walkingbass

Tre av avgångseleverna uppmanade mej och kollegan B att sätta samman ett soundtrack till den rätt digra litteraturlistan som vi har arbetat med i två år. En skenbart lätt uppgift, som i själva verket krävde svett, blod och koffein av den där mängden som gör att man börjar känna sig förgiftad. Jag satt två nätter och en lördag innan jag kunde lämna ifrån mig musiklistan till de illvilligt leende eleverna. Elevernas eget soundtrack kallade de för IB-oratoriet. Här är emellertid mitt blygsamma förslag:

Det osynliga barnet - Dat dere, Rickie Lee Jones
Madame Bovary - Förälska mig, Peter LeMarc
Juloratoriet - Jag ville slå dig med häpnad, Bo Sundstöm
Processen - Always on the run, Lenny Kravitz        
Jane Eyre - Bye Bye Blackbird, Etta Jones
En Herrgårdssägen -Some Other Time, Monica Zetterlund
Doktor Glas - Creep, Radiohead
Fröding - What the Hell Happened to Me, Bruce Hornsby
Fröken Julie - En värld som förtjänar dig, Tomas Andersson Wij
Populärmusik från Vittula - Pretzel Logic, Steely Dan
Händelser vid vatten - River, Madeleine Peyroux
Mörkrets hjärta - Fantasy, Meshell Ndegeocello
Ett dockhem - The Moon is a Harsh Mistress, Radka Toneff    
Tranströmer - Both Sides Now, Joni Mitchell
 

Jag kommer inte att synas till mycket i sommar. Mer än i källaren där jag står i en ny paljettsvid och söker efter det luftigaste funksvänget. Höstens lektioner kommer att handla om att spela på ettan och sen ja, fyll i med de toner som ni tycker passar. Det är funk det. Bootsy. Jag blir helt knäsvag.

SVT hade den sällsynt goda smaken att visa en konsert med gitarristen Tommy Emmanuel, och ibland är en exempellös timing och ett nyfiket förhållningssätt de mest charmerande attributen för en musiker. Jag kapitulerar fullständigt. Stor underhållning. Här.

Vi ställer till med ett litet glasskalas på lördagkvällen för att fira lördagen efter fredagen och sommaren som aldrig säger nej. Och femåringen som borde sova för länge sedan har sina känsligaste tentakler utfällda för att förnimma vad som händer utanför det trista sovrummet och jag faller till föga; det är sommar och när skall man annars äta glass och jag erbjuder den llla keruben ett urval av glass med frestande kombinationsmöjligheter. Jag känner mig som en storstilad fader. Men, hon tittar misstroget på mig och frågar: Måste jag borsta tänderna igen?

Jag spelar med M:s kvartett i Kristine Kyrka och när prästen håller den avslutande andakten använder han ordet eljest och den omedvetna anakronismen flyttar mig decennier tillbaka. Det är frejdiga huvudsatser i en pilsnerfilm och jag kan inte låta bli att tänka på det förklenande uttrycket han är lite eljest. Jag har alltid haft svårt för den typen av förrädiska eufemismer. 

Studentdag och regnet kommer i ett fint stril. Där står elever med stipendiekuvert och smårusiga blickar och klamrar sig fast vid ett försvinnande ögonblick. Ett ögonblick av livet som tydligare än mycket annat är den hårfina skillnaden mellan ett då och ett nu. Och till ljudet av en utspringslåts dånande bastoner, i ett förlösande skrik, koncentreras plötsligt ett helt liv av vandrande i skolans korridorer. Och i ett av fönstren står jag och tittar hur studenterna springer bort mot väntande föräldrar och släktingar och det är fantastiskt att se samtidigt som tomheten tar allt större plats i bröstkorgen. Vi börjar om. Och väntar på snön. Låt den falla. 

Det här kan mycket väl vara den mest känsliga unisona skådespelarinsats som Killinggänget har gjort. Det är något med de svarta polotröjorna och det inåtvända allvaret som blir extatiskt.

Jag iklädde mig vuxenrollen med stort allvar när jag lyckades avslöja ett par gymnasietreor som just kastat ut två vattenballonger genom fönstret mot två stackars förbipasserande flickor. Med ett par raska steg studsade jag helt enkelt upp i trappan och mötte två kralliga killar som såg helt ovetande ut, men jag förstod förstås att det var förövarna jag mötte. När jag konfronterade ynglingarna med ett "killar, lägg ner det där" så möttes jag av röda kinder och skamsna blickar som snabbt sökte sig någon annanstans och det slog mig sekunderna att just den här veckan befinner sig landets gymnasietreor i brytpunkten, på knivseggen mellan det som är spillrorna av en barndom och det väntande vuxenlivet. Jag skall villigt erkänna att jag har väldigt liten fördragsamhet med vattenpistoler och ett alltför tidigt och uppsluppet studentfirande. Det är för tramsigt och drabbar för många som inte råkar ta studenten. Men å andra sidan så finns det för en nittonåring inte så många chanser kvar att bryta mot den vuxna konventionen och det som är att betrakta som ett rimligt beteende.  Jag har svårt att se en nittonåring som kastar vattenballonger på sina arbetskamrater med bibehållen anställning. Det är frestande att slänga ur sig plattityder som uppmaningar om att växa upp. Studenter. Om en vecka är ni faktiskt vuxna, med eller utan mina torra förmaningar. Känn på den.

Det var inte direkt dans borti vägen
Men ändå
Det svängde svagt
Blanka instrument
i ansträngt ljus

Triojazz i Vänersborg och matgästerna lyfter sina huvuden från middagsborden och lyssnar förstrött på den rätt lättsmälta musiken. Några barn i lågstadieåldern kretsar kring oss som gamar över ett mustigt kadaver, på lite avstånd men märkbart intresserade av tongångarna. Fulla i sjutton. Vi spelar igenom låtarna medelst en gnutta musikaliskt ljug och när gambarnen skall gå vänder sig en av flickorna mot oss, pekar på mig och säger högt: Hej då, gamling. Mina två medmusikanter imploderar av skratt. Jag suckar tungt och förstår att det här blir en lång eftermiddag. Uppför, liksom.