walkingbass

Nostalgins efterhängsa, men småcharmiga tryne, visar sig från sitt allra mest insmickrande humör, när nu smårunda fotbollshjältar står med fuktiga ögonvrår och ser uppriktigt rörda ut över Åtvids återkomst till Allsvenskan. Och jag skulle ljuga om jag inte medgav att mitt sjuttiotal börjar rulla upp i svartvita klipp. Edström, Torstensson, Benno, Olsson och Roland Sandberg som jag var fem meter ifrån för ett år sedan på en underlig idrottsgala i Ronneby. Han såg vältränad ut. Sandberg hade den där underliga förmågan att peta in bollarna enkelt och lätt, alltid på rätt plats, kvick och oljig för försvararna. Och Edström, som levt ett helt medialiv tack vare några riktigt snygga strutar i blågul dress. Buster, proffsliv och för en liten kille på lågstadiet en hisnande känsla av att svenskt stål kanske biter i världen utanför. Och ändå representerar kanske Åtvidaberg mer än något annat den svenska godtrogenheten; Facit med sina skrivmaskiner och räknedito som plötsligt kändes komna från medeltiden när japanerna började kränga miniräknare och datorer till tekniksugna européer. Sverige hade varit sig självt nog.

Jag vet inte varför jag tänker Åtvidaberg i svartvitt. Jag minns hur vi i lägenheten i Vällingby såg vinter-OS från Sapporo 1972, på familjens första färg-TV av märket LUMA, tror jag. Det var hisnande. Hoppas att Åtvidaberg får en lika färggrann återkomst i högsta serien.