Vilse i lemarcland
Vad är det med LeMarc egentligen? Han ger sig för första gången sedan 1993 ut på turné och det finns inte en plats kvar. Efter min vinyltripp i fredags har jag lyssnat igenom Nio broars väg och Bok med blanka sidor och är uppslukad i hans vanlighet och utelämnande och ibland lite sökta formuleringar som ändå börjar leva sitt eget liv när han sjunger dem. Jag är omåttligt förtjust.
Bär mej
Jag är av krita och lera
Tvivel
Aldrig så tydligt som nu
20 år?
Om du tänker köpa en fusionskiva i ditt liv, välj Heavy Weather med Weather Report. Den spelades in 1977 och är fortfarande, 30 år senare, briljant.
Välkommen hem!
En god fredag eftermiddag hinner jag slinka in hos Klasses och bläddra igenom några vinylbackar av det förflutna. Idag gick jag därifrån med ett par CD och en handfull vinyl. När jag skulle placera in CD-skivorna i hyllan så gled två dubletter ut från sina platser och hånflinade åt mig. Jag svär. I Musselstranden av Hermansson beskrivs det förflutna som något som har flera skikt och jag kan bara instämma. Jag kommer ihåg vilka LP-skivor jag har, men glömmer uppenbarligen bort vilka digitala media som har tagit plats hos mig. Ge mig bara två år till så kommer jag att vara komplett senil.
I skivkonvolutet till Välkommen hem! (-90) syns LeMarc med textutkast och ett kasettband med Gladys Knight and The Pips och visst finns det rätt tydliga motownreferenser blandat med de plastiga nittiotalssyntarna. Soundmässigt går jag inte igång på det här, men LeMarcs låtar har ju på senare tid visat sig bära vilken artist som helst och de är naturligtvis inte sämre när han sjunger själv. Han har medvetet placerat sig i den svenska poprockens mest centrerade fåra men lyckas ändå leverera något som är äkta och innerligt. Emellanåt låter han som en svensk Van Morrison. Håller det? För fasen. Texterna är nakna och jag frågar mig om någon svensk medelålders man med gitarr på magen har skrivit en mer direkt och chosefri kärlekslyrik.
Jag tror inte det.
En kväll i Huddinge
Glamour?
Je suis le soleil
Som ni ser. Markkolio och brudarna har uppenbarligen fattat att det är i bassektionen det händer.
Jerry Scheff
Det var förstås stort att se och höra Jerry Scheff igår. I sjuttiotalsshowerna med Elvis var han en rätt tanig kille i sparkdräkt med tidstypiska polisonger och igår vankade en distingerad äldre man in med ett brett leende och ett skönt groove. Hans spelstil är lika typisk nu men det gör ont att säga att han tappat en del av sin magiska timing. Kanske var han den av TCB-gubbarna som kändes rostigast, men hans insats var förstås ändå stabil. När han började klättra på halsen i sina karakteristiska fill blev jag emellanåt nervös, utan anledning visade det sig för det mesta. Hans attityd var helt avväpnande. Vid ett tillfälle gjorde han det klassiska misstaget att trampa ur instrumentkabeln. Don´t worry. Han böjde sig ner och plockade upp kabeln pluggade in och väntade in nästa tolva och basen satt återigen som en fet padda i väggen. När han spelade bassolot i Polk Salad Annie, för vilken gång i ordningen(?), var min nostalgidos så hög att jag borde avgiftas, vilket i och för sig Alf Svensson gjorde senare, när jag snarast kände mig som en heroinist som blir bjuden på koffeinfritt kaffe.
Under en stor del av konserten undrade jag varför det stod ett gigantiskt case jämte Scheff. Allt fick sin förklaring när han prydligt lade upp noter till en av Svenne Hedlunds låtar. Han vände ryggen mot Hedlund och fokuserade på sin kompskiss. Attityd?
