walkingbass

Hörde precis Tomas Andersson Wijs cover på Carolas Evighet och föll raklång till golvet. TAW har ett sätt att uttala orden, forma dem i munnen och ladda dem med betydelser och nyanser som man inte trodde texten var mäktig. På samma sätt kan jag vältas över ända när jag hör Rickie Lee Jones sjunga I can´t get started. Det finns några som har den där rösten som man direkt urskiljer och bara vill fortsätta lyssna till. Joni Mitchell, Miles Davis, Jaco Pastorius, Pat Metheny, Radka Toneff. Det är något i deras tonfall som direkt avslöjar att det här är på riktigt, lyssna, vackla inte. Och plötsligt blir musiken, orden det mest essentiella, det mest sanna och konkreta, det enda som försonar.  

På 1900-talet spelade jag med Tomas Andersson Wij två gånger, vilket han med rätta säkert förträngt. En gång på Klubbensborg och en gång i saligt avsomnade Ebeneserkyrkan i Stockholm.  Ibland undrar jag om jag har drömt, önskat ihop sådana där minnen, på samma sätt som Lars Ohly tvärsäkert hävdade att han hade spelat boll med Nacka Skoglund. Jag blir orolig. Hursomhelst. Trots att det är åtskilliga år sedan, kan jag fortfarande komma ihåg små textfragment om skrivböcker röda av stavfel, vilket är otroligt med tanke på att jag har nationens sämsta textminne. På skivan Ebeneser finns ett par textrader som etsat sig fast, ett andetag om förgänglighet och hopp:


P.S. Har du inte Radka Toneffs sista inspelning, Fairytales, tillsammans med pianisten Steve Dobrogosz, så väntar en upplevelse bortom, just, ord. D.S.

Jag såg Rufus Wainwright på Letterman häromdagen och blev förbluffad över hans säkerhet och uttryck (även om jag väntar något år med att klä mig i lederhosen).  Jag har alltid haft en fäbless för människor som vågar vara svullna och storslagna oich inte hymlar med att de sysslar med de stora konsterna.  Release the stars ligger och väntar i ipoden. 

Jag är 42 år i år, vilket i sig inte är en belastning, men möjligen en förklaring till (varför skulle det vara det, läs inte vidare, ett fullständigt idiotiskt resonemang följer) min övertygelse om att varje dag är min sista. Tro då inte att det leder till den romantiska suga-märgen-ur-livet-lev-varje-dag-som-om-det-var-din-sista-effekten. Tvärtom. Plötsligt finner jag mig konstatera att saker inte spelar någon roll eftersom jag ändå sannolikt kilar runt hörnet.  Det märkliga är att det hela inte mynnar ut i någon självömkan, vilket annars är en av mina absolut främsta grenar. (Fråga för all del min familj. Min patologiska självömkan i kombination med att jag har en smärtröskel som inte överstiger ett spädbarns gör mig helt odräglig att leva med. Jag är dessutom en usel människa och på det hela taget missanpassad.) Det verkar samtidigt fungera som en överlevnadsmekanism, där jag faktiskt gör saker som jag inte är övermåttan förtjust i med en axelryckning eftersom det ändå är sista gången.  

Bo Kaspers Orkester fångar samma känsla på den utmärkta skivan i centrum(1998):


BKO, som först blev älskade, hypade och sedan sakta ihjälkramade av en nervös kritikerkår. Deras främsta brist: De kan spela och sjunga. De leker med jazz och soul,  referenserna till Johansson, Gullin och Mayfield duggar tätt, och de lånar sig till att behärska sina instrument och röster som yrkesmän. Vad värre är, de hyr in musiker och arrangörer som faktiskt kan sin hemläxa. Jag blir alltid lika förvånad över recensioner där man kritiserar musiker för att vara för bra. När kommer det resonemanget att gälla journalister och författare, nä du vet han skriver för bra, han har helt enkelt arbetat för mycket med sitt språk det funkar inte, det är liksom fräschare med lite stavfel och såna grejer.
 
Om du inte upptäckt Bo Sundströms Skåne så skaffa den i en reaback eller hos Klasse.

Fick Lars Danielssons Mélange Bleu på posten idag och när jag väl dyrkat upp plasthöljet möttes jag av ett ljudlandskap som svårligen låter sig beskrivas, men det är ju fånigt att inte försöka: trasiga beat som försiktigt göms av vinylskrap, loopar, svischande och svepande sound, Molvaers trumpet som flämtar, kvider och sjunger med hes röst, Chrisensens trummor och slagverk som glittrar utan beat och i och utanpå allt Danielssons cello, piano och kontrabas. Det är musik som är så nära kärnan. Av vad? Jag vet inte, men det bränns och svindlar och bryter ibland uti den slags innerlighet som limmar ihop Allt. Jag har sedan länge tröttat ut  min omgivning med Libera Me, som är precis lika utsökt men helt annorlunda. Mélange Blues plats är redan reserverad på min ipod.

Lars Danielsson är unik. Jag har sett honom spela med Caecilie Norby med nedfällda solglasögon på Skeppsholmen, tillsammans med Lars Jansson Trio för att inte nämna Alex Acuna och dessutom haft turen att ha haft honom som lärare under ett gymnasieår, vilket han naturligtvis med rätta har förträngt. Det finns få musiker som på samma sätt kliver in i musiken, ja, nästan inkarnerar musiken i sitt väsen. Jag tror inte att förberedelse av baslektionerna låg högst på prioriteringslistan då, eftersom hjulen började snurra redan då. Men jag minns hur LD ibland kom med en kladdig skiss från Lars Jansson, satte sig vid pianot och lät mig försöka följa med korniga elbastoner. 

