walkingbass

Läkaren vann. Det är lika bra att säga det först så är det överstökat. Med en dryg bussresa i benen och en massiv operahangover kunde jag inte prestera på min vanligtvis felfria nivå. Mina dropslag landade i första maskan uppifrån medan Läkarens chansartade bollar lade sig på nätkanten för att sedan retfullt klättra ner med ett långfinger i luften. I andra set höll jag på att kräkas  vomera och hade en puls på 300 bpm. Jag trodde att jag skulle dö och eventuellt möta min frälsare även om jag misstänker att det är kört för min del och när jag efter matchen satt där med handduken över huvudet och väntade på att orka gå till omklädningsrummet och dessutom passera den förbannade  digitala vågen på väg in i duschen insåg jag plötsligt tingens samband i ett föklarat ljus och skimmer. Jag har gått in i väggen. Det kan inte bli värre än så här. Mina bassträngar har gått av. Min bil är utan bensin. Grundtonen har inte passerat stämapparaten. Min pasta är inte färdigkokt. Min champinjonstuvning saknar vetemjöl. Mitt konto är övertrasserat. Mina fienders järnvägsräls går inte längre i cirklar. Var är min Seinfeldbox?

Jag går ytterst sällan på opera. Låt oss säga en gång per år. Möjligen har jag haft otur tidigare, men jag har sett flera olika föreställningar där man på något vis har krånglat till själva grundhanteringen av librettot genom att placera handlingen i nutid eller varför inte 1980-tal när verket i själva verket är skrivet på 1700-talet. Jag förstår förvisso idén med att aktualisera operan genom att lyfta fram tematiken i en miljö känner igen. Men det blir fel. Musiken kommer i skymundan och man sitter iställer och tänker så att det knakar över den finurliga scenografin och de konstfulla kostymerna och försöker förstå alla de ädla och geniala motiv regissören har haft för sin inre blick men som jag för mitt liv inte kan förstå.
    Göteborgsoperans uppsättning av Rossinis Barberaren i Sevilla är befriad från den problematiken. Scenografin är enkel, flexibel, rörlig och stiliserad på ett charmfullt vis genom fyra husfasader som lätt flyttas av aktörerna eller scenarbetarna som är fullt synliga emellanåt. Dansarna och gitarrspelet förstärker det komiska och folkliga draget i framställningen och det är egentligen aldrig särskilt tråkigt. Det är friskt, med glimten i ögat nästan på ett göteborgskt vis och högklassiga sångprestationer. Camilla Tillings insats imponerade mest på mig personligen. Full kontroll och ett lekfullt uttryck på det blodfullaste allvar. Föreställningen präglas av en slags avslappnad timing där scenografin flyttas med en nonchalant puff och ett och annat svenskt ord slinker in i handlingen. En opera buffa av det här slaget har i mina ögon och öron inte så fantastiskt mycket att säga; librettot blir mer en ursäkt för att konstruera olika sång- och scenkonstellationer där intrigen till slut endast blir en ram för musiken att verka i. Ibland är det väl gott nog?



Foto: Ingemar Jernberg
     

Mina elever brukar då och då i förbifarten droppa lite nya musiktips som jag likt en kruttorr wettexduk suger i mig. Det kanske inte alltid resulterar i ett rent lyckorus, men ibland är det friskt att kliva ur den egna musikaliska fåran och möta nya ljudbilder. Jag är inte helt säker på att min familj är av samma uppfattning. Jag minns till exempel den lätt skräckslagna förvåning som lyste i deras ögon när jag överraskade med The Mars Volta för ett par år sedan. Som om inte alla familjer behöver lite progressiv rock med latinoinslag ibland. 
    Den här gången har jag, som vanligt ett år efter min samtid, upptäckt John Mayer och hans CD Continuum. Det är stilrent och bluesigt  med en helt oemotståndlig produktion. Så rent. Ett kargt, men ändå detaljrikt landskap att i lugn och ro orientera sig i. Gitarrspelet, så bekant, men ändå helt eget med en sagolik känsla för frasering och kompfigurer. Små dämpningar, en nästan röstlik gitarr som spelar en understämma till sången. Lägg till Pino Palladinos basspel som töjer sig och snirklar runt Steve Jordans beat så att åttondelarna börjar att koka. Och det är där det magiska ligger med Mayers CD. De utmejslade nakna idéerna som presenteras med en elasticitet och naturlighet. Det flödar och gungar men är ändå återhållet och behärskat. Jag har lyssnat på spår 2, I Don´t Trust Myself, några gånger och jag baxnar. Det spelas så lite och svänger så mycket. Jag går av. 