TCB
Första akten inleds med ett par instrumentala nummer där TCB, ja alltså Elvis originalband med sjuttiotalets krämdelakrämmusiker, av någon anledning har ersatts av Cadillac Band, ett svenskt amatörband av högst medioker kvalitet. De backar upp en fantastisk stråksektion och en maffig blåssektion med fyra riktigt glödande trumpeter och fyra fläskigt fläkande tromboner, sax och flöjt.. Enligt uppgift kommer orkestermusikerna från Belgien, men det framgår inte av programmet. Därefter intar The Sweet Sensations scenen och gör några hyfsade nummer, bland annat Amazing grace i ett snyggt paketerat acapellaarrangemang. Temperaturen stiger ytterligare ett snäpp när The Imperials gör några nummer med amerikanskt fullödig stämsång. Det hela är småtrevligt men är förstås bara en aptitretare innan TCB tar över scenen efter paus. Och plötsligt står hela gänget där. Hardin, Scheff, Burton och Tutt. Och spelar så vitalt, svängigt och choosefritt att det är omöjligt att inte känna värmen från scenen. I fronten finns Terry Mike Jeffrey som sjunger så övertygande och rätt utan att alls snudda vid Elvis manér och tics. Det framstår som en respektfull hyllning och framförs med en av de bästa rösterna jag hört i konsertsammanhang. En god vän, för övrigt sångare, höll vid flera tillfällen på att upplösas i atomer av rent lyckorus. Det var musikalisk magi bortom det som kan förklaras.
Tänk dig in i situationen. Du sitter och lyssnar på levande rockhistoria som framförs av legender med en sångare som tar ut sitt hjärta i varje frasering, alla uppbackade av stråkar, blåsare, The Sweet Inspirations och The Imperials. Plötsligt introducerar Terry Mike Jeffrey Svenne Hedlund som bland annat gör Love Me Tender. Plötsligt befinner vi oss i Folkets Park 1979. Det är svartvitt, charmlöst och uselt. TCB applåderar artigt men måste ju också längta tillbaka till det sagoslott de nyss hade byggt upp. När Hedlund har fått sina minuter i ljuset introduceras Alf Svensson(?) på sax och Michael Järlestrand, sång. De skall medverka i How Great Thou Art. Som för övrigt redan hade spelats i första set. Och det är här mina damer och herrar som det blir så plågsamt att det tar sig fysiska uttryck för när TCB, världsmusiker, lydigt spelar introt till låten presenterar Svensson temat på sin ostämda taskiga altsax med en ton som är så rutten att min gode vän håller min arm så hårt att jag tror att den skall gå av och trycker in sitt huvud bakom min rygg för att liksom bara ta vägen någonstans och det är så genant att jag fortfarande ryser och när Sax-Affe äntligen tystnar tar Michael Järlestrand vid med en hygglig röst men som naturligtvis inte kan mäta sig med någon av de amerikanska gästernas formidabla röstresurser och min gode vän tror att han viskar men han skriker i mitt öra att han sjunger fel text och just när du tror att det inte kan bli värre träder kvällens konferencier in och fast övertygad om att det är han som är hela kvällens nav dödar han det som skulle kunna varit en konsert av absolut världsklass.
Jag måste säga att jag inte förstår hur det är möjligt att stjälpa en konsert med en sådan musikalisk potens på scenen.
Bland nät och fjädrar
Ännu en drabbning på badmintonplanen. Igår mellan undertecknad och Rektorn. Rektorn kom iförd snickarkläder efter att ha ägnat kvällen åt frivilligarbete i en kyrka. Själv kom jag trött och sliten från ett föräldramöte efter en lång arbetsdag i pedagogikens ädla tjänst. Direktören? Läkaren? Direktören satt på bästa plats på Kinnarps Arena med lite gåslever blänkande i ena mungipan och en sipp champagne i den andra. Läkaren? Han ville inte spela eftersom han skulle upp och spela goooooollllf så tidigt kommande dag. Och så säger man att det inte finns något klassamhälle? Rektorn och jag tittade sorgset på varandra när vi insåg att vi var själva symbolen för begreppet loser.
