walkingbass

En självlysande konsert med en artist som svettats fram en låtskatt som inte bara funnit fäste i den svenska folksjälen utan dessutom är vacker, på pricken och ohämmat sentimental. Det är som om LeMarc i sin skrivarådra hittat just den där tonen och känslan som hos lyssnaren hoppar över den intellektuella analysen och istället bara rotar sig i ett djupt och medkännande sentiment. Jag sitter (står) och trivs med att han i sin alldeles utsökta vanlighet sjunger på ett sätt som faktiskt biter och jag måste erkänna att jag är förv¨ånad över just hur bra LeMarc sjunger i livesituationen. Det är nervigt, bluesigt men ändå så in i helsicke rotat i vår svenska säregna rocktradition att det är omöjligt att inte känna sig hemma.
    Bandet är bländande. Jag kan under stora delar av konserten inte släppa Christer Janssons agerande bakom trummorna med blicken. Smakfullt, distinkt, aldrig starkt men ibland så svängigt att hela bandet imploderar i ett svängande, gungande skimmer där Janssons hihat gnistrar och hela groovet glöder. Och. Samspelet mellan Peter Forss (bas) och Jansson är fullständigt organiskt. Forss svänger svårt, men visar också upp ett lyriskt drag i stråkpartierna som sprider strävhet och värme. Dyrt. Vid några tillfällen känns det som om gitarristerna Lindström och Thorell skulle må bra av att lämna smakfullhetens förrädiska landskap och börja linda taggtråd runt låtarna. Det skulle vara befriande. När Lindström spelar steel uppstår ett sound som skapar ett helt nytt sound, ett slags svenskt lanoisland som är nästan hypnotiskt intagande.
 
Det är två timmar som försvinner alltför fort och jag lämnar lokalen med ett besvärjande leende.

(Anmärkning. Jag är gammal och trött. Men jag måste erkänna att jag vid minst två tillfällen tänkte "Har jag verkligen betalat 475 spänn för att höra tusen personer klappa åttondelar i otakt?" )

Småsegt. Men plötsligt steg Stefan Wemelin ut ur min radioapparat och förklarade för mig vad som saknas i mitt enfaldiga liv. The Band. Jag borde ha förstått det själv, men vad skall man göra åt det klockan nio en söndagkväll. Var är skivaffärerna när man som mest behöver en injektion av sjuttiotalsstök och oförställd spelglädje? Fasen. Varför är det omöjligt att tänka logiskt när det gäller just musik? Jag borde ju uppenbarligen ha förstått att en spelning på ett möbellager i Lammhult en lördagkväll och söndagens dos jullåtar, som sannolikt skulle kunna döda en häst skulle, kräva The Band för att återställa läget till noll. Jag borde ha förstått bättre men jag har uppenbarligen inte haft alla pommes frites på tallriken.   
    

   

Kvalitetspublikationen Bass Player ägnar stort utrymme åt Meshell Ndegeocello i sitt novembernummer och det är förstås glädjande att hon får det utrymme och den uppmärksamhet som hon förtjänar. Hon är allt det som horder av musiker drömmer om att vara. Unik, med ett eget tonspråk och en ton som varierar från spräckig hiphopfunk till lyriskt lir med ett bomullsmjukt sound . Och. Jag stelnar till av förtjusning och beundran när jag läser om hennes förhållningssätt till musiken och hur hon går tillväga när hon spelar. Hon fokuserar helt på soundet, tonen i förhållande till resten av bandet och särskilt trumslagaren. I den teknokratiska musikvärlden känns det som det friskaste någon sagt på länge.
    Det finns massor av skäl att ta itu med Meshell i dina öronsnäckor. Hennes tidiga plattor är rätt mycket hiphop, med en ilsken underton och ett sväng som får jorden att snurra lite fortare, men de rymmer också ett slickt sound med täta körstämmor och en harmonik som är mainstream. Bitter är en av de starkaste skivorna jag äger, fullständigt avskalad med en kärlekslyrik som svider och trasar sönder tillsammans med stråkarrangemang som stretar emot och smeker medhårs. Att tala om gränsöverskridande när det gäller Meshell Ndegeocello känns bara fånigt, för hennes röst är så stark att det hon tar itu med blir ändå så präglat av hennes tumavtryck. I DVD:n Standing in the shadows of Motown kan man se henne intresserat följa historierna kring The Funk Brothers och också höra henne sjunga.

Löjligt: Jag mallar upp mig för att hon i inventeringen av sin instrumentpark räknar upp en likadan yamahabas som jag äger. Jag känner mig för en stund som en glödhet hiphopbasist och för en stund är jag bara så rätt och börjar fundera på hur jag skall kontakta henne för att förklara hur mycket vi har gemensamt (det här är ju larvigt; hon är afroamerikansk, kvinna, vacker och så cool att det gör ont, med en integritet av pansar) ända tills hon liksom urskuldar sig "a Japanese Yamaha with a crazy dub sound". Fasen, Meshell.   