En normal lördagkväll i hemmets hulda och varma hägn brukar innehålla tv-deckare och snacks men jag tror att jag börjar hallicunera. Långt bak i mitt medvetna finns en filmspelning i  en utblåst industrilokal i ett småländskt ingenstans. Det hela är mycket obehagligt. I minnesfragmenten figurerar två trumpetare med gottköpsansikten som utrustade med tjejsolglasögon spelar livvakter men associationerna går väl närmast till två musiklärare som vill verka farliga. Det är mycket obehagligt. Jag fryser och går omkring i en paljettskjorta och plötsligt börjar livvakterna, nåja, att  bruka ett grovt övervåld mot två tygälgar i naturlig storlek. En man med hes röst förklarar att Burning love blir andra låt och en skäggig man i vit sparkdräkt håller upp dörren för mig. Det hela avslutas med att någon säger: "Nu skall vi ha tårta och korv."  När jag skall åka hem är utfarten spärrad av servitriser som pratar tyska och på vägen hem i den dovt svarta natten tittar jag ett rådjur i ögonen innan jag styr mot ljuset.

När jag startade min mycket korta militära karriär minns jag hur en av de nyinryckta kamraterna efter ungefär 4,5 minuter räckte upp handen och ställde den adekvata, men samtidigt totalt skruvade frågan: Vad får vi för vapen? Jag har varken förr eller senare mer intensivt längtat hem. Jag har aldrig hört hemma mindre någonstans än i gröna kläder. En känsla av liknande art men i en mer utspädd form brukar jag känna när jag närvarar på föräldramöten. Men ikväll var det annorlunda och det chockerar mig. Förskolepersonalen framstod som kunnig engagerad och djupt motiverad att göra det bästa för barnen och jag hälsade på flera av föräldrarna och småpratade till och med lite grann med flera stycken. När rektorn hade informerat var jag beredd att ropa Bravo! och applådera men jag hejdade mig. Alla var trevliga och glada hela tiden och det rådde en positiv och uppskattande anda hela tiden. Visst är det konstigt?  