Matchen? Rektorn vann med 2-1. Visserligen med hjälp av några tvivelaktiga domslut och det faktum att jag under två set spelade i extrem motvind, men ändå. Det var ju inte heller särskilt sportsligt att psyka mig med ett nytt gult racket, men det är sånt man får ta. Jag sträckte dessutom min vad i andra set. Så nu kan man säga att min småländska Hjältevad är min akilleshäl.
Fånge i kapitalismens träsk
Vid några tillfällen har annonstexten med "Gå ned 8kg snabbt" lyst med eldskrift på skärmen. Hur kan Google veta? Jag har fikat alldeles för mycket den sista tiden, jag vet. Men vem av mina kamrater skvallrar? Jag måste vara omgiven av förrädare. Eller har Google placerat ut en spejare på Bernards?
So?
Var rätt tveksam när jag lade på Peter Gabriels So på grammofonens filtmatta. 21 år är en lång tid och Gabriels musik står knappast Stings efter när det gäller pretentioner och under en period spelade jag dessutom närmast sönder skivan. Mycket rikitgt. Sledgehammer känns trots allt tröttsam efter miljoner musikvideominuter på MTV med dansande kycklingar och en estetik som även för en sextiotalist känns för kvävande åttio. Men. Lyssna på Don´t give up. En hymn till människan med Kate Bushs säreget fria röst parad med Gabriels nakna rocktenor. Bushs frasering får tiden att stanna .
Gabriel har alltid haft den goda smaken att omge sig med musiker som både representerar konstnärsskap och fullödig professionalism. Tony Levins basspel är ett skäl så gott som något att med fingrar som lärkvingar bläddra fram So i skivantikvariatet. Det avslutande basgroovet på Don´t give up leder hela låten in i ytterligare en dimension. Dyrt.
Läste en intervju med Levin för många år sedan där han försökt förmå Musicman ett göra en signaturbas åt honom med tre strängar. Rätt udda i en tid där många basister helst ville ha fler strängar än gitarristerna.
Vill ni se en stjärna?
Vill inte påstå att Leander har varit mitt livselixir men desto mer fascinerad är jag av denne Enn som är så otidsenlig där han med alla röstliga manér och sin fantastiska timing levererar musik som de flesta närmar sig med dammvippa och städrock. Hans röst är helt osviklig och han förmedlar en så sentimental och samtidigt poserande känsla att klockorna stannar. Det är helt enkelt oerhört att höra en ung människa ägna sig så hängivet och skickligt åt något som sannolikt aldrig riktigt kommer att ligga i tiden.
Jag hade nöjet att kompa Mattias Enn på Svarta Börsen, vilket han med hundraprocentig sannolikhet har förträngt. (Jag var tvungen att leta efter mappen för att försäkra mig om att jag inte producerat ett fullständigt fantasifoster.) Han gav ett mycket sympatiskt intryck även om han insisterade på att jag skulle bära smoking, som är det mest förhatliga plagg jag vet. Jag kan hur som helst inte glömma hans förtrollande version av Les feuilles mortes, den franska sång som är förlagan till jazzstandarden Autumn leaves. Han sjöng en rubaterad vers som jag aldrig hört och fångade sedan ett uttryck i presentationen av originaltemat som innehöll den där sorgsna, laddade känslan som man alldeles för sällan hör i jazzen. Jag minns att jag fick känslan av att han återerövrade melodin från jazzen till dess ursprungliga form. Och varför inte? Få musikstilar har väl mer skamlöst knyckt material från andra genrer än jazzen. Friskt.
Kan det bli sämre?
"Jag känner mig inte uttråkad, inte kritisk. Jag känner mig förolämpad, trots att dansarna gör vad de kan av spektaklet." Allt enligt DN. En av de mest monumentala sågningarna jag har läst någonsin och jag är inte förvånad. Om någon hade frågat mig om kombinationen hårdrocksbasist och balett låter som en god idé hade jag tio av tio gånger generat skakat på huvudet.
