walkingbass

...om 36,7 år. Allt enligt Expressens webtest. Som om min dödsångest behövde en extra skjuts.

...eftersom jag tillbringade minst en halvtimme i soffan för att betrakta firandet av Victorias födelsedag i lördags. Det som bekymrar mig allra mest med denna, till stora delar, obegripliga tillställning är kombinationen mellan ljud och bild, det som då och då kallas television. Jag såg flera gånger bilder på orkestern som så vitt jag förstår var mycket kompetent, med en del medlemmar ur Blacknuss under ledning av Putte Nelsson. Mest förbryllad blev jag när jag såg slagverkaren spela, till synes, svängigt. Däremot hördes inte ett enda litet triangelklirr, äggfras, congasmäck eller rassel whatsoever. Hur resonerar en sådan producent? Varför inte ta in en slagverkare så att vi får något som rör sig i orkestern?

Det påminner mig för övrigt om en inspelning på 1900-talet där ljudteknikern bad oss musikanter att tala om ifall ägget (i plast, en slags shaker) var för starkt. "Jag har en hörselskada så jag kan inte höra de fekvenserna." Han var inte kvar nästa dag.

...eftersom jag på årets soligaste dag satt och såg på American Idol på danska TV3 med min sommarslöa tonårsdotter. Jag har tidigare förfasat mig över den svenska varianten på programmet där jurymedlemmarna verkar gå mer efter utseende och en obefintlig fingertoppskänsla än att bedöma det som verkligen betyder något, sångrösten.

I de klipp av de tusentals sångprov som görs i American Idol finns förvisso tendenser till lyteskomik där juryn går onödigt hårt åt personer som av olika orsaker inte har den självinsikt som krävs. Men lägg märke till att ingen förpassas ut för att de inte ser tillräckligt anpassningsbara ut.

Faktum är att det som ger American Idol dess verkliga tyngd är den kompetenta juryn. Randy Jackson är en etablerad fulllblodsmusiker och producent, självklart basist, som bland annat har spelat på Madonnas Like a Prayer, turnerat med Mariah Carey, Jean-Luc Ponty, Aretha Franklin och Billy Cobham. Paula Abdul bhöver ingen presentation men många känner sannolikt inte till den karriär som koreograf som låg till grund för hennes succé som artist. i filmen American Beauty syns delar av hennes verk i drömsekvenserna. Simon Cowell är plågsamt uppnäst, men är samtidigt A&R på SONY BMG i Storbritannien så det är svårt att ifrågasätta hans yrkeskunnande. Vart vill jag komma? Jo, i USA tar producenterna av American Idol det hela på ett blodig allvar vilket bland annat märks, när Tony Bennet, Stevie Wonder och David Foster varit engagerade som repetitörer och artister och kommit med råd och synpunkter som även initierade musikutövare kan ta till sig.  Man möter de tävlande och deras insatser med den största respekt genom att vara ärliga: Du sjöng falskt, men kläderna är fantastiska.  Jag inser snabbt att ingetdera stämmer på mig. 

Hey dawg, you have no output and your outfit stinks, kommer Randy Jackson väsa på nästa lönesamtal.