walkingbass

Den taffliga allusionen i inlägget innan får ses som en kommentar till det faktum att en kollega tejpat upp en bild av Björn Ranelid på min arbetsplats. Efter att ha inlett en ganska grumlig förundersökning trädde H fram och erkände att han på sin arbetsplatsförlagda tid klippt ut en bild på en brunbränd Ranelid som tittar fram med sin stålblå blick ur en lund, skur, flock, samling, hop, skock (ja du förstår) av äppelträd. Jag måste erkänna att mina misstankar gick åt ett annat håll. Det är så att jag emellanåt försvarar de där författarna, typerna som oförfärat sätter hela sin personlighet i pant i varje uttalande de gör och i varje mening de skriver. Och dessutom oförfärat vågar påstå saker om vår ängsliga samtid. Ja ni förstår, Ranelid, Lundell, Lundgren och emellanåt Guillou som ju just nu framstår som fånigare än någonsin. Jag är svag för sånt. Alltså tänkte jag att det var en slags litteraternas sammansvärjning och såg fram mot nytt bränsle i debatterna.

Men, istället var det alltså H som på ett synnerligt omoget sätt skulle hämnas att jag hade ändrat hans skrivbordsbakgrund till en bild från Min Häst.

Besynnerlig känsla. Alla är som bortblåsta. M i buss till Berlin. J1 arbetar. J2 i buss till Stockholm. J3 lajvar. J4 njuter av att ha obegränsad tillgång till storebrors dator. Och jag dricker en espresso som om vore det den sista droppen vatten.

Jag har spelat DHL mer än vad min omgivning önskar de sista veckorna, och det var typiskt nog ett nummer av Bass Player som fick mig att lyssna om och om igen på vad som måste vara den bästa liveskivan i historien. Hathaway är som vanligt strålande och han omges av ett band som smäller vilket uppnosigt blacknussgäng som helst på fingrarna. Det är fluffigt, sobert men ändå svullet och slamrigt med en gemensam time som snirklar runt beatet så att det tänjer och sträcker i örongången. Några låtar är mer jamorienterade, inte minst Voices Inside (Everything is everything) som innehåller nittonhundratalets coolaste och svårast svängande bassolo. Willie Weeks knuffar runt groovet men ändå, med en tematisk behandling som är minimalistiskt genial. Det är ingen idé att förställa sig: Jag går i bitar.

På tuben finns några audioklipp från DHL, men väldigt få videoklipp på Hathaway överhuvudtaget. Klippet nedan är uppenbarligen från en TV-inspelning, men visar ändå hur han förkroppsligar svänget och attityden i en musikalisk tradidition som bottnar i seklernas oförlösta djup.

Vid frukostbordet, lördag,  det samtalas om en förfluten vecka och tonårsdottern säger att någon är cool, och jag kan inte låta bli och frågar vad hon menar med cool, betyder det att någon är typ som jag. Hon bemödar sig med en avmätt blick som uttrycker väl mycket information. Dels: om du tror att det där var roligt så har du fel. Dels: om du verkligen tror att du är cool så kan jag upplysa dig om att du inte ens skulle vara cool som bifigur i Sunes sommar. Dels: om du verkligen tror att jag tänker förklara för dig vad cool är så har du fel. Dels: det är tidigt, vi snackar om det en annan gång. Men, precis som min hjärna jobbar för högtryck för att tolka den tysta information som sprids under en sekund, säger hon plötsligt nära nog. Och det är en sån timing i den repliken att jag fullständigt golvas. Jag frågar vad hon menar, jag ber henne förklara, men konversationen är över. Hon ler belåtet och jag häller upp min tredje balja kaffe för att kunna gå vidare. Nära nog? Hallå.

Här låter Nana Mouskouri som en grekisk Radka Toneff. Spröd och stark. I mitt tycke spelar Michel Legrand lite för många och för dominerande pianofills, men lyssna på sången.