Magnus Rosén, basist i Hammerfall, är i sitt rätta element fenomenal och jag säger det här utan att ha sett och hört föreställningen. Men visst är det så att basisters soloprojekt ofta, mycket ofta, är erbarmerligt ledsamma och mördande trista. Jag kan vid en snabb rekapitulation bara komma på en som lyckats att bygga hörvärd musik på basen som soloinstrument och det är förstås Jaco Pastorius. Pastorius var en förnyare, för improvisationsmusiken som helhet och elbasen i synnerhet. Det finns annars en uppsjö av tekniska fantombasister och flera är naturligtvis hörvärda, men knappast för någon annan än den som själv fastnat med sin tumme i E-strängen. Inte ens min favorit Jimmy Haslip har gjort särskilt intressanta soloprojekt.
Bland nät och fjädrar
Jag kunde direkt konstatera att allt var som vanligt. Direktören hade köpt de mest exklusiva gymnastikskor man kan tänka sig, med inslag av äkta guld. Läkaren var en smula trögstartad men tog för sig allt mer. Dopad? Rektorn var närmast outtröttlig i början men hade mot slutet svårt att räkna och skrek kraftuttryck som inte lämpar sig för detta fromma forum. Jag? Ett lätt fotarbete, naturlig timing och en stigande formkurva.
Min livslånga kolhydratuppladdning börjar betala sig.
Hasta la vista baby
Mitt gröna blod
1. "Hellgren! Du håller dina fingrar som ett knippe sparrisar." En rätt talande liknelse som nog tämligen väl beskriver min obefintliga kroppskontroll. Effekten av budskapet förstärks avsevärt när någon vrålar detta med sina lungors fulla kraft i närheten av örsnibben.
2. "Hellgren! Dina skor är de fulaste på hela regementet." Jag hade inte till fullo förstått att det rörde sig om en skönhetstävling, men jag måste erkänna att skorna var väldigt gröna för att betraktas som svarta.
3. "Hellgren! Du som är musiker borde väl kunna marschera i takt." Jo, i och för sig, men jag hörde aldrig något backbeat. Det svängde ingenting.
Konklusion: Försvaret mådde bra av att lämna mig i dikesrenen. Jag hade nog inte den rätta geisten. Även om det är förvånande med vilken frenesi försvarsmakten angrep det rent estetiska i min gärning.
Jag hade nog aldrig kunnat bli minister.
Zlatan!
Efter gårdagens kvalmatch mot Danmark verkar alla sportjournalister stå fullständigt yrvakna med brallorna motvilligt nedhasade i knävecken. Visserligen säger alla nu samfällt att Zlatan har ju alltid varit bra, men så här bra? Hallå. Tröttsamt. För några veckor sedan kunde vi se Elfsborg bli uppätna, pulvriserade, omintetgjorda av Valencia som inte hade inlett sin säsong. Jag tror inte att jag har sett eller kommer att få se en mer ojämn kamp. Vad är poängen? Jo. Zlatan spelar i en liga av samma höga snitt som den spanska. Är han i hygglig form står han för kreativitet och anfallslusta och är ett ständigt orosmoment. När han är i bra form så dominerar han matcherna och håller försvar av absolut världsklass sysselsatta i minst 80 minuter. Han är tung, kvick, teknisk, tuff och genialiskt oberäknelig. I Sverige har det diskuterats om Z skall vara med i landslaget. Gode Gud. Vi kommer aldrig att få en bättre forward.
Jag är orolig
Grönt te? Nja.
Blåser bort dammet från Japans Tin Drum från 1981 i mitt arma sökande efter det optimala vinylknastret och jag blir kanske inte direkt född på nytt men får omedelbart lust att ta på mig kostym och dricka te.
