgångar som lämnar avtryck av svart bomull i själen.

Kvällspromenerar och lyckas med hjälp från ovan att undvika en färd till de saligas ängder när en bil stryker byxbenen vid ett övergångsställe. Jag fortsätter med Spanarna i ipoden och går småleende i regnet åt träffsäkerheten och tramset i förening. När programmet är slut trycker jag fram James Taylors Covers och borde fortsätta le åt det baktunga svänget men mina öron, mitt huvud är överkört av musik i alla dess former och krockkuddarna har löst ut för länge sedan. Ett ackord till så är jag vaccinerad mot musik för all framtid hinner jag tänka innan jag plockar av mig lurarna i ösregnet och det är inte förrän jag står och tittar in i vattenmassorna som vräker ner från Dunkehallaån som balansen återvänder. Vattenbrus, riktig musik.

Jag fick däng av Rektorn. Jag var helt ur slag. Min timing sitter kvar på en buss till Falun, mitt graciösa fotarbete har fastnat i hotellrum på Ronneby Brunn, mina smashar har försvagats av en vegetarisk buffé i Karlshamn, mitt tålamod tycks ha försvunnit när körbrudarna repade stämmor i bilen till Varberg, min vinnarinstinkt blåstes bort den där vintiriga natten på väg hem från Borås och det där extranumret i Nyköping har förstört mitt flås och värst av allt, min känsla för fjäderbollar sitter fast i medhörningen i Halmstad. Jag är en förlorare.

 

Jo, jag är pigg och har ett rappt steg idag, men vill resevera mig för att jag inte alltid är så alert och på hugget varje minut på dygnet. Särskilt inte på repetitioner som kan vara lika upplyftande som Mose uttåg ur Egypten.

Hemma efter en dag och en natt på Ronneby Brunn och jag har inte bara spelat Stockholm i mitt hjärta på en idrottsgala i Blekinge utan också väntat i något som verkade en evighet på att en konfettibomb skulle fyras av under det att jag i det åttahövdade husbandet spelade refrängen i The winner takes it all och jag hann tänka att om inte någon trycker på knappen för konfettibomber snart så släpper jag basen och klipper sönder mina noter och kastar ut dem över den festklädda publiken och när Loket avslutar hela kvällen med att sjunga Du vet väl om att du är värdefull efter att ha exekverat intervjuer med varenda bollkalle i sydöstra Sverige övervägde jag under mina värsta själsliga plågor att begå ett spontant harakiri men istället sitter jag i min otvättade smoking och letar efter något försonande drag i finalnumret och min själsliga jämvikt återvänder inte förrän jag halvliggande på golvet i rum 143 smuttar på en plastmugg med whiskey och i ett småprat med boysen i bandet börjar jag tänka att det kanske finns lite hopp trots allt.
     Väl hemma fixar nittonåringen middag och jag får presenter jag inte förtjänar av de yngre tonåringarna och jag blir lite rörd när fyraåringen kommer ner till skrivbordet med två ihoptejpade A4-ark som jag kan skriva ner noter på. Livet är en fest, men jag undrar om det någonsin blir en gala.

Lämnar hus, hem och familj och lämnar iväg fyraåringen till svärföräldrarna för att åka och spela igen och det suger fett.

Den 28/2 2004, bröllopsfest på Stora Hotellet och märkligt nog dyker Michael Ruff upp som oannonserad gästunderhållare framåt småtimmarna. Visserligen anade vi att det var på gång eftersom han spelade på Svarta Börsen men det tycktes ändå som en så osannolik händelse att det inte riktigt gick att vara säker. Men. Han dyker upp och kör några ballader och verkar vara färdig att lämna när bruden, C, (som jag de gångna dagarna har haft som resesällskap i exakt 182 mil, bussresan till Falun ej inkluderad) övertalar Ruff att köra en låt med bandet. Och jag minns allt som igår. Hur jag i ultrarapid älgar mig fram över dansgolvet och fumlar mig upp på scenen, hänger på mig basen bara för att konstatera att allt är stendött, ingen ström, men efter en stund fixar ljudteknikern FP fram streta i uttagen och vi hänger på i Wishing Well och som jag minns det ser Michael Ruff lite perplex ut över att vi hänger på hans självgungande pianospel och resten är en dimma av här och nu tills låten är slut och jag går med mitt allra fånigaste leende resten av festen och en varm känsla i hjärtrakten. Vid 6.56 i videon skakar jag hand med Michael Ruff och det dröjde länge innan jag tvättade bort det avtrycket. För en vecka sen fick jag ett sms om att klippet ligger uppe på tuben. Gode Gud.

 

Efter att under några dagar, timmar, år, ja vad tusan, spelat Burning Love fler gånger än vad som någon form av anständighet kräver står jag åter i min ensemble, klockan 08.00 en torsdagmorgon och förstår inte hur det överhuvudtaget skall bli möjligt att få till någon form av blueskänsla och när jag tittar på min bruna lärarkavaj känner jag mig som en av korpseriens mest felplacerade bluesambassadörer som plötsligt predikar nyanseringens okvädna konst, jo det är bra om ni spelar så svagt så att man hör vad solisten spelar lite mer, och förvånas av den energi och spelglädje som sju gymnasister utan tvekan plockar fram och jag frågar mig när jag själv senaste kastade mig över musiken och jammet på det där klåfingrigt hungriga sättet i ren längtan av att få spela en enda liten sketen takt till. Till och med när jag presenterar Help the poor verkar de behålla fokus, men lite mer pliktskyldigt, trots att en kollega smyger in och väser gottköpsblues i ena mungipan. Hepp.

Stämmer inte riktigt. Mer av söndagspust efter tre intensiva dygn i Borås, Varberg och Falun med One Night With The King och jag tvivlar på vårt kollektiva omdöme när jag sitter och skakar i en buss i 6 timmar till Falun, med tillhörande kultmiddag på Tages Värdshus, för att spela i 2 timmar för att sedan skaka hem i 6 nya timmar och när jag 04.30 står på Eurostops parkering och skrapar rutorna för att kunna halka hem de sista kilometrarna så är det en närmast surrealistiskt bisarr känsla som i och för sig planar ut lite när jag 05.00 glider ner mellan de svala lakanen och somnar vid tredje blinkningen. Men ändå.
    Vi verkar förresten alltmer bli ett trevligt men dysfuktionellt sällskap som mellan bensinmackar, soundcheck och loger utvecklar en skruvad jargong som ibland vippar över i det obegripliga och det uppstår på självironins millimetertunna is så dråpliga situationer att skrattandet och flabbandet blir ett iskallt reningsbad där vi doppar våra febriga hjärnor. Och en trötthet som inte riktigt går att sova bort på en natt bränner i kroppen.
    När jag frågar fyraåringen om hon har saknat mig svarar hon kort och gott: Nej.