walkingbass

Jag har spelat DHL mer än vad min omgivning önskar de sista veckorna, och det var typiskt nog ett nummer av Bass Player som fick mig att lyssna om och om igen på vad som måste vara den bästa liveskivan i historien. Hathaway är som vanligt strålande och han omges av ett band som smäller vilket uppnosigt blacknussgäng som helst på fingrarna. Det är fluffigt, sobert men ändå svullet och slamrigt med en gemensam time som snirklar runt beatet så att det tänjer och sträcker i örongången. Några låtar är mer jamorienterade, inte minst Voices Inside (Everything is everything) som innehåller nittonhundratalets coolaste och svårast svängande bassolo. Willie Weeks knuffar runt groovet men ändå, med en tematisk behandling som är minimalistiskt genial. Det är ingen idé att förställa sig: Jag går i bitar.

På tuben finns några audioklipp från DHL, men väldigt få videoklipp på Hathaway överhuvudtaget. Klippet nedan är uppenbarligen från en TV-inspelning, men visar ändå hur han förkroppsligar svänget och attityden i en musikalisk tradidition som bottnar i seklernas oförlösta djup.