Du kanske minns Japans rätt besynnerliga artpop med Mick Karns bandlösa bassound parat med David Sylvains röst, som emellanåt låter som en avslappnad Bryan Ferry. Här och var blir det, 26 år senare, en aning sökt, som om någon i ett musiklaboratorium sitter och tänker att vi blandar brittisk syntpop med lite Stockhausen och se där några gamla orffprylar, släng i, pukor är exotiskt och varför inte skruva fram lite hemliga syntljud, just det; japansk soya - späd ut och marinera. Svänger det? Nja, men det är trivsamt och fortfarande rätt originellt med musik som bygger på Karns utsmyckande bandlösa bas och pukor. Efter ett par genomlyssningar börjar det luftiga soundet bli milt suggererande. Det hade varit än mer intressant om melodierna hade lånat kulörer från öst istället för att klä det vanliga fattiga brittpoptonspråket i kimono. Men. Jag blir fortfarande lätt förälskad i tilltalet.
Texterna är så där utsökt brittiskt poserande där varje textrad uttalas på behörigt avstånd alltmedan mascaran sakta stelnar.
I´m tired but we won´t sleep at all
Even though the air is calm
There´s something here it´s something warm
Something cuts and scars inside tonight
Sons of pioneers are hungry men
Jag hade en gång...
Brecker och Ogerman
Jag kommenterade Michael Breckers Pilgrimage tidigare och sa att hans "saxsound var bättre än någonsin". Jag hade fel.
Jag har de senaste dagarna lyssnat på Cityscape. 
En skiva där Claus Ogerman har skrivit och arrangerat musiken och Michael Brecker är tenorsolist. Ogerman är kanske främst känd för sitt samarbete med Sinatra och Jobim, men har här skrivit en musik som du som lyssnare måste kliva in i. Det finns ett europeiskt behärskat vemod i In the presence and absence of each other där Ogermans arrangemang arbetar med de där dissonanta klangerna som bildar en orolig och ändå betagande vacker bakgrund till Breckers saxton som inte gör någon hemlighet av att den bara är på utflykt från jazz- och funkland.
I de mer funkiga avsnitten känns kombinationen av Steve Gadds trummor, Marcus Millers gnistrande elbasspel och den storslagna stråksektionen underbart kitschig. Hur många försök har inte tonsättare världen över gjort att försöka foga ihop konstmusikaliska förtecken med kompsektioner av fullblod? Tack vare att Brecker verkligen har förmågan att brottas med och matcha det sound han möter blir resultatet trots allt attraktivt. Och. Hans saxsound 1982 är helt omistligt. En vitalitet och ett personligt uttryck som bär över årtiondena. Och vad är det för känsla han uttrycker i sin komprimerade saxton? Jag vet inte.
Problem 2
Min yngsta dotter läxade upp sin äldre syster och mig vid kvällsmaten. Hon upplyste oss om att vi var tvungna att sluta prata samtidigt. Vi gapade som fiskar av förvåning när hon strax därefter uppmanade oss att prata samtidigt. Vi lydde förstås och pratade en aning i mun på varann. Hon avbröt oss direkt och förkunnade: "Där ser ni. Jag hör inte vad ni säger." Min treåriga dotter tillrättavisar sålunda mig och försöker medelst en metodik präglad av "learning by doing" få mig att ändra mitt invanda beteende. Vad kommer härnäst? Kommer hon att kommentera mitt bordsskick? Jag trodde att mitt hem var ett ställe för rekreation och ett otvunget umgänge. Gode Gud.
Problem 1
Jag kan inte påstå att jag har en särskilt stor bekantskapskrets, vilket är helt logiskt. Det betyder också att jag har vant mig vid en mailskörd om ungefär två mail om dagen. De senaste dagarna verkar det dock som om de få människor jag utväxlar mail med i ett närmast maniskt tillstånd har spottat ur sig information, åsikter, datumförslag och gudvetvad. Borde jag vara glad? Jag tror att jag känner mig en smula utbränd. Kan det vara åldern?