Det är lite körigt nu. Jag stod alldeles nyss i postskrubben på Konsum Dalvik och väntade på att de skulle hitta mitt paket från CD Universe med den från Japan importerade Airplay från 1980. Jag småsprang ut ur affären efter att ha betalat moms, tull och postens expedtitionsavgift, ut till bilen och flippade in CD:n och körde en lång omväg med Stranded på högsta volym med Funderburks stämsång som en klar kristall.  Bilhögtalarna hängde snart från bildörrarna som nypoppade popcorn och jag tvärnitade utanför ytterdörren och ilade frustande med ytterkläderna på, in i vardagsrummet och bad barnen stänga av det där tecknade larvet de tittade på och förklarade att de nu skulle få höra på riktig amerikansk musik från nittonhundraåttiotalet och visserligen sänkte de volymen på burken lite men när jag höjde volymen och sjöng min grymmaste falsettsång och spelade Jay Graydons gitarrsolo i luften såg de nästan lite illa berörda ut. Jag stod med andra ord inför ett pedagogiskt problem som ingen på Musikhögskolan hade förberett mig på. Jag försökte att övertyga dem, men de sa avmätt att det var lugnt och skönt innan jag kom hem.
    Jag lät mig inte nedslås utan frossade snart i den mest fettdrypande och kaloristinna åttiotalsnostalgi jag har upplevt på länge. Airplay. Med Graydons solon som rör sig ut och in i harmonierna som om vore de helt transparenta och Fosters pianofigurer som är så distinkta och utmejslade att de lämnar avtryck i högtalarkonerna. Funderburk. Med stämband av is. Jerry Heys signaturblås med de höga trombonstämmorna som är så snygga och ligger så rätt i produktionen att det värker i hjärtat. Porcaros osvikliga funkshuffle som puttrar i ett groovigt långkok med en precision och ett sound som trummisar världen över med vördnad har närmat sig sedan dess. Även om ett par låtar tjugosju år senare känns svaga är det helt enkelt förbaskat bra. 
    Vänner. Ni som fortfarande finns kvar från den här tiden. Rätta mig om jag har fel, men jag påstår att jag och några kamrater spelade förband till Tommy Funderburks band The Front på en lägergård utanför Aneby. Det låter inte klokt, men visst var det så? Om jag minns rätt satt min vän pianisten bland en skog av syntstativ och letade efter ett pianoljud och jag själv spelade på den största basförstärkare jag hade sett. Tommy Funderburk måste ju ha befunnit sig på en armlängds avstånd. Eller? Det låter inte klokt.
     För övrigt är jag inte anträffbar imorgon. Jag skall trycka in ipodlurarna ända in i hjärnan och åka upp till Axamo och ställa mig framför ett snyggt propellerplan och lägga upp planerna för min verklighetsflykt till åttiotalet. Kan jag inte bara få vara ifred?




      

       

De senaste veckorna har jag knarkat Seinfeld. Jag hann inte mer än se färdigt säsong 7, och ängsligt lustfyllt skrattat åt bloopers och torkat bort en tår när Julia Louis Dreyfus intervjuas och hon berättar om hur hon liksom fick kämpa för att få de köttigare komiska inslagen i serien och sett att Jason Alexander verkar vara ungefär som George i verkliga livet också även om han låtsas att han är rätt normal och lyssnat på Michael Richards som sitter där med sitt tillplattade hår och framstår som en beskedlig man som hyllar Larry David som sannolikt dödar serien genom att hoppa av som sparringpartner till Jerry Seinfeld efter sju säsonger, innan jag med skakiga händer stod på MediaMarkt och köpte säsong 8. Jag har sett tre avsnitt men försöker hushålla för jag vill inte att det skall ta slut. Det är sorgligt. Visst är säsong åtta en gnutta sämre tack vare frånvaron av Larry David men det är ändå ett så rikt material och lysande timing i samspelet att det är rent TV-godis. Har det gjorts bättre TV? Jag tvivlar. 

Men. Vad skall jag göra när avsnitten är slut? Mitt liv kommer helt att sakna mening. Igen.

Har i helgen varit i Gislaved och Skärstad för att leverera fasta och välformade grundtoner som likt musikalisk sockervadd poppar ur min medtagna högtalare. Jag måste säga att det var ett rent nöje.

Tittade på Letterman och tyckte att det var trevligt till Letterman började intervjua Alec Baldwin som måste vara den träigaste skådespelaren alla kategorier vilket inte gör honom till något hetare intervjuobjekt. Jag somnade sött i soffan och vaknade inte förrän Faith Hill avslutade kvällens program. Processen där jag gick från att sova till att gradvis kvickna till för att sitta käpprätt i soffan med öronen stora som grytlock för att höra mer går inte att beskriva som något annat än en djupt religiös upplevelse. Livebanden duggar ju tätt i den amerikanska talkshowsfären men det här var något som var så blodfullt och kompromisslöst men ändå mitt i den amerikanska countryrockfåran att jag fortfarande ler. Jag tycker att det är så fascinerande när artister som har nått all rimlig framgång ändå sjunger som om de är beredda att riskera allt. Hela hennes utstrålning och sätt att bemöta Letterman lyste av integritet och skärpa. Gode Gud. Vilken kvinna.

Jamersons anhöriga har under senare år verkligen tagit striden mot den gamla basisten i Beach Boys, Carol Kaye som med en enträgenhet som saknar motstycke hävdar att hon spelar bas på en del av Motowns tidigare inspelningar. Det finns inga regelrätta listor som bekräftar att till exempel Jamerson spelar bas på en speciell låt utan utsagorna bygger mer på var låtarna spelades in och med vilken producent. Carol Kaye hävdar att mycket av Motowns material spelades in i LA långt innan Motown flyttade från Detroit på riktigt och att hon därför följdriktigt spelar på låtarna. Där står striden. Som Allan Slutsky, mannen bakom boken Standing in the shadows of Motown konstaterar så har ingen överhuvudtaget varit intresserad av vad JJ har gjort tidigare. Få världsmusiker har stått mer i skuggan än vad han har gjort, men efter hypen kring boken och senare filmen har ett intresse väckts som har gjort att Jamerson postumt har fått mer erkännanden än vad han sannolikt någonsin drömde om. Kaye framhärdar forftarande i att hon har spelat baslinjerna som av många betraktas som rena jamersonsignaturer. 
    Vem har rätt? Jag är benägen att hålla med Slutsky om att Jamersons sound är omisskännlöigt liksom hans säregna idéer, men vem är jag att tala om vad som är vad. En intressant detalj, som inte bevisar någonting, är att Stevie Wonder i sin Fulfillingness´ First Finale i konvulutet tackar Jamerson med orden "Your talent is unlimited, thank you". Det tycks som ett genuint erkännande och jag inbillar mig att Jamerson hade positionen som det underfundiga geniet bland medmusikerna.
    Jag har för övrigt själv använt en del av Kayes instruktionsmaterial och skrev för några år sedan ett mail och tackade för hennes genomtänkta böcker. Döm om min förvåning när ett handskrivet brev med hennes biografi och ett stenhårt plektrum landade i min brevlåda någon vecka senare. Jag blir fortfarande gråtmild när jag tänker på det.
   

På måndag kommer betygsutredningen med sitt förlag till ett kommande nytt betygssystem och DN redogör för de tidigare betygssystemen  i dagens nummer. Jag har alltid förundrats över det system som gällde fram till 1962; det med både bokstäver och en slags upplysande förklaring. BC följs av Icke fullt godkänd. Stora A som i praktiken var nära omöjligt att få följs av det något avmätta Berömlig. På något sätt känns lilla a som bättre med Med utmärkt beröm godkänd. Det ser mer ut på något sätt. Däremot känns Ba som tvetydig med Icke utan beröm godkänd, typ bra gjort grabben men du kan nog bättre om du vill.  Jag skall den dagen jag blir skolpolitiker lansera följande system som jag tycker är glasklart och dessutom är anpassat till dagens dynamiska språk:

DKBPB - Du Kan Bli Professor Ba

VG - Värsta Grejen

ST - Skitbra Typ

OK - Okäj
IV - Inge Vidare 
DS - Du Suger

Jag har inte särskilt mycket samlingsskivor, men en som jag inte skulle kunna vara utan är The Motown Years med Gladys Knight and The Pips. Gode Gud. Det är så bra att det börjar flimra för ögonen. Lyssna på deras version av I heard it through the grapevine. Om du kan lyssna på den utan att valfri kroppsdel markerar takten kan du sälja din stereo. Deras sprudlande version överträffar med råge den med Marvin Gaye om du frågar mig. Om du kan lyssna på Every beat of your heart utan att gripas av det svåraste sentiment så är du rigid. Och om du inte blir förälskad när du hör If i were your woman så bör du leta efter närmaste ättestupa. Det är briljant motownsoul från en fullständigt gyllene era. Känns livet bedrövligt luta dig mot Gladys Knight and the Pips.
     Ett skäl så gott som något att ta sig an Knight and The Pips är förstås att lyssna till alla tiders mest hårt svängande basist, James Jamerson. Basgångarna studsar, bubblar och slingrar sig runt harmonierna med en snirklig kreativitet som ändå är så fast rotad i beatet att det aldrig upphör att svänga så att det svartnar. Han är alla moderna basisters urfader och spelade på de flesta av Motowns skivor under sextio- och sjuttiotalet, innan han dog 1983. Hans spelstil var i sin genialitet inte direkt anpassad till den amerikanska musikindustrin på åttiotalet. Att  tänka sig honom i LA 1980 är lika anakronistiskt som att placera Mozart i ett grungeband.
    I den här videon kan du se Jamerson live med Marvin Gaye i en liveversion av What´s going on, Jamerson till höger bakom Gaye, petar med ett finger och hängande tumme fram det mulligaste som har levererats från en Fender Precision. Saxofonen är helt ur, men vilken tagning i övrigt.

