Jag kan, jag skall
Jag har inte direkt missbrukat mitt utrymme i cyberspace de sista veckorna, och det beror inte på grissprutan. I själva verket var jag den som klarade det följande dygnet bäst, allt medan familjen frossbröt i ett febrigt efterspel. Nej, jag har tappat styrfarten av helt andra skäl. Deep Purples besök i Kinnarps Arena blev ingen höjdare precism vilket möjligen uppvägdes av Esperanza Spaldings framträdande i den norska nobelkonserten, men jag vet inte. Jag har grottat ner mig i uppsatser, läsande och basspelande och levt i min egen lilla bubbla.
Men, jag hade laddat i en vecka för uppföljningen till Plötsligt i Vinslöv. Har du inte sett nämnda dokumentärrulle måste du se den. Den finns på svtplay ett tag till och den är en timme oförställd charm och humor. Jag tror att det underlättar om man som tittare har eller har haft någon kontakt med den svenska landsbygden för att uppskatta det ofördärvade persongalleri som flimrar förbi. Den första gången jag såg filmen satt jag ömsom käpprak i soffan oförmögen att förstå vad jag bevittnade och ömsom vred jag mig i krampaktiga skrattanfall. Det är en sån frejdig timing i klippen och samtidigt växer en rätt ömsint skildring fram av de människor som har tillåtit sig själva att bli en gnutta mer vildvuxna än vad som är vanligt i landet lagom.
Nåväl, i uppföljaren, Plötsligt igen, skruvar jag mer obekvämt på mig när Holgers stök har förvandlats till ren misär och det mesta som skildras belyser hur en kultfilm har förändrat invånarnas insynsskyddade tillvaro till ett något lite påklistrat mediamedvetet beteende. Inte lika förbluffande förstås, men sevärd om ursprungsfilmen finns i färskt minne.
Men, jag hade laddat i en vecka för uppföljningen till Plötsligt i Vinslöv. Har du inte sett nämnda dokumentärrulle måste du se den. Den finns på svtplay ett tag till och den är en timme oförställd charm och humor. Jag tror att det underlättar om man som tittare har eller har haft någon kontakt med den svenska landsbygden för att uppskatta det ofördärvade persongalleri som flimrar förbi. Den första gången jag såg filmen satt jag ömsom käpprak i soffan oförmögen att förstå vad jag bevittnade och ömsom vred jag mig i krampaktiga skrattanfall. Det är en sån frejdig timing i klippen och samtidigt växer en rätt ömsint skildring fram av de människor som har tillåtit sig själva att bli en gnutta mer vildvuxna än vad som är vanligt i landet lagom.
Nåväl, i uppföljaren, Plötsligt igen, skruvar jag mer obekvämt på mig när Holgers stök har förvandlats till ren misär och det mesta som skildras belyser hur en kultfilm har förändrat invånarnas insynsskyddade tillvaro till ett något lite påklistrat mediamedvetet beteende. Inte lika förbluffande förstås, men sevärd om ursprungsfilmen finns i färskt minne.
Minigolfens solklara samband med flintastek.
Grisfredag
Vi rullade ner för att ta grissprutan och fick direkt kliva in i ett klassrum i skolan, jag, M och två av barnen. Sextonåringen följde dessutom med som stöd. Jag tyckte att allt avlöpte ganska bra. Jag svimmade inte. Till exempel.
Efteråt har alla i familjen synpunkter på mitt beteende. M inleder med att fråga om jag noterat att det låg en avsvimmad person utanför klassrummet. Nej, det hade jag inte. M påstår att hon hade berättat det för mig, flera gånger, men det är bara svart i bildrutan. Jag var uppenbarligen mycket fokuserad. M undrar också hur jag kunde lämna femåringen ensam när hon skulle ta sprutan. Och när jag tänker efter minns jag faktiskt att M rusade fram för att hålla femåringen i handen och jag förklarar mitt ointresse med att jag nyss hade fått en spruta. M invänder att hon också hade fått en spruta vid nämnda tillfälle och vidhåller att jag borde ha stannat kvar. Men du har ju fött barn, försöker jag, det måste ju vara mycket värre. Jag är en känslig människa, försöker jag, men innerst inne känner jag mig som George Costanza, när han flyr eldsvådan.
Väl hemma tycker jag att jag börjar få ont i armen och uppmärksammar min oförstående omgivning på den tilltagande värken. Så säger flera i familjen att de också har ont i armen. Härmapor, tänkte jag säga (ok, jag kanske sa det) innan jag började göra ett vakschema så att de andra kan uppmärksamma mitt hälsotillstånd under natten.
Efteråt har alla i familjen synpunkter på mitt beteende. M inleder med att fråga om jag noterat att det låg en avsvimmad person utanför klassrummet. Nej, det hade jag inte. M påstår att hon hade berättat det för mig, flera gånger, men det är bara svart i bildrutan. Jag var uppenbarligen mycket fokuserad. M undrar också hur jag kunde lämna femåringen ensam när hon skulle ta sprutan. Och när jag tänker efter minns jag faktiskt att M rusade fram för att hålla femåringen i handen och jag förklarar mitt ointresse med att jag nyss hade fått en spruta. M invänder att hon också hade fått en spruta vid nämnda tillfälle och vidhåller att jag borde ha stannat kvar. Men du har ju fött barn, försöker jag, det måste ju vara mycket värre. Jag är en känslig människa, försöker jag, men innerst inne känner jag mig som George Costanza, när han flyr eldsvådan.
Väl hemma tycker jag att jag börjar få ont i armen och uppmärksammar min oförstående omgivning på den tilltagande värken. Så säger flera i familjen att de också har ont i armen. Härmapor, tänkte jag säga (ok, jag kanske sa det) innan jag började göra ett vakschema så att de andra kan uppmärksamma mitt hälsotillstånd under natten.