Jag var ju så stark i morse.
Bara en känning
Min kolorerade fotknyla torde inte vålla några större problem vid nästa drabbning, så här dags i livet dras vi motionsidrottare alltid med lite skavanker. Det viktigaste är att vara på tå och fokusera på rätt sätt. Innebandy är innebandy och vad som helst kan hända. Har jag bara min dag vet jag att jag kan prestera i nivå med de absolut bästa, men bollen är ju alltid rund. Man måste komma ihåg att det finns ett motståndarlag också och det är ju ett faktum som ofta sätter käppar ihjulen när man störtar mot mål. Men om jag bara har det där lilla flytet och har turen med mig kan allt hända. Lägg gärna på minnet att jag kommer från en tung träningsperiod förenad med en kraftfull kolhydratuppladdning som medför att jag sannolikt kan ha en positiv utvecklingstrend under hösten. Det värsta som skulle kunna hända är att formen är perfekt men att tekniken sviktar. Det viktiga är att få allt att stämma. Jag kan bara gå in och göra mitt bästa.
Kvällens klo
När liten dotter är lagd bläddrar jag fram TV-tablån i hopp om att finna något underhållande att titta på, men ser snart att P2 sänder Alan Holdsworth, inspelad live i Malmö. Alltså en konsert som ägde rum några dagar innan jag såg Holdsworth i Stockholm i maj. Jag måste erkänna att jag inte alltid försvarar den svenska statsradion, mest för att jag tycker att den är så kolossalt otymplig och i sin organisation verkar bära på så mycket dött kött, men ikväll blir jag närmast rörd över att P2 verkligen gjort sig omaket att banda konserten live. Holdsworth är omtalat motvillig till att spelas in överhuvudtaget men uppenbarligen har någon förmått att övertala honom. Ljudet är helt perfekt, egentligen helt färdigt för en CD-utgåva, och det distade elpianot och AH:s legatosolon låter sagolikt. I mixen uppfattar man ännu tydligare vilken briljant pianist Pasqua är kanske för att Wackermans trumspel inte tillåts att dominera ljudbilden. Mellan låtarna går det att höra hur bandmedlemmarna samtalar och som lyssnare kan jag inte vara närmare musiken än så utan vara där. P2. Jag är imponerad.
Hur stor är chansen att RIX FM stod på kö för att få spela in konserten?
94 minuter på Stadsparksvallen
J-Södra-Enköping. 0-1. Ingen rolig match. Jag satt i ett hav av kritiska kollegor som oavbrutet öste ut sitt ofiltrerade missnöje över de tappra grönas oförmåga att åstadkomma något kreativt. Ju längre matchen led, desto mer synd tyckte jag om hemmalaget och jag började fundera på hur det skulle vara att ha en publik på tvåtusen personer som inte bara kritiskt granskar mig i mitt dagliga värv utan också oavbrutet kastar ur sig nedlåtande omdömen. Glåporden skulle falla som ett svenskt högsommarregn.
Sopa. Du har inte gjort ett rätt idag. Varför gjorde du så? Kämpa nu då! Byt ut honom, han suger.
Men ju mer jag tänker på det inser jag också att jag närsomhelst skulle kunna simulera en skada och lägga mig ner på golvet och liksom krampa och hålla armen för ögonen samtidigt som jag skakar på huvudet. Min tvåtusenhövdade publik reser sig då som en man och buar mot den osynlige gärningsmannen och när domaren kommer mot mitt håll reser jag sakta på mig och linkar ut genom dörren alltmedan min publik applåderar mig som den tappra krigshjälte jag faktiskt innerst inne är.
Ge mig ett vettigt...
...skäl att för andra lägga en förlåtande grund med min bas.