 

 

 

Jo, vi står där igen, två håglösa akademiker som väntar på att bli nedskurna med ett distinkt rött pennstreck i nästa budget, övergivna av Direktören, som nu helllre vårdar sin TV-karriär, och Läkaren, som gräver guld i väst. Och självklart. Om det fanns några sådana val i mitt påvra liv, hade jag förstås undvikit en dragig källarlokal på Rosenlund till förmån för dylika aktiviteter. Men det är ingen ursäkt. Jag spelar uruselt. Rektorn, eller snarare, min vän formerly known as Rektorn, är på stridshumör och tröttar ut mig så till den milda grad att jag överväger att sjukskriva mig någon dag eller så, och spöar mig följaktligen med 2-1.

Jag känner mig som ett svenskt landslag med Mellberg som kreativ spelfördelare och Zlatan som uppoffrande mittback. Jag är förlorad. Igen. Och. Det kan kanske kan förklara min förmodat ampra uppsyn imorgon. Fasen.

Nostalgins efterhängsa, men småcharmiga tryne, visar sig från sitt allra mest insmickrande humör, när nu smårunda fotbollshjältar står med fuktiga ögonvrår och ser uppriktigt rörda ut över Åtvids återkomst till Allsvenskan. Och jag skulle ljuga om jag inte medgav att mitt sjuttiotal börjar rulla upp i svartvita klipp. Edström, Torstensson, Benno, Olsson och Roland Sandberg som jag var fem meter ifrån för ett år sedan på en underlig idrottsgala i Ronneby. Han såg vältränad ut. Sandberg hade den där underliga förmågan att peta in bollarna enkelt och lätt, alltid på rätt plats, kvick och oljig för försvararna. Och Edström, som levt ett helt medialiv tack vare några riktigt snygga strutar i blågul dress. Buster, proffsliv och för en liten kille på lågstadiet en hisnande känsla av att svenskt stål kanske biter i världen utanför. Och ändå representerar kanske Åtvidaberg mer än något annat den svenska godtrogenheten; Facit med sina skrivmaskiner och räknedito som plötsligt kändes komna från medeltiden när japanerna började kränga miniräknare och datorer till tekniksugna européer. Sverige hade varit sig självt nog.

Jag vet inte varför jag tänker Åtvidaberg i svartvitt. Jag minns hur vi i lägenheten i Vällingby såg vinter-OS från Sapporo 1972, på familjens första färg-TV av märket LUMA, tror jag. Det var hisnande. Hoppas att Åtvidaberg får en lika färggrann återkomst i högsta serien.

Jag är rädd att min ålder på allvar börjar kräva sin rätt. Och det är ju inte så konstigt, eftersom jag aldrig har varit äldre.  

1. Jag kunde förra veckan inte redogöra för mitt mobilnummer för en av mina baselever. Det går inte att beskriva som något annat än ett hål i huvudet. Eleven ifråga såg först road ut, men när han såg min tomma blick förstod han att hans baslärare sannolikt har passerat zenit. Fritt fall.

2. För två dagar sedan, på väg till mitt basrum på våning fyra, passerade jag glatt just den fjärde våningen i musikhusets trapphus för att en gnutta förvånad mötas av en vindsdörr. När jag med blossande kinder tassade ner för trapporna och diskret försökte att låtsas som om ingenting hade hänt möter jag en baselev som formligen imploderar av skratt. Jag log ansträngt och sa att jag bara skulle kolla en grej.

3. Den som har sett min eländiga uppenbarelse i skolan kan inte direkt anklaga mig för att vara överdrivet finklädd. Hemma är det än värre. Jag kan gå omking i brallor som är behagligt uttvättade och inte nödvändigtsvis helt moderiktiga. Bekvämlighet framför allt. När jag igår hasade mig uppför trappan mot TV-soffan hör jag hur femåringen tassar efter, endast för att säga:

"Snygga brallor, farsan".

Kan jag inte bara få vara ifred?