Mnozil Brass, Pingstkyrkan Jönköping 25/5, ett av de mest extravaganta framträdanden jag sett och hört. 7 brassmusiker, 3 trumpeter, 3 tromboner, 1 tuba, som agerar, dansar, sjunger (!), och dessutom är fullfjädrade musiker i de stilar man komma att tänka på i samband med brassmusik. 

Jag brukar då och då raljera över bleckblåsares bodybuildertänkande, det vill säga musik handlar inte om uttryck, utan högst, starkast och snabbast. (Jag minns fortfarande Lasse Lindgrens gästspel på Svarta Börsen, när han bad publiken att backa en aning: "man vill ju inte skada någon".) Dessutom brukar det ta en stund för en bleckblåsare att upptäcka att musikalisk kommunikation rätt ofta handlar om att kliva utanför den egna instrumentgruppen och stämman: Ja - det finns en trumslagare som håller takten och det är inte alltid snyggt när blåset hänger, ja - den ton du spelar förhåller sig till det ackord som pianisten spelar, ja - samma slinga finns i gitarren även om det inte hörs när du spelar i fff och ja - det är basisten som svänger där i hörnet.

Mnozil bekräftade naturligtvis en del av dessa fördomar (?) när trumpetarna otaliga gånger duellerade, låt vara med en komisk touch. Den lyriske trumpetaren göre sig icke besvär.  Samtidigt en stående ovation till Thomas Gansch som förutom att vara en av de mest glödande screamers jag hört också i en briljant duett med Leonhard Paul lät höra ett tonspråk med lekfullhet och timing som gick rätt in i själen hos en mer jazzorienterad åhörare. Mnozil gav också näsflöjtens krympande skara ett ansikte även om det vanvördiga bortkastandet måste ses rent symboliskt.

...skäl till att fortsätta spela bas. (Jag gissar att det redan är för sent för min del.)

När mina vänner och kolleger har ägnat sig åt något meningsfullt i sitt liv har jag ägnat mig åt ett liv i marginalens förkvävande skugga. Jag har vänner som är läkare, ekonomer och biståndsarbetare, som dagligen gör något för att skapa en ljusare framtid för människan. Jag? Min hjärna är överbelastad med kunskaper som inte har något värde och som jordens befolkning i stort lever lyckligt ovetande om. När mina kolleger citerar Horatius och resonerar om kvantfysik och diskret matematik kan jag närsomhelst sjunga basgången i Bob Marleys Is this love. Om någon undrar (?) kan jag också berätta att Will Lee, basisten i David Lettermans talkshow, också sjöng i den amerikanska reklamen för Snickers. Jaco Pastorius underbara solo i Weather Reports Havona är förstås inte improviserat utan är i sig en egen liten fantastisk komposition. Chuck Rainey spelade den hårt svängande basgången i Aretha Franklins Respect och James Jamerson, alla moderna basisters fader, fick sitt stumma sound genom att knäppa med ett finger, handen kupad över mikrofonkåpan, slipade strängar förstås. Det är många som tror att basgången i I Got You, James Browns pacmanlåt, växlar mellan D och C. Fel. D och C#. Vid festliga tillfällen kan jag också undslippa mig att jag föredrar ljudet i Sadowskys preamp (förförstärkare), men brusar den inte en aning mycket?

Gode Gud.

... skäl till att börja spela bas.

Du står längst bak på scenen dit strålkastarna inte når, å andra sidan är det så hett av ljuset som kommer bakifrån att dina inälvor kokar, eller åtminstone småputtrar.

Du står mellan gitarristens alltför höga volym och trummisens crashcymbal. Scylla och Karybdis? Västanfläkt.

Du har den absolut tyngsta utrustningen som skall släpas baxas krängas hävas ur bilen in i hissen upp på scenen över blåsarnas notställsväska som de glömmer efter konserten så att du tvingas släpa på ännu mer prylar. När du väl står färdig för soundcheck, gnäller en av trumpetarna över att han glömde sitt trumpetställ (vikt 150 g, och en av två saker som den stackars plågade konstnären skulle komma ihåg) och efter den första cymbalinsatsen från trumjocken inser du att öronpropparna är borta och visslet i dina öron överröstar nästan sångmonitorn.

Du tittar hålögt ut mot publiken klockan 21.00 en fredagkväll och tycker att du är den mest missplacerade personen i världen sedan Bert Karlsson satt i riksdagen och att höjden av livskvalitet är att se Let´s dance. En folköl och lite trasiga chips flimrar som en hägring. Du får plötsligt lust att kortsluta hela skiten och åka hem.

Efter konserten kommer en överförfriskad herre med en andedräkt som ödelägger kretsarna i Dantes Inferno och tackar för gitarrsolot.

Var härförledenoch lyssnade på Alan Holdsworth på Fasching. Jag har inte varit där sedan jag studerade i Stockholm på 80-talet. Samma trånga svettiga känsla med tålmodig och stressad servis som balanserar mat och dryck genom publikhavet. På utsatt tid var bandet där: Holdsworth, Chad Wackerman, Alan Pasqua och Jimmy Haslip. Fusionadeln. Medelålders män. Jag blev en smula tagen av att jag stod 8 meter från den basist som jag tagit mest intryck av, försvarat, hyllat och vars basgångar jag lyssnat på i snart 30 år. Håret på ända, som om han sovit fram till konsertens början. Faktum är att jag inte har sett en trötttare människa i hela mitt liv, men när Wackerman knackade in föll allt på plats, tonen, dynamiken,  elasticiteten som ger det för Haslip så typiska soundet och uttrycket.  Två set magi och bilen rullade lätt hem.