Jag spelade idag med B (trumslagare) och S (pianist). När vi inledningsvis stökade upp vår utrustning småpratade vi i vänlig samtalston. Det visade sig att de båda hade läst delar av min blogg och de lät antyda att mina texter skulle vara präglade av en dyster och närmast uppgiven ton. Jag tappade för en kort stund fotfästet och kunde inte riktigt finna mig.
När jag slutligen samlat mig frågade jag: Uppfattar ni inte min blogg som en hyllning till livet?
De tittade på varann och brast ut i skratt. Inte ett hånskratt men det där skrattet som både är hjärtligt och hjärtlöst på samma gång.
Jag satte mig ner och försökte att stämma min bas.
Ge mig ett vettigt...
Igår färdades jag med H (pianist) och J (sångare) till en vindpinad ort på västkusten för att leverera godkänd kvalitetsunderhållning. En trevlig färd med intressanta samtalsämnen. H har tidigare spridit ett illasinnat rykte om att jag skulle vara den mest fåfänga personen av oss alla. Alla som någon gång har sett min livlösa hållning och smaklösa klädsel vet att ett sådant påstående inte kan betraktas som något annat än ett poänglöst skämt. Jag skulle precis knäppa honom på näsan med att jag åtminstone inte har några rosa märkeströjor när J snabbt inflikade att han sannolikt är den mest fåfänga. En plågsam, kletig tystnad spred sig i bilen när H och jag snabbt retirerade. Här var diskussionen avslutad. Vi kunde inte, ville inte, vågade inte slå in den redan vidöppna port till fåfängans avgrundsdjup som hade öppnats.
Efter en timme hördes ett ljud som inte kunde tolkas på annat sätt än att J höll på att kvävas. Jag har inte hört något liknande ljud sedan jag satt extravak hos döende patienter. Jag vände mig oroligt om och J såg uppenbarligen min vettskrämda blick när han myndigt förkunnade att han sjöng upp.
Underhållningen avlöpte till allas belåtenhet fram till det sista extranumret när jag har mina fyra sekunder i rampljuset. En basintroduktion i två takter med en fet kvint som mullrar i hela scenen, en värdig avslutning på en genomproducerad show. Jag hann spela tre toner innan strömmen gick. Man ger och ger och ger men vad hjälper det?
Det finns ingen basgud.
Sångare?
Hansson lyfter också fram de andra medlemmarna i Police, Copeland och Summers, och redogör för deras styrka som musiker. Jag håller med. De är stilbildare och tillsammans är de magiska. Men. Hallå. Vänta. En saknas. Ja. Han som sjunger och spelar bas. Sting är inte bara en formidabel sångare. Han är också en stilbildare som basist med basgångar som inte bara pumpar energi i Police utan också är ett sirligt hantverk med snickarglädjens krumbukter runt Summers paviljongbygge. Sting förmår att bygga låtarna kring basen. Och han gör det samtidigt som han sjunger.
Sting är en av de artister som är för kompetent för att falla den helskraja svenska kritikerkåren på läppen. Skälet? Jo, han kan spela, sjunga och har uppenbarligen rätt grundmurade kunskaper om musikalisk form och komposition. Han kan tydligen något annat än tjocka barréackord med taskig dist. Jo, han kan plocka upp udda taktarter, countrypastischer, ryska nationalromantiker, storstadsromantisk noirjazz och blanda det med ett klassiskt popidiom och dessutom få ihop det till en enhet. Han förverkligar sin idé genom att engagera utsökta musiker. På Stings första soloplatta, The Dream of the Blue Turtles, fanns representanter från den nya jazzens absoluta elit. Branford Marsalis, Kenny Kirkland, Omar Hakim, Darryl Jones. Ett rätt stort steg att ta från Police som när det begav sig var en av de riktigt stora arenagrupperna.
För några år sedan såg jag en dokumentär kring en skivinspelning där Sting förklarade för de gamla gubbarna i The Memphis Horns hur man spelar i 7/8-takt.
Det borde naturligtvis vara förbjudet att vara så pretentiös.