Väl hemma hittar jag ett mail från samme P med länk till en gudomlig version av Brother to Brother med Gino Vanelli och pianisten Michiel Borstlap. Gode Gud.

Såg klassmötet mellan Man U och Arsenal i går och jag kan inte hjälpa det, men när Arsenal med sin millimeterprecision och fulländade bollbehandling skickar lädret mellan varandra så är det en estetisk upplevelse som i sin elegans blir stor konst. Det är obetalbart, vilket kanske är fel ord med tanke på vad Canal Digital tycker att upplevelsen är värd, att se deras spel där anfall och mittfält hela tiden skapar ytor åt varandra genom en konstant rörelse, med eller utan boll. Det är musik.
    Efter att ha sett ett par riktiga plattmatcher från Viasats usla produktion så känns det som att beträda klassisk mark när Niklas Holmgren refererar matchen med ett totalt fokus på just matchen. Han grymtar fraser som "fint spelat" och namnen på spelarna med ett engagemang som inte lämnar tittaren i fred och han lämnar de förnumstiga analyserna som Strömblad et consortes hänger sig åt  till experterna i studion. Men. Hans kommentar när Theo Walcott byttes in var underfundigt provocerande: "och nu har Arsenal en engelsman på plan".  

Jag förutspår att jag under den närmaste veckan kommer att:

a) bli lika adrenalinkickad som Gallas när han satte 2-2
b) skaffa rastafrissa à la Adebayor
c) liksom Saha ta av mig örhängena innan jag blir inbytt på innebandyn
d) tatuera mig på bägge armarna
e) likt Wes Brown stämpla någon helt planlöst i korridoren
f)  tugga tuggummi lika fort som Ferguson
g) vägra att inställa mig på nästa träning

Såg att Lyrikvännens nästa nummer skall handla om musik. En redaktion som annars är minst sagt på tå är så förutsägbar att den utlovar Morrissey och Patti Smith. För att citera ett av mina barn: Snark.



 

Efter ett två dagar långt mentalt koma bestämde jag mig för att göra det som varje människa måste göra för att bringa ordning i det omgärdande kaoset. Sortera skivsamlingen. Uppgiften är omöjlig, jag vet, för man ställs obönhörligen inför frågan: Hur? Svenskt, utländskt? Genrer? Jag började tappert att rensa ut de mest aparta exemplaren av udda reainköp och tvingdes fråga mig hur vi kan ha så många julskivor när jag avskyr julmusik. Efter en halvtimme med en tapper ansats till bokstavsordning i systemet svenskt, pop, soul, jazz, klassiskt; logiskt jag vet, grusades min nyfunna arbetsglädje av Tomas Andersson Wijs besvärliga efternamn och jag gav upp likt ett stafettlag i skidskytte som bommat alla skott i första stående. Det smärtade eftersom jag ett tag kände mig som skivantikvariatföreståndaren i Hornbys High Fidelity som betraktar sitt liv genom sin skivsamling och dessutom (be)dömer sina medmänniskor efter procenthalten skivor av Phil Collins i deras skivsamlingar.
     Jag vet inte hur det gick till, men skivan Pride of Lions liksom sökte sig till min hand och jag betraktade den som något som inte kan existera. Jag såg namnen: Philip Bailey -sångaren i Earth, Wind & Fire, Roy Hargrove - aktad jazztrumpetare, Tony Williams - det är inte sant, Holdsworths gamle vapendragare som nu vandrar på de saligas ängder, Paulinho Da Costa - slagverkare i världsklass och inte minst Bobby Watson - saxofonist tidigare i sällskap med Art Blakey och Chaka Khan. Jag placerar vördnadsfullt den silvriga skivan på plats och lyssnar. Det är hemskt. Baileys falsett som är så rätt i EWF:S September är helt motbjudande i Hoagy Carmichaels The Nearness of You. Det låter helt enkelt inte klokt när han wailar sönder den så sköra balladen i en oktav för kastrater. Det blir värre. Lejonen försöker sig på Bachiana brasilieira av Villa-Lobos. Och. Watsons sopransax är så sur och felintonerad att jag känner hur ansiktet skrynklar ihop sig på egen hand. Det är en ohygglig idé och inget vidare framfört. Jag antar att skivan från 1992 var ett försök att använda amerikanska stjärnmusiker för att tjäna några tyska mark, men det svider att höra den 15 år senare. Den låter ungefär som Pride of Lions låter översatt till tyska. Das Löwenrudel.