walkingbass

23/12 och den årligen återkommande julgranshuggningen i de mörka skogarna utanför Habo och det är trivsamt och nära till skratt. Efteråt inser jag att det nästan är som en klassträff tjugotre år senare, och vi sitter snart runt elden, män, för det kan vi väl ändå kalla oss nu, som tagit olika riktningar mellan skärmarna i den eviga orienteringsfriluftsdagen som livet är. Och det är alltid lika besynnerligt, uppsluppet att vara i skogen dagen innan jul och skryta inför videokameran om den fantastiska skapelse som ens gran är och vi ler lite generat innan vi sjunker ner framför elden och grillar korv som aldrig smakar bättre. Det är som om världen för en kort timme faktiskt står still. Vi småhugger på varandras ordval och flamsar, ytligt och innerligt, och försiktigt smakar jag på den varma chokladen, försiktigt spetsad med vodka. Jag tror att jag lever.