Jag har betett mig underligt idag. Vid flera tillfällen har jag talat högt för mig själv. När jag mellan två jobb stannade bilen utanför Preem sa jag högt och tydligt: Bosse skall köpa glass. När jag hörde mig själv uttala dessa ord vände jag mig oroligt om för att se om någon hade hört mig samtidigt som jag försökte att känna efter och analysera min psykiska status. Jag kände mig inte mer i obalans än vanligt men kunde samtidigt dra mig till minnes att jag tidigare under dagen, halvhögt i en korridor, hade yppat: Nu skall Bosse ha lektion. Oron spred sig som ett virus i kroppen innan jag insåg förklaringen.
     Jag har sett Seinfeld, säsong 7, åtminstone tio avsnitt, på DVD i helgen och George Costanza har övertagit min kropp. Det är en tidsfråga innan jag skallig och irriterad skriker: George är frusterad. Det kan hända när som helst. På nästa personalkonferens?




  

Det är omöjligt att förbise de svarta rubrikerna i helgens nyhetsflöde. Två ungdomar döda under gräsliga omständigheter i Blekinge och Stockholm. Utan att närmare känna till detaljerna kring dödsfallen så är det ändå svårt att inte dra parallella linjer mellan alkoholkulturen bland unga och det som har inträffat. Jag tänker särskilt på dödsfallet i Stockholm. Som lärare, förälder och vuxen är det omöjligt att säga något annat än att det finns något i grunden osunt med synen på alkohol bland många unga. Och för mig personligen, jag har svårt att tänka mig något större tecken på själslig fattigdom i ett samhälle, än att unga människor super bort sitt omdöme, i tron att det måste vara så. Vem har sagt att det måste vara så? Kan någon förklara? 

I samma sekund som jag skriver om den svenske skådespelarens "kanonhund", tappar Jönköpings-Posten, JP, ja tidningen som vi är välsignade med i den här staden, fullständigt fotfästet. Om DN:s ordval i rubriken är omdömeslöst så är väl JP i sig att betrakta som ett katastrofområde som borde beläggas med ett journalistiskt utegångsförbud. Tidingen JP som i 99 fall av 100 låter de lokala nyheterna, som för övrigt upptar det mesta av tidningens sidor, handla om hur stora svampar man hittat i Mullsjös skogar, eller vem som vunnit matchen i division 5, eller ett dagis temaverksamhet, eller varför inte klassikern om att näktergalen har hörts i Aneby, skildrar i fredagens nummer hur en hund har blivit ihjälbiten av en annan hund. Fint, en nyhet som säkert intresserar många i Bankeryd. Men. Allvarligt talat. Bilden? I en fyrfärgsbild ser man hur en liten ihjälbiten hund ligger med blod forsande från halsen. I bakgrunden syns en annan hund, förövaren, belåtet ligga kopplad vid en lyktstolpe och slicka sig om nosen. Smaklöst? Ja. Onödigt? Ja. Omdömeslöst? Ja.

LeMarc börjar tränga in i mina vener. Hans sorgliga bilder flyter upp till ytan och gör mig nedstämd på ett trivsamt vis.


Och pojken som en gång var jag, satt på ett tak och såg allting,
han grät

Med en brunn av tårar, han hade blå serpentiner av längtan, i
knät

(Pärlemor från Bok med blanka sidor)