walkingbass

Idag fick jag till slut den uppskattning jag förtjänar i egenskap av egen företagare. Företagarna skriver i ett brev till just mig:

"Som företagare har du modet, kraften och viljan att ta ansvar för din egen och andras välfärd." 

Jag är rörd. Jag har kämpar med min lilla enskilda firma i 3 år nu och har strävat likt Sisyfos i en lönsamhetens uppförsbacke och därför värmer just de orden min uppgivna och frusna företagarsjäl extra mycket. Jag tror att många inte ser mig som den nya Rausing eller Kamprad, men jag skall SNART låta er stå där med förvånade blickar när jag plötsligt seglar upp som en komet på börshimlen.
    Saken är enkel. Jag har en lysande affärsidé. Men. Jag har problem med en av mina anställda. Han är en flegmatisk nattsuddare med tveksam kosthållning och har dessutom förmågan att inte skicka fakturorna i tid. Ibland kan han drabbas av ett sånt fikasug att han släpper allt han har för händer för att likt en blodhund spåra upp närmaste konditori med Napoleonbakelser. Emellanåt kan han sitta och fånle åt en basgång. Gode Gud. Jag funderar på att ge honom kicken. 

I upphällningen av den sista skvätten av veckan känns det som min plikt att summera trenne händelser som har fått mig att tro att det finns högre mening med mitt liv.

1. Fredag. Jag kör min bil längs Norra Strandgatan och tappar fullständigt hakan när jag märker att en man som är uppskattningsvis 84,5 år kör sin Saab mot mig i fel färdriktning. Han kör med två hjul på trottoaren och rätt sakta och jag kastar mig på signalhornet. Mannen hoppar till i sin bil och ler ett varmare leende än vad situationen kräver, vinkar glatt och gör en U-sväng som skulle gjort en taxichaufför i Stockholm knäsvag av avund och är vips i rätt fil och kuskar vidare mot horisonten.

2. Lördag. Då och då spelar jag grundtoner i en orkester som gör en tämligen bejublad elvisshow. Av skäl som jag inte vill spekulera i får vi alltid göra extranummer. Man skulle faktiskt kunna säga att vi är så styva i korken att vi har repeterat in själva progressionen i extranumret. Vår högt vördade producent och konferencier frågar publiken fyra gånger "Vill ni ha mer?". Publiken svarar lydigt "Ja" och därefter följer frasen "Mina damer och herrar den one and only ...."  alltmedan producenten närmast på knä med utsträckta armar presenterar sångaren, hjälten och estradören. I lördags inlemmades ytterligare ett moment i showens klimax och det skedde med en sådan timing att det kändes som taget ur en film. När producenten börjar säga sina inövade fraser ser vi hur en klädsamt fyllig man i femtiofemårsåldern liksom bara promenerar via bashögtalarna upp på scenen. Det såg ut som att han tänkte "jag vill ha en öl till det här måste vara närmaste vägen till baren" och hans flanerande över scenen synkade så fint med produktionen att när producenten skrek sitt " the one and OOOONLYY..." så stod han där mitt på scenen och fick sitt livs presentation. Han såg  behagligt berusad ut. Nöjd och med fint leende och skulle just börja säga något när han blev nerskickad från scenen. 
     Jag kunde hålla mig lugn och fin i den följande låten men när vi spelade den sista balladen imploderade jag och tårarna sprutade av ren oförställd lycka.

3. Lördag. På väg hem från showen stannade jag till vid en bensinmack och skulle köpa en kaffekopp för att kunna  hålla fokus på den regnblöta vägbanan. Jag drar fram mitt bankkort och skall precis dra mitt kort i kortläsaren när jag ser att det på densamma sitter en lapp med texten "magnetremsan hitåt". Inga pilar, ingen skiss, ingen ytterligare förklaring. Bara just "magnetremsan hitåt". Naturligtvis väljer jag fel håll och frågar den barska damen bakom disken vilket håll remsan skall vara åt. Hon pekar på lappen. Det står ju där, tycks hon mena. Jag ber om ursäkt, lyckas betala och sitter småhoppande av skratt de närmaste milen.