walkingbass

Samme man, som kan ses dra sin bokvagn med ena handen och elegant balansera en kaffekopp med den andra samtidigt som han handleder en knippe elever och förbereder sina välformulerade lektioner, har i helgen lyckats med konststycket att få en av sin läsvärda texter publicerad Under strecket i Svenskan. Jag är stum, inte av förvåning, men av beundran för det aldrig sinande intresse och den personliga särart som präglar hans skrivande och förhållningssätt till litteraturen. Det går ju att stilla fråga sig, i de tider när skolan ängsligt vurmar om sitt rykte, om en sån prestation får den uppmärksamhet som den förtjänar. Troligen inte. Från min kant, hur som helst, en uppmuntrande och försynt applåd.

 

På väg hem från repet slås jag av hur tyst och behagligt bilen går, men glädjen över den japanska symaskinsmotorns pianissimo förbyts snart i eftertankens kranka blekhet och det går verkligen att fråga sig hur hög volym Tommy Nilssons låtar kräver. Men det kanske är just hög volym som krävs. Vad vet jag.

 

 

Jag sökte en ledig stund
och fann en hög med uppsatser
Jag är besviken

Jag brukar naivt, blåögt och infantilt berätta om att jag inte har varit förkyld sen jag började inmundiga C-vitaminer, brustabletter, på morgonen. För tre år sedan eller så. Människor brukar håna mig för min tilltro till mina hemtrevligt sprudlande tabletter och jag har fått förklara ordet placebo fler gånger än jag har önskat. Likväl. Mina piller tog slut i måndags och jag har försummat att inhandla nya. Idag känns det som om jag håller på att bli förkyld. För första gången på tre år. Tillfällighet? Skulle inte tro det.

Plankar Viva la Vida, Coldplays radioplåga, och konstaterar att det finns en detaljrikedom i arrangemanget som får mig att lyssna om och om igen efter akustiska instrument inbäddade i ett reverb av bomullstussar. Ett effektivt stråkarr med små bitiga riff som puttrar ömsom i bakgrunden och ömsom precis framför näsan. Snofsigt.

Jag hade gett upp hoppet redan innan matchen i Scandinavium, säsongen slut, de magiska TV-stunderna till ända, en veckas mollblues, men plötsligt glimtar HV till, sprattlar till som en ål i en hink och de spelare som jag gnällt över i en vecka visar klass och gör strutar så att målnäten måste lagas till morgondagens drabbning. Men dagens hyllning går till Arto Blomsten, expert i Canal+, som med det där stockholmsidiomet som inte låter snorkigt utan mer hemkört, förklarar saker som vi halvtaskiga innebandysnubbar inte har en aning om. Han har med en snipers träffsäkerhet berättat om hur en del spelare strategiskt inte bytte sina innerhandskar under en hel karriär för ge en extra illaluktande effekt vid vad Blomsten kallar face wash på backarna. Eller hur det känns att få en puck på foten. Eller hur konstigt en del spelare disponerar sina byten. Okända detaljer för en soffpotatis, men så mycket mer färs och färg än en övertänd Wikegård kan leverera under en hel livstid.

Med blossande kinder försöker jag att resonera med mina arma elever kring hur parrelationerna och indirekt sexualiteten skildras i Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Det är virrigt, generat och bitvis patetiskt och trots att jag anar en smula empati hos milt överseende elever skall jag i fortsättningen bara handha romaner om ensamma män. Glas, Dvärgen, K och Raskolnikov - var är ni när ni verkligen behövs?  Kärleken får B sköta i fortsättningen.

Indignerad. Spelar innebandy en timme med kollegorna och inser snart att jag skulle få lika mycket passningar om jag sprang en halvmil i skogen. Bollarna visslar förbi i alla tänkbara höjder och jag känner mig bara trött. Jag minns PO Enqvist från ett TV-program där han lyfte fram bollsportens estetik och han skulle sannolikt gråta, svimma, dunka sitt huvud i väggen om han hade sett det erbarmerliga spel som mitt lag presterade idag. Vuxna människor som inte förstår att idén med ett lagspel är att i någon mån skicka bollen vidare till en kamrat som möjligen är bättre placerad. När jag efter femtio minuters planlöst viftande får något som liknar en passning glider jag graciöst fram längs kanten och skall precis skicka det perforerade bollaset vidare när min klubba hakas. Jag ruttnar och går hem. Jag skall inte spela innebandy mer. Jag skall vara för mig själv istället. Den här veckan. I alla fall.

P har den stora vänligheten att ta med David Foster and Friends från sin tur till Asien och jag vet att det är för tillrättalagt och för middle of the road för att vara korrekt, men jag kan inte hjälpa att jag emellanåt sitter med mitt mest förnöjsamma åttitalssmil. Det är mitt i det mest strömlinjeformade så oändligt elegant. Det går att vara utan en hel del av det mest slicka, men när Boz Scaggs, den gamle, låter sin släpiga timing och lite skrovliga röst, dra upp breda traktorspår i Fosters porslinsarrangemang händer det något. Jag har lite svårt att förstå hur Foster kan låta Kenny G, västvärldens slipprigaste saxofonist, öppna showen och det låter som att Peter Cetera, en gång hygglig basist och sångare i Chicago, har reparerat sången i efterhand. Men ändå. När Brian McKnight gör EWF:s och Airplays After the love is gone är det slick soul i egen division.

Gnatar och gnabbar med nittonåringen efter middagen för första gången på två månader och hon tycker att det är roligt att jag redan har trampat fel i fadersrollens obarmhärtiga kvicksand och min son säger brådmoget att det känns som om huset är mer befolkat nu. Förvisso.

Det går ju möjligen att fundera på varför man utsätter sig för sådant när 500 femtonåringar vänder nunorna mot en men när de första tonerna i Coldplays Fix You tassar ut från kyrkorgeln så känns det snarare som ett - ja, vad annars?
     Jag vet inte hur många gånger jag har spelat i olika kyrkor i Svea Rike. Från de fnuttigaste missionshus till storslagna katedraler och som den anpassningsbara och veka själ man är har det sänkts och vridit och vänts på högtalare och det har tagits hänsyn till en publik mellan sjuttio och döden som om de skulle falla döda ner av en baston som känns i bröstkorgen, en virveltrumma eller en sprucken gitarrton. När jag känner basen vibrera i den uppbyggda scenen och känner hur baslådorna fyller landsortskyrkan med svullna åttondelar i Snow Patrols Chasing Cars börjar jag plötsligt minnas den där första känslan av att spela i en riktig ljudanäggning när allt bara svarar och det är starkt och larmigt men snyggt och man lutar sig mot ett beat och det tänjer och spänner i en friktion som är något mer än det som går att förklara. Och någon lyssnar. Efteråt har en kantor skrivit i gästboken att det är fel att dra in diskoteket i kyrkorummet. Tillbaka.
     På hemvägen i de kronobergska skogarna, precis när vi börjar fundera på om vi har valt rätt väg hem, ser vi ett rådjur lomma över ett fält. Ointresserad. 

Jag tappade verkligen fotfästet ett tag, men jag gör ett nytt försök med samma enfaldiga uppsyn som vapen mot en förundrad omvärld. Det har varken varit bättre eller sämre sen sist. Jag ångrade mig. Spola tillbaka.  Någon ljusglimt trots allt. Det traditionstyngda födelsedagsfirandet av H, förra året på Frasses i Nässjö, ägde i år rum på McDonalds i Vetlanda under festivalliknande former. Jag har spelat sakrala elvismelodier i en smockfull kyrka i Åseda och mindre sakrala melodier för genomförfriskade krögare i konserthuset. Så impregnerade av gratissprit att jag kände mig lite snurrig bara av att andas in alkoholångorna i lokalen. Min vita paljettskjorta sitter sämre än någonsin och har fått något som liknar en oljefläck på kragen. Det ser inte klokt ut. Jag har varit gräsänkling en vecka och krukväxterna neg vackert av näringsbrist men jag märkte att M inte riktigt ville anklaga mig för det. Det går inte att tänka på allt. Coldplay. Rep och plank för en spelning i Växjö. Som vanligt är jag åratal efter min samtid. Elin Larsson på Jazzklubben. Briljant. Ja, så där är det. Och då har jag inte nämnt den rent fysiska smärta som HV:s omständiga sätt att ta sig vidare till semin har vållat mig. Men ge mig en